Vid Trondheims synrand - en dikt av Adonis
ADONIS
VID TRONDHEIMS SYNRAND
(Till Endre Ruset)
1
Ihåliga instrument – rörflöjter sjunger blodets lov.
Från Norden, vid Trondheims synrand,
ser jag blåsinstrument framkalla Söderns innanhav,
och världen rullande välta över dessa hål,
som täpps till av osynliga fingrar,
som överraskar till och med fantasins lyktor.
Ruiner, kadaverlik, huvuden som huggits av, krigsbytet är kvinnor,
sönderslitna barnkroppar, kluvna skärvor från museer, statyer och städer,
kollektiva gravar, migrationer,
utslungade i ett böljande hav av aska, underkastade historiens obestånd.
Det är själva luften: en krympling, buren på vagnar som färdas genom en blind rymd.
Det är själva rymden: vars enda uppgift är
att stoppa människan full med tystnad och förödmjukelse.
en rymd av liknelser –
Skeendet sitter mellan dess händer och läser texter, författade av nyuppfunna slags förintelser,
ur lungorna på Adams robotiska avkomma.
Således lär sig människan att expediera sina bekymmer på brevduvornas vingar,
desamma som byggt sina bon i flygande metalliska burar.
Jag drar mig undan i mitt rum i Trondheim idag, en viktlös dans i en kärnkraftsdriven rymdfarkost,
och sänder en hälsning till södern från en nordlig gata, till bredden fylld
med de migrerande fötternas vånda.
2
Lördag den 18 mars 2017, Trondheim ligger under sitt snötäcke.
Träden längs gatorna vet ej om detta snöfall är ett farväl till vintern,
eller ett välkomnande av våren.
Snön – en dräkt med plats för alla kroppar, broderad av växtrikets grenar och kvistar,
och av kråkor som jagar lyckan.
Även snön förlorar hoppet. Nu förstår jag varför Trondheim visar den sådan hänsyn,
lär den att sakta smälta i växternas famn, och hur dess minne löses upp
i vattnets ordlistor, under solens överseende öga.
Jag satt på caféet i sällskap med Ashour al-Tuwaybi och Muhammad al-Faqih Saleh.
Från långt håll tedde sig caféet i mina ögon som en mås, vilande sitt fågelbröst mot tröskeln.
Jag kände att rymden runt den fylldes av dolda vingar, flaxande mellan galaxer av betänklighet
Fäst din kropp vid en klippa, mot rotens inre, och lär dig omfamna platsens dragningskraft.
Ty universum vacklar, från vilken balkong som helst i Europa
kan du se hur dess levande varelser går fram, stapplande
på de sprängda gatorna för att bjuda de dödas lemmar på en sista dans.
Och hur orden vältrar sig ur arabiska städers läppar,
vilka malts sönder av mörkrets kvarn, från universums fyra hörn.
Det är innebördens evighet som grävts ned och stampats
efter att ha blivit förödd av tyrannernas godtycke,
det är solens lunga som förgäves försöker andas in frihetens syre.
Ja, från vilken vinkel som helst i Trondheim kan du se den arabiska månen stiga upp över den nakna skapelsen, för att tigga om ljus, luft och vatten. Du kan samtidigt se hans väninna, den arabiska jorden, gestaltas i trippande och rullande dungar av slitna hjul, som solvagnen stjälpte av på meningens berg.
Sedan ser du den arabiska tidens huvud huggas av
och serveras på historiens tallrik som en gåva till den som vill.
Sådan är förvisso den kultur som förgör sina barn.
Ju mer jag betraktade snödrivornas flykt över vägarna
och hur växtrikets krona avtäcktes
för att blotta välvda magar,
desto högre växte frågan inom mig:
Är jag också en bild bortom bilderna?
Ett språk som bidar sin tid med att tillverka en stol,
där vinden kan sätta sig?
Eller blott en otydlig skrift i nattens häfte?
Du, vänliga moln på genomresa,
och du, kvinna, spående i kaffesumpen,
som nyss vidrörts av himlens läppar, sakta, inte så fort!
Säg först, vad gör änglarnas klor med jordens lever?
Kanske också därför ser jag i Nordens snö
en bild av Europas aska,
och tror att druvan, som Bacchus vaktade över,
tog livet av det utlovade vinet
för att ersätta det med röd vätska.
Kanske därför har jag, uppviglaren, blivit mer benägen att så split,
med början i det allra första splitet, det mellan mörker och ljus.
3
På vägen till Hendrum hälsade Bendik, Ashour, Muhammad och jag på Nidelva,
denna domesticerade flod som nyss hade viskat lösenordet i våra öron,
så att vi måtte delta i vårens välkomstfest.
Till mina vänner sade jag: Vi bör uppfinna, vi, hela mänskligheten,
ett annat lösenord som förmår denna moderplanet att vakna ur sin sömn
och bryta sig loss ur alla kedjor, särskilt dessa som himlen bär på.
Plötsligt, inbillade jag mig att Hendrum hade tagit av sig sin vita dräkt av snö. Ädla fingrar knäppte upp knapparna i ingenjör Margareta Aases hem, där Adam lät sig semineras till själ och kropp av ett annat ljus, förkroppsligat i bilden av en kvinnlig varelse. Alla delade vi samma tanke i samma ögonblick:
Förena kvinnans doft med epokens, grundlägg nya rymder med Adams kärlek och poesi.
Det har sagts till mig i det jag tog farväl av Trondheim:
Varje natt kommer älgar ned från skogar,
som månen vakar över, av ett enda skäl:
att stångas mot båtarna
som seglar uppför nattens tama flod,
och när tröttheten gett sig av, tar varje älg
en mås i famnen och tillsammans
dansar de snödansen
Jag kan gott fortsätta återge det jag hört andra säga,
ställa fram en gasells ansikte i krokodilens spegel,
och nynna vidare på denna fråga:
Är K R I G (H-R-B)
verkligen världens
B L Ä C K (H-B-R)?
4
Trondheim,
stunden då vår epoks sol ter sig som ett blod som sprutar ut ur horisontens ansikte,
stunden då människor ter sig
som stumma klockor, utströdda och hängande på tidens väggar
Men… kommer naturens blomma
att ligga som ett smycke på rymdens bröst?
Kommer naturens arom ännu att hänga
som en prydnad runt luftens hals?
Kommer verkligen den dödade och dråparen
att försonas i det stoft som får döden till arv?
Jag hade upprepat mer än en gång:
Om allt och alla har jag ännu intet sagt.
Vem skall då säga till denna varelse på resa genom mig:
Vad gör vi med en värld som studerat ljusets hand
men bara vet att skriva med mörkrets fingrar?
Adonis
(Trondheim-Paris, mars 2017)
Tolkning från arabiska
av Hesham Henri Bahari
