En dikt från Gaza
Springorder
Av Lena Khalaf Tuffaha och Alan Dawson
De ringer oss nu.
Innan de släpper bomberna.
Telefonen ringer och någon som vet
mitt förnamn talar
och säger på perfekt arabiska "Det här är David."
Och i min dvala av ljudbangar och glassplittersymfonier fortfarande som dånar
runt i mitt huvud
frågar jag mig "Känner jag någon David i Gaza?"
De ringer oss nu och säger Spring.
Du har 58 sekunder från slutet av meddelandet.
Ditt hus är näst.
De anser det vara ett slags krigstidsartighet.
Det spelar ingen roll att det ingenstans finns att springa till.
Det betyder ingenting
att gränserna är stängda
och att dina papper är värdelösa
och markerar dig bara för en livstidsdom
i detta fängelse vid havet
där gränderna är smala
där det finns fler människoliv packade mot varandra
mer än någon annan plats på jorden.
Spring, bara!
Vi försöker inte att döda dig.
Det spelar ingen roll
att du inte kan ringa oss tillbaka för att berätta för oss
Att de människor vi påstår oss vilja åt
inte finns i ditt hus
Att ingen finns här utom du och dina barn
som hejade på Argentina,
delade den sista limpan bröd för denna vecka,
räknade ljus kvar ifall strömmen går.
Det spelar ingen roll att du har barn.
Du bor på fel ställe
och nu har du chansen att springa till ingenstans.
Det spelar ingen roll
att 58 sekunder är inte tillräckligt långt
för att hitta ditt bröllopsalbum
eller din sons favorit filt
eller din dotters nästan avslutade collegeansökan
eller dina skor
eller för att samla alla i huset.
Det spelar ingen roll vad du hade planerat.
Det spelar ingen roll vem du är.
Bevisa att du är människa.
Bevisa att du står på två ben.
Spring!
(Översättning från eng. av Hans Isaksson)
Running Orders
by Lena Khalaf Tuffaha — with Alan Dawson
They call us now.
Before they drop the bombs.
The phone rings and someone
who knows my first name calls
and says in perfect Arabic “This is David.”
And in my stupor of sonic booms and glass shattering symphonies
still smashing around in my head I think
"Do I know any Davids in Gaza?"
They call us now to say Run.
You have 58 seconds
from the end of this message.
Your house is next.
They think of it as some kind of war time courtesy.
It doesn’t matter that there is nowhere to run to.
It means nothing that the borders are closed
and your papers are worthless
and mark you only for a life sentence
in this prison by the sea
and the alleyways are narrow
and there are more human lives packed one against the other
more than any other place on earth.
Just run.
We aren’t trying to kill you.
It doesn’t matter that you can’t call us back
to tell us the people we claim to want aren’t in your house
that there’s no one here except you and your children
who were cheering for Argentina,
sharing the last loaf of bread for this week,
counting candles left in case the power goes out.
It doesn’t matter that you have children.
You live in the wrong place
and now is your chance to run
to nowhere.
It doesn’t matter that 58 seconds isn’t long enough
to find your wedding album
or your son’s favorite blanket
or your daughter’s almost completed college application
or your shoes
or to gather everyone in the house.
It doesn’t matter what you had planned.
It doesn’t matter who you are.
Prove you’re human.
Prove you stand on two legs.
Run.
Två dikter av Mahmoud Darwish
Jag har talat mycket
Jag har talat mycket om den tunna skillnaden
mellan kvinnor och träd,
om den förföriska jorden och om ett land
vars stämpel jag inte kunde hitta i mitt pass.
Jag frågar er, ärade damer och herrar:
Har alla människor rätt till sin jord, som ni påstår?
Och var, i så fall, är min lilla hydda, och var är jag?
Kongressalen applåderade tre minuter utöver det vanliga,
tre minuter av frihet och erkännande.
Kongressen sanktionerade vår rätt att återvända,
likt alla höns och alla hästar, till en dröm av sten.
Jag skakar hand med dem, en och en, sedan bugar jag...
Min resa för mig sedan till ett annat land,
och där skall jag tala om skillnaden
mellan hägringen och regnet.
Jag frågar er, ärade damer och herrar:
Har alla människor rätt att återvända till sin jord?
Mahmoud Darwish, ur diktsamlingen "Färre rosor"
(tolkning av Hesham Bahari, utgiven i antologin "Färre rosor", 1989)
(tolkning av Hesham Bahari, utgiven i antologin "Färre rosor", 1989)
Mahmoud Darwish
Mahmoud Darwish, född 13 mars 1941 i Al-Birwah, 10 km öster om Akka, Palestina, död 9 augusti 2008 i Houston, Texas, USA, var en palestinsk poet och prosaförfattare som debuterade 1961. Han belönades med många priser och är översatt till 22 språk.
En kvadratmeter i fängelset
Där är dörren. Bakom den finns hjärtats paradis. Alla våra saker fylls av mognadens saft. Men dörren är dörren, liknelsens och berättelsens dörr, septemberdörren, celldörren som skickar fälten tillbaka till vetets groddar. Dörren har ingen dörr men jag kan komma in, utanför mig själv, och förälska mig både i det jag ser och det jag inte ser. Kan jorden uppvisa så mycket skönhet utan att dörren har en dörr? Min cell lyser bara över mitt inre. Frid över mig och över ljudväggen! Jag diktade tio dikter för att lovprisa min frihet. Jag älskar himmelsflikarna som smyger sig in genom fängelsets fönsterlucka, en meter av ljus där hästar och min mors småsaker simmar sida vid sida. Lukten av nymalet kaffe i hennes kläder när hon öppnar grinden till hönsflocken. Jag älskar naturen när hösten går över i vinter, jag älskar fängelsevaktens barn, och tidningarna på den fjärran trottoaren. Jag diktade tjugo sånger för att förtala platsen som inte rymmer oss. Min frihet: att vara som de inte vill att jag skall vara. Min frihet: att bredda min cell, att fortsätta sjunga om dörren: dörren som är dörren. Dörren har ingen dörr, men jag kan komma ut, in i mig själv, etc... etc...
Mahmoud Darwish, ur diktsamlingen "Hiya ughniya, hiya ughniya"
(1985, tolkning av Hesham Bahari, utgiven i antologin "Färre rosor", 1989)
(1985, tolkning av Hesham Bahari, utgiven i antologin "Färre rosor", 1989)
Egyptens Bellman
Egyptens Bellman är död
Ahmad Fouad Negm blev 84
Den store Negm, känd i arabvärlden som al-Fagumi,
tilldelades i år Prins Claus stora Pris (läs nedan utdrag från deras hemsida).
tilldelades i år Prins Claus stora Pris (läs nedan utdrag från deras hemsida).
Det som duon Negm och Shejkh Imam har betytt för tre generationer egyptier går inte att beskriva på några rader. Ända tills nyligen har deras dikter och sånger varit förbjudna både i teve och radio. När Sheikh Imam dog 1996 under Mubaraks tid blev det en 3 raders runa i al-Ahram. Man tog sig inte ens mödan att leta fram en bild. Idag när Negm har gått bort kondolerar till och med generaler och ministrar det egyptiska folket för dess förlust. I första länken nedan kan man höra honom sjunga med Shejkh Imam en av deras många revolutionära låtar "Bygg dina slott!" på en av deras många "förbjudna" seanser från 1970-talet. Personligt minne: svettigt var det att gå omkring i Kairo med en kassett av Negm och Imam i fickan på den tiden! Innehav av duons protestsånger kunde lätt leda till förhör, tortyr och t.o.m. fängelse. Det var det då! Idag hyllas Negm och Imam av själve presidenten och deras låtar har blivit vinjetter till olika program och fått en uppsjö bearbetningar av yngre musiker som där fann en nationell skatt, en "ocean utan stränder", för att använda en sufisk term.
Negm berättar i ett teveprogram om hur han de sista 4 åren har förlorat sin musa. Han har inte kunnat skriva en enda rad på 4 år och lät bekymrad, i den mån nu något kunde bekymra Fagumi som tillbringat 18 år av sitt liv bakom galler för sina dikter och sånger. Senare funderade jag över detta och kom fram till att det hör nog ihop med publiceringen av hans samlade dikter i en diger volym för just 4-5 år sen. Jag har länge funderat på att försöka översätta några av hans alster. Det är nästan omöjligt, även om ett par försök har gjorts till engelska, senast med den mycket kvalificerade journalisten Mona Anis, i samband med utdelningen av Prins Claus Award i Holland. Negms poesi dör när den hamnar på papper. Den är till för att sjungas och inte läsas. Det var nog det han kände när han för första gången i sitt 80-åriga liv höll i en bok med hans namn på omslaget och hans dikter mellan pärmarna. Det satte stopp för hans diktarådra. Hans ord fängslades av bokens pärmar och Musan lämnade honom, men inte glimten i ögat som han behöll ända till slutet.
De sista åren och alltsedan revolutionen 2011 har Negm varit en populär gäst i teve, och liksom han siat om den 25 januari 2011 kunde han se den 30 juni 2013 komma, efter ett år med islamistiskt maktmissbruk. Negm har i hela sitt liv varit en motståndare till alla sorters frihetsberövande, polisiära, religiösa, ideologiska. Duon Negm/Imam har skrivit och sjungit några av de starkaste låtarna för att hedra och hylla den egyptiske "soldaten", "bondesonen" som står vid gränserna och offrar sitt liv för Egypten. I dokumentären som ni kan se nedan uttrycker han sitt stora förakt för arméns "miljardärer" som han kallar dem, dess generaler. Negm har förstås ogillats av islamisterna och upplevts som en katastrof, en orädd och alltid träffande antagonist utan nåd i sin kritik av de som förrått de fattiga. Därför gottade sig "Brödraskapet" med skämt och skadeglädje över hans död på sina facebooksidor och twitter.
En större vän kunde det egyptiska folket inte ha.
Negm med Shejkh Imam vid lutan på en av deras "förbjudna" seanser från 70-talet
"Shayyid usurak" ("Bygg dina slott!")
Utdrag ur http://www.princeclausfund.org/en/programmes/awards
Ahmad Fouad Negm
1929-2013
Ahmed Fouad Negm is a master poet, fearless social and political critic, and beloved advocate of the poor and the disenfranchised. Rooted in local working class culture, he has been a perceptive public intellectual and a much-loved balladeer of the people for many decades. Negm is both an icon and a folk hero, renowned in literary circles for the quality, lyricism and beauty of his work, from love songs to radical satires that take the complex, highly nuanced vernacular Arabic to unprecedented poetic levels. He is celebrated on the streets of Cairo and across the Arab world for giving voice to the spirit of the people’s movement for social justice.
Negm draws creatively on the rich colloquial language, its rhythms and traditions of song, invocation and especially humour, to give vibrant expression to the people’s concerns and aspirations. Since the 1960s, he has criticised the succession of authoritarian regimes and elites in Egypt – from British colonial times onwards – exposing their willingness to oppress and impoverish people, their abuse of power, their self-serving deceptions, hypocrisies and corruption. Achieving this through hilarious caricatures, double meanings, reworked slogans, satiric mimicry and devastating irony, Negm uplifts, encourages and inspires people, keeping hope alive in the face of tyranny.
Liberal and open-minded, Negm reminds his audiences of Egypt’s heritage of ethnic and religious diversity, its deep pluralist and humanist roots and universal values of mutual co-existence and social solidarity. In the 1970s and 80s, when such public performances were outlawed, Negm's charismatic underground performances with legendary musician Sheik Imam were well attended despite great personal risk. Combining poetry and music in this traditional form, Negm spread his message to the widest possible audience including the illiterate and reached populations across the Middle East through samizdat cassette tapes. And today his stirring message is still highly relevant – many young Egyptians know his poems by heart, chant them on the streets, use them in graffiti and posters, and reinterpret them in new music.
Ahmed Fouad Negm is honoured for creating true poetry in vernacular Arabic that communicates deeply with people; for his independence, unwavering integrity, courage and rigorous commitment to the struggle for freedom and justice; for speaking truth to power, refusing to be silenced and inspiring more than three generations in the Arab-speaking world; for the aesthetic and political force of his work highlighting the basic need for culture and humour in harsh and difficult circumstances; and for his significant impact on Arabic poetry bringing recognition to the rich literary potential of the colloquial language.
Prolog till de sekteristiska furstarnas historia av Adonis
PROLOG
TILL DE SEKTERISTISKA FURSTARNAS HISTORIA
(1970)
TILL DE SEKTERISTISKA FURSTARNAS HISTORIA
(1970)
Tolkning av
Hesham Bahari & Ingemar Leckius
Jaffas ansikte är ett barn Kan det förtorkade trädet grönska på nytt? Kan jorden träda in i en jungfrulig bild? Vem skakar Österlandet?
Den vackra stormen har blåst upp, men den vackra förödelsen har uteblivit En irrande röst...
(Ett huvud yrade, hängav sig åt gyckelspel. Buret på höjda händer skrek det avhuggna huvudet: Jag är kalifen!).
De strök omkring, grävde en grop åt Alis ansikte
Det var ett barn, ett vitt eller svart barn.
Jaffa var hans träd, hans sånger... Och Jaffa...
De gaddade sig samman. De rev sönder Alis ansikte
Offrets blod i bägarna,
Säg: det är en kyrkogård
Säg inte: min dikt är en ros,
den har förvandlats till blod.
Mellan blodet
och rosen finns bara en tråd av sol. Säg: min aska är en boning.
Efter varje avhugget huvud slipar Ibn Abbad sitt svärd.
Ibn Djahwar är redan död.
I begynnelsen fanns bara
tårarnas rot mitt hemland, menar jag
och avståndet var min tråd Jag klipptes av och i den arabiska grönskan drunknade min sol Civilisationen är en bår, och staden
en hednisk ros -
ett tält.
Sålunda börjar eller slutar berättelsen.
Avståndet var min tråd Jag knöts ihop igen
som ett planetariskt öga,
och skrev ner staden
(när staden var ett flyttlass och gråten
dess babyloniska fästningsvall),
jag skrev ner staden
som om alfabetet svettades
inte för att hela såren
inte för att återuppväcka mumien
men för att återuppliva motsättningarna... (Blodet
förenar rosen med kråkan) ...för att spärra broarna
och två de sorgsna ansiktena
i seklernas utgjutna blod.
Jag skrev ner staden
som när profeten går mot döden jag menar mitt hemland,
mitt hemland eko,
eko, eko...
Ba' lyfter på hatten och Djim är en hårtofs,
försvinn försvinn
Alef är den första bland bokstäverna,
försvinn försvinn
Jag hör Ha' brista i gråt och ser Ra'
likt en sjunkande nymåne upplösas i sanden
försvinn försvinn,
o blod som levras och förirrar sig i ordens öken
O blod som väver olyckan eller mörkret,
försvinn försvinn
Din historias magi har brutits.
Begrav dess förödmjukade ansikte.
Förlåt oss, o gasellernas horn!
O antilopernas ögon, förlåt oss!
Jag vacklar, varje ögonblick ser jag dig, mitt hemland,
i en bild.
Nu bär jag dig på min panna, mellan mitt blod
och min död:
är du en grav eller en ros?
Jag ser dig som lydiga barn
släpande på sina inälvor, knäböjande inför kedjorna. De iklär sig en ny hud till varje piska... är du en grav eller en ros?
Du dräpte mig, dräpte mina sånger.
Är du ett slakthus
eller ett uppror?
Jag vacklar, varje ögonblick ser jag dig, mitt hemland,
i en bild.
Ali rådfrågar ljuset. Han går sin väg
bärande sin historias lik från hydda till hydda:
"De lärde mig att jag har ett hus i Jeriko
att jag har bröder i Kairo
att Nasarets gränser
ligger vid Mekka.
Hur förvandlades min kunskap till en boja
och avståndet till en belägringseld eller ett offer?
Är det därför som historien förkastar mitt ansikte?"
Om du bara visste! Vilken fars!
(Kalla den kalifens tal - eller karneval)
Den leds av två generaler
Den ene slipar giljotinen
och den andre biter i sanden...
Om du bara visste! Vilken fars!
Hur kunde du glida mellan offrets hals
och bödelns bila?
Vad, blev du mördad?
Se, du har försvunnit men farsen fortsätter.
Du dog som alla de andra
som tiden gråter i förfädernas lunga
som molnet bryter sönder sina regnbågsdörrar
som vattnet drunknar i sanden
eller evigheten halshugger sina begravda.
Du var som de andra, du försvann men farsen fortsätter.
Du var som de andra. Förkasta de andra!
Sådan var deras början. Börja du
från ett döende barn,
ett förfallet hus som koloniseras av andra hus.
Börja härifrån,
från gatornas klagan, från deras kvävande vind,
från ett land som förvandlas till en grav.
Börja härifrån
så som olyckan börjar eller åskvädret föds.
Är du död? Nu förvandlas du till tordön,
återskapas i åskans sköte.
Se hur du smälter, hur du återuppstår.
Du försvinner medan åskan fortsätter.
Din enda egendom var tältets skugga, och i tältduken fanns en reva, ibland gav man dig vatten, ibland bröd, och dina barn växte upp i en pöl.
Du förlorade aldrig hoppet, du reste dig, förvandlades till drömmen och
ögonen.
Du uppenbarar dig i en hydda vid Jordanstranden, i Gaza eller i Jerusalem.
Du stormar gatan, detta ändlösa liktåg, och lämnar den i bröllopsyra.
Din lockande röst är ett hav.
Ditt sprutande blod är ett berg.
Och när jorden bär dig till sin bädd
lämnar du till nästa älskare två bäckar
ur ditt två gånger utgjutna blod.
Jaffas ansikte är ett barn Kan det förtorkade trädet grönska på nytt? Kan jorden träda in i en jungfrulig bild? Vem skakar Österlandet?
Den vackra stormen har blåst upp, men den vackra förödelsen har uteblivit En irrande röst...
Det förflutna har gått under och går likväl inte under.
Dal är en gestalt nedbruten av sorg.
(Varför är det förflutna borta och ändå här?)
Qaf är närmare än ett pilskott.
Jag ber om vatten och han ger mig sand.
Jag ber om sol och jag får en grotta
Är du herre? Du kommer att förbli
herre. Slav? Slav kommer du att förbli.
Så lyder berättelsen: när jag ber om sol, ger han mig en grotta. Varför är det förflutna borta och ändå här? Varför denna jord som bara föder fram sorgliga dagar, denna enformiga jord?
Är du herre? Du kommer att förbli
herre. Slav? Slav kommer du att förbli.
Förvandla bilden om du vill.
Byt ut fanan.
Själv kommer du aldrig att förändras.
... På en karta som breder ut sig... etc. Härskaren som bor på sidan 1 kommer ridande på ett djur stort som galgen. Han förvandlas till en staty som uppfyller alla torg. (Härskarinnan höll på att tvätta sin ända, omgiven av kvinnor som grenslade spjuten och tuggade på slottets rökelse, medan männen inregistrerade deras hjärtslag i tiden, som skrynklades som en trasa mellan fingrarna...)
Kaf skälver under förnekelsens elektron,
djup som ljuset
Ta' en historia vars tak består av lik och rökelse
Alef galgens stolpe blöts ner av ett lerigt ljus
Ba' en kniv som flår människans hud och tillverkar skor åt ett par himmelska fötter på en karta som breder ut sig... etc.
Trädens frukter är förvandlingen och utvandringen i ljuset. De är rotade i Palestina och deras grenar är fönster Vi lyssnade till deras glädjerop och läste tillsammans om legendernas stjärna. Soldater och domare rullar benrangel och huvudskålar framför sig. Tryggt vilande som drömmen drivs de i landsflykt, tvingas de ut på irrfärd...
Hur börjar vi?
Varifrån, är havet i stånd till, kan solens ömhet?
(Jag nöjer mig med ett bröd, en hydda och solens hägn, jag är varken krigarens hjälm eller härskarens sköld, jag är floden Jordan, jag överraskar blommorna och förför dem rinnande blod jag döljer mig i min jord och mitt blod är dess vatten, det kommer att förbli jordens bräckliga väktare: virvlande damm som förenar den irrande älskaren med vinden, och bara saven återstår)
Ett barn mumlar: Jaffas ansikte
är ett barn Här föll upprorsmannen Haifa kvider i en svart sten och palmen som överskyggade Maria gråter Jag viskade: mina fötter hungrar och jorden skälver i mina handflator Vi avslöjade våra hemligheter (tårfläckarna är en väg).
Jag rör vid ljusets midja, känner hur det rycker upp öknen med rötterna och hur universum fjättras med ett rep av änglar Ser du spåren efter en planet? Planeten lyssnar till min röst. Jag har upprepat dess berättelse och skall upprepa den på nytt...
I askans tid kastade en människa sin historia i våra dagars eld och dog
(Så länge staten består kommer du inte att lära känna friheten.)
Kommer du ihåg? (Basen och
arbetarnas makt...) Vad tjänar det till?
Revolutionen degraderas till ett ord
efter hans namn, sträcker ut sig som ett bord.
Har du läst Bordets sura?
En feda'i ristade sitt brinnande namn i de nedisade struparna och dog
Den slaktade floden följer sitt lopp:
Varje vatten är Jaffas ansikte.
Varje sår är Jaffas ansikte.
Miljonerna som skriker ut sin vägran är Jaffas ansikte.
Jaffa är de älskande på terrassen, i kedjorna eller i graven.
Jaffa är blodet som strömmar från världens sida.
Detta är jag: Jag tillhör inte förfallets tidevarv.
Jag är hänryckningens våldsamma timme och de fria tankarnas jordskred.
Detta är jag - ett moln svepte förbi
havande med dårskapens virvelvind
och labyrinten växer framför mitt fönster,
medan de andra säger:
( - Han vallar sin hjord av ögonlock
Han förenar den främmande
med sitt främlingskap)
Detta är jag: Jag för främlingen till hans främlingskap
Jag skriver historien: över minareten
kretsar en måne som tyglar hästarna
och sover i händerna på en amulett.
Nederlaget har besudlat
seklernas kropp
Oran är Kazimiyahs syster.
Damaskus är Beiruts gumma.
En öken som slukar årstiderna, ett härsknande blod -
Symbolernas eld frambringar inte längre städerna och rymden.
Jag mindes att det som återstod bestod
av ett åldrat blod som dog som dog
och nederlaget har besudlat
seklernas kropp.
... På en karta som breder ut sig etc, där ordet förvandlas till en vävnad vars mellanrum genomkorsas av huvuden som luddig bomull Dagarna bär på genomborrade lår, som träder in i en historia tömd på allt utom naglarna. Trekanter med kvinnliga former lägger sig ner mellan blad och blad. Allting träder in i jorden genom ordets nålsöga: insekten guden poeten,
genom sömnlöshetens stygn och röstens hetta, genom skotten och tvagningarna, genom månen och Salomos myra, genom fält där skyltar spirar med olika inskriptioner: "Sökandet efter levebröd", "Sökandet efter en röv i hemlighet" och "Finns rörelsen i steget eller i vägen?"
Vägen är av sand. Luften välver sig över den och steget är en tidrymd slät som en sten på stranden...
Tiden höll på att tränga ut ur tiden och det man kallar hemland satte sig vid sidan om tiden. Och det var nära att falla. "Hur skall man rädda det?" frågade en fjättrad man och fick bara ett annat betsel till svar. En folksamling tät som sand började utsöndra ett avstånd lika stort som lam mim alef, eller som sad ain ya' ha' kaf, och så beträda det, vävande fanor, mattor och kupoler, byggande en bro från det hinsides till jordelivet...
En fluga passerade och slog sig ner på ordet. Inte en bokstav rörde sig. Då flög den sin väg igen och vingarna förlängdes. Ett barn kom förbi och frågade efter ordet. Taggar växte fram i hans strupe och stumheten spred sig på hans tunga...
På en karta som breder ut sig ...etc.
"Fienden anfaller och de själva förlorar terräng, fienden rycker fram och de själva skingras, fienden blir allt djärvare och de själva allt räddare, tills de återvänder till en flagga på halv stång och slocknade röster, och varje kung bemödar sig att fylla igen sina bräscher,
... och när de andalusiska furstarna står inför en katastrof och nödgas be kung Al-Salih om undsättning för att befria Algeciras ur spanjorernas våld, nöjer sig denne med att uttrycka sin sorg och betyga sitt deltagande. 'Krigets utgång är alltjämt oviss', säger han. 'Vi gläder oss åt att ni har undkommit',
... och fienden upphör inte att attackera dem och bekämpa dem och förgöra dem, tills de tvingas överge sina ställningar, berövas sina borgar och går sin undergång till mötes..."
På en karta som breder ut sig ...etc.
Den välkända historien som kokas över sultanens eld har vägrat nämna en poet... och fortsättningen följer
på en karta som breder ut sig... etc.
Det skall komma en tid
mellan askan och rosorna
när allting kommer att slockna
när allting kommer att börja
... Och jag besjunger min tragedi. Jag kan bara skymta mig själv i ett chiffer, i historiens utkanter Jag skall börja, men var? Varifrån? Hur skall jag göra mig förstådd, på vilka språk? Språket som ammat mig har förrått mig. Jag skall försköna det och fortsätta att leva på udden av en tid som dog, vandra på udden av en tid som inte kommit än
Fast jag är inte ensam
... Historiens gasell öppnar mina inälvor Slavarnas flod ryter. Det finns ingen profet som inte är trotsare, det finns ingen gud som... Vi närmar oss, vi upptäcker brödet Vi har upptäckt ett ljus som leder till jorden, upptäckt en sol som springer fram ur den knutna näven. Hämta era hackor! Vi bär Gud som en döende åldring, vi öppnar en annan väg för solen än minareterna, en annan bok för barnen än änglarna, ett annat öga för drömmaren än Medina och Kufa Hämta era hackor
Jag är inte ensam...
Jaffas ansikte är ett barn Kan det förtorkade trädet grönska på nytt? Kan jorden träda in i en jungfrulig bild? Vem skakar Österlandet?
Den vackra stormen har blåst upp, men den vackra förödelsen har uteblivit En irrande röst...
De trädde fram ur de uråldriga böckerna
där rötterna möglar.
De kom som årstiderna kommer.
Askan kramade sin motbild
och fälten vandrade mot fälten.
Nej, han tillhör inte förfallets tidevarv
Han är hänryckningens våldsamma timme
och de fria tankarnas jordskred.
Beirut, hösten1970
Utdrag ur "Detta är mitt namn" (Antologi). Boken kan beställas hos din bokhandlare eller lånas på bibliotek.
Tolkningar av Hesham Bahari, Sigrid Kahle, Ingemar & Mikaela Leckius och Ingvar Rydberg
Förord av Alain Jouffroy
Efterskrift av Sigrid Kahle
Häftad / Illustrerad / 302 sidor / Inkl. CD med Adonis egen uppläsning
Förord av Alain Jouffroy
Efterskrift av Sigrid Kahle
Häftad / Illustrerad / 302 sidor / Inkl. CD med Adonis egen uppläsning
A History Torn Apart in the Body of a Woman by Adonis
A Prayer
Adonis
Director: Amer Hlehel
D.O.P - Montage: Mohammad Khalil
Production Designer: Naif Shaqqur
Media coordinator: Rasha Hilwi
Techniques: Bashar Trabshi
Text: from A History Torn Apart in the Body of a Woman by Adonis
Adaptation: Terez Sliman
Translation to English: Iyad Malouf
kan höras på följande länk
They claim I was born only to be that semen-containing vessel
As if I were but a field or an arable, my body, scum and menses
My life passes by, one time a cry, another a desert,
And why, then, does the universe write its secrets
with the hands of a lover?
And why, then, are prophets born in the bed of a woman?
Why, then, do I not celebrate my breasts and my neck,
Around and in-between?
Why do I not celebrate my lips and my hands?
Why do I not drag the sky on my thighs,
On my bosom, my throat and my waist?
And why do I not reconcile life with that which will come,
and with that which the memory treasures?
My body is that which I see, and that which I do not!
My body is that which I have begun.
My body is all what I remember.
All what I trace, All what I read.
My body is that which I see, and that which I do not.
My body is that which I have begun.
My body is all what I remember.
All what I trace, All what I read.
My body is a moon, a merciful moon, a mothering moon,
A moon between my breasts, in my lips and garments
And in my steps, Under my skin,
A moon of no demon, of no god, a moon of stone!
My body is not of me, their teachings say!
I pray, I pray to my Body
And my name, sprouts under the skin, inside the lungs
in the pulse of the cell.
In the free breath there is a sea
in which I fluctuate.
A sea in which I was found and lost... in which I sang,
prayed and was led out from one space to another
Why then, do their teachings say: my Body is not of me?
My body is a merciful moon, a mothering moon,
A moon between my breasts, in my lips and garments
And in my steps, Under my skin.
A moon of no demon, of no god, a moon of stone.
I pray, I pray to my Body
About A Prayer:
A Prayer is a filmed musical piece which combines performed poetry, playing and singing. It takes a clear stand on the issue of woman's body treatment as a "semen-containing vessel" by the world in general, and the Arab world in particular... an act of objectification and deprivation of all sacredness.A Prayer combines the different aspects of distorting the image of woman and her body, from being raped in every way, treated as a commodity or a product, forcefully veiled, or stripped by choice.A Prayer is a stand between the ugliness of truth and a truth ready to be revealed.
Music: Terez Sliman and Yazan Ibrahim
Director: Amer Hlehel
D.O.P - Montage: Mohammad Khalil
Production Designer: Naif Shaqqur
Media coordinator: Rasha Hilwi
Techniques: Bashar Trabshi
Text: from A History Torn Apart in the Body of a Woman by Adonis
Adaptation: Terez Sliman
Translation to English: Iyad Malouf
I owe my foremost and sincerest gratitude to my source of inspiration... to the bosom that embraces the strength of all the women of the world... to my mother -- Hasna Bakri Sliman -- and to all women, the living pulse of this work
Publication date: Women's International Day, 08.03.2013
Nomadens ode över livets flyktighet
Arabisk poesi och samhälle
före islam
före islam
Araberna, liksom vikingarna, lärde sig dikta innan de lärde sig bokstäverna. En poet var en analfabet. Hans styrka låg i hans verbala kraft, hans muntliga framträdande, som kunde förtrolla hans åhörare. Långt innan Koranen dikterades, hade de arabiska stammarna utvecklat en avancerad poetisk tradition som användes för att cementera solidariteten inom den egna stammen. En stam utan poet var som ett träd utan frukt, en steril mänsklighet. Stampoeterna var lika viktiga som stammens krigare, ibland ännu viktigare, ty deras ord gick inte att utplåna ur kollektivets minne.
Före Koranen var arabiskans poetiska alster helt och hållet muntliga. De överfördes från generation till generation och det arabiska språket hade blott en runliknande skrift med magiska förtecken som få behärskade. Den arabiska skriftens historia börjar först med Koranen. Boken hade så att säga ena foten i den muntliga kulturen, där den lästes upp (Qur’án betyder just “uppläsning”) och den andra i den skriftliga kultur som såg till att utveckla det arabiska alfabetet och teckna ner verserna från denna “uppläsning” för att göra dem åtkomliga för alla och se till att de inte förvrängdes eller förfalskades.
Detta betyder att den förislamska poesin först kunde skrivas ned efter Koranen, vilket fick en del forskare att betvivla dess äkthet. Oavsett kronologin förblir denna poesi mer arkaisk i sitt språk och sina teman än allt som skrevs ner på arabiska efter Koranen. På så vis var den verkligen en spegel av stammarnas leverne, deras seder och bruk, och deras tro under tiden före islam. Man räknar uppemot hundratals kända poeter. Av vissa finns det tusentals verser bevarade och samlade i antologier som tecknades ned under islams guldålder mellan 700- och 900-talen. En samling med de sju mest uppskattade dikterna kom att bli känt under namnet al-mu’allaqát, eller “de upphängda”.
Enligt sägen tecknade man ner dessa sju dikter med förgyllda bokstäver på läderbitar och hängde dem på Ka’bans väggar. Bland de "upphängda" odenas skalder finner man irrande furstar, kloka hövdingar, ambulerande hovpoeter, vinälskare, en tapper och modig slav och så den unge Tarafa, vars långa dikt och korta men stormiga liv boken "Nomadens ode över livets flyktighet" handlar om (Alhambra, 2011). Tarafa blev 26 år gammal, innan han avrättades av kungens guvernör.
Ett förislamiskt ode består av 3 distinkta delar. Den börjar alltid med en nasíb, en kärleksförklaring till en älskad kvinna med varierande erotiska motiv. Därefter följer en rahíl, eller uppbrott, resa. I Tarafas dikt ägnas det långa rahíl-avsnittet hans kamelsto, som beskrivs ingående och i de mest arkaiska och tekniska ordalag. För Tarafa ter sig kamelstoet som en abstraktion av all rörelse, men också en räddningslina undan döden. Efter rahíl-avsnittet avslutas odet med det tredje momentet som ägnas självberöm och tankar som avslöjar Tarafas livsfilosofi.
Tarafa kämpar mot den dödsdom han tilldömts av överheten för sina bitande satirer. Han kämpar mot sin klans ovilja att ställa upp på hans sida när han själv visat sitt mod varje gång man behövde hans hjälp, vare sig det handlade om svärdet eller orden, och han berättar glatt om sin trefaldiga tro på livets goda: först kommer vinet, sedan förmågan att hjälpa de nödställda och så kvinnorna. För den unge Tarafa finns det inget liv efter detta. Han tror på en gud, men denna gud är till för de levande. Hans fiender har ingenting att frukta efter döden och hans vänner ingenting att hoppas på. Så väsensskild från Koranens budskap man kan komma, och ändå handlar det om ett och samma språk!
Tarafa kunde ha räddat sig, vilket framgår av de utdrag ur hans biografi som återges parallellt med dikten, men han vägrade. “Att fly”, sa han, “vore detsamma som att erkänna sig skyldig.” Han fick välja sättet han skulle dö på, och valde att dricka sig full på vin innan man skar av hans halspulsåder. Mordet på Tarafa var ett hedersmord, och dikten det försvarstal som placerade honom bland arabernas sju odödliga.
Bild: Tommy Wiberg
Utdrag ur Tarafas ode
(Ur "Nomadens ode över livets flyktighet", Alhambra 2011)
På vår klans marker strövar en välskapt gasell,
med två gröna ränder längs ryggen.
En smiterska i en brokig flock som betar i grönskande nejder
och drar över sig grenar, fulla med frukt, som klädnad.
Hon ler ett leende så brunt, som när krypväxterna
med sina prunkande ljus lägger sig över daggsmekta dyner,
som om solen hade lånat henne sitt ljus, och det mörka tandköttet
ej behövde färgläggas med kohl. Ett ansikte mantlat av solstrålar
och den rena hyn fri från klössår.
För att jaga bort bisterheten
rider jag min vaggande passgångare
från afton till gryning.
Hon är lika säker som gravens bärande balkar
när jag sporrar henne på vägens randiga mantel.
De smala benen slår som trumpinnar på den nedtrampade vägen.
Våren har hon tillbringat på de två kullarna
med andra djur vars juver har skrumpnat.
Tillsammans betar de nu i hemliga trädgårdar
som grönskat efter årets andra regnskur.
Hon lystrar till lockropet och vänder sig om.
Med svansen värjer hon sig mot den rödsvarte
hannens nersmetade, klibbiga päls.
Revbenen buktar sig som skeppets bågar,
och halsen är fast rotad och stadig mot bringan.
Hennes skrev liknar busksnår fulla av byten
och hennes sidor sväller från en mäktig ryggrad.
Spåren av tygelremmarna på hennes revben liknar
uttorkade strömfåror med slipade stenar i.
De samlas och förgrenas likt flikar av ljus
mot vävens mörka botten,
vilka sakta växer medan morgonen gryr.
Hennes resliga hals blir vassbåtarnas roder
uppför Tigrisfloden, en vaken utkiksvakt.
Kinderna: syriska pergament
prydda med skönaste handskrift.
Och hennes läppar: jemenitiskt felfritt skuret läder.
Hennes ögon är djupa speglar i steniga hålor
där två porlande brunnar sjunger.
Allt lystrar hon till på den nattliga färden,
ett kvävt ljud, en stigande röst.
Hon hör lika skarpt som Hawmals ensliga bufflar.
Lättskrämd, irrande, spänd som yxan
när den slår mot stenen.
Tolkning från arabiska av Hesham Bahari
