Palestinska öden, av Salim Tamari

Palestinska öden


av Salim Tamari

 

Utdrag ur kommande bok.
Beräknat utgivningsdatum våren 2024

 

Salim Tamari (född 1945) är en palestinsk sociolog och chef för Institute of Palestine Studies och adjungerad professor vid Center for Contemporary Arab Studies vid Georgetown University.

 

Ett eländigt år i Brooklyn

 

Khalil Sakakini i Amerika 1907-1908

 

Av Salim Tamari

 

”I min vakna tid, under dagen, medan jag går omkring och uträttar mina dagliga sysslor, vandrar på New Yorks gator, lyssnar på bullret från snabbtågen och från spårvagnar på och ovanför marken, sirenerna från skeppen och det öronbedövande larmet från människor som skär genom märg och ben, bullret från trådbussar och vagnar och allt glitter… så kvicknar jag bara till genom att sväva i Jerusalems himmel, över skolan, över huset som jag älskar och ofta över Artas och Kalona, och Ein Karem och Beit Ala. Och när jag somnar är det inte för att jag är sömnig utan för att jag väntar på att sömnen ska övermanna mig. Inte för att sova utan för att bli kvitt vakenhetens plågor, i hopp om att bli fri från min tungsinthet och från min kropp – lämna kvar den i Amerika och flyga i drömmen till Jerusalem.”

 

Att Khalil Sakakinis dagböcker nyligen har publicerats av hans familj är något att fira. Nära 3400 sidor av handskrivna memoarer utgör författarens förtroliga redogörelse för sitt liv från det ögonblick då han steg ombord på fartyget i Jaffa på väg till sin amerikanska exil (oktober 1907) och till hans andra exil i Kairo, sedan han tvångsförflyttats från sitt hus i Katamon i västra Jerusalem under kriget 1948. Sakakinis dagböcker, baserade på en daglig uppteckning av hans tankar och skenbart inte avsedda för publicering, är de enda existerande liknande memoarerna skrivna av en betydande modern palestinsk intellektuell (och möjligen av någon arabisk författare). Enbart detta ger dessa dagböcker en oerhörd litterär tyngd. Passagerna om hans amerikanska vistelse utgör en liten men betydelsefull del av dagböckerna, eftersom de ägde rum under den formativa perioden av hans intellektuella utveckling, när han var i 25- årsåldern. De spänner över hans möte med syriska (dvs. shami) intellektuella landsflyktiga i New York och hans arbete med den viktiga litterära tidningen, al-Jam’iyya, såväl som hans arbete – under kort tid – på ett pappersbruk i centrala Maine. De skildrar också tiden för hans stormiga uppvaktning av hans blivande fru Sultana och hans kval när de måste skiljas eftersom hon blev kvar i Jerusalem.

 

Sakakini är mest känd som Jerusalemessäist, framstegspedagog och antiklerikal fritänkare. Hans dagböcker utgör, enligt en ledande litteraturkritiker, den palestinska litteraturens inträde i den moderna tiden. Hans undervisningsmetod, införd i hans Dusturiyyeh-skola efter första världskriget, var revolutionerande för praktiskt taget alla hans samtida. Han hade avskaffat kroppsaga av elever såsom varande ”barbarisk och medeltida”, och ersatt examina med lärares och elevers egen utvärdering. Lärare instruerades att inte ha något närvaro- och frånvaroupprop. Det stod eleverna fritt att lämna skolan om de blev uttråkade. Detta, menade han, skulle tvinga lärarna till att vara uppfinningsrika och underhållande, så att de vidmakthöll elevernas uppmärksamhet.

 

Allt detta tog han sig för tidigt på 1920-talet. Men trots hans radikala brytning med det då rådande skolsystemet, var han ytterst framgångsrik som pedagogisk förnyare och administratör efter att ha utnämnts både av osmanerna och senare av britterna till undervisningsinspektör i Palestina. Genom sin nyskapande pedagogiska metod att lära ut arabiska, publicerad i den vida spridda periodiska publikationen, al-Jadid, och sina journalistiska essäer lanserade han ett rappt, koncist och nytt skriftspråk för en ny generation av palestinier, vilket 1948 renderade honom en plats i Akademin för det arabiska språket i Kairo. Så här skrev forskaren och romanförfattaren Ishaq Musa al-Husseini, som skrivit bl.a. ”En kycklings dagbok”, om Sakakinis språk:

 

”Sakakini efterlyste en grundläggande modernisering av utlärandet av arabisk grammatik, genom att förenkla dess allmänna grundregler och sprida undervisningen genom praktiskt språkbruk, och lämnade fältet fritt för nyskapande. Han såg språket som en färdighet vi tillägnar oss (malika), inte som ett hantverk, något som ska läras genom förnuftig träning (salíqa), inte något som eleven förvärvar genom formella regler. Han ersatte mekanisk inlärning med exempel (qiyás), övning inte efterhärmning, och han försvarade detta system i två av sina böcker: al-Jadid, där han revolutionerade grammatiken genom att förvandla maskulinumbaserade meningar till pluralisbaserade. Han uppmuntrade eleven till att internalisera språkets grundläggande regler utan att tänka på att han höll på att studera, och i sin bok, Alayhi Qiss, införde han exempel och paradigm varifrån eleverna kunde härleda grammatikens principer utan förklaring.”

 

Innan hans memoarer utgavs hade vi en begränsad kännedom om Sakakinis privatliv, förutom att han var en excentrisk forskare och livsnjutare. Hans Kadha ana ya dunya (1954), utgiven postumt, inkluderade endast ett begränsat urval ur hans memoarer, gjort av hans dotter Hala Sakakini (d. 2002). Boken framhävde hans bana som essäist med förkärlek för Nietzsches filosofi, men undertryckte avsiktligt hans tydligt antiklerikala tendenser. Hans skepticism och allsidiga humanism avhöll honom från att gå in i något politiskt parti under sin livstid, men han deltog i grundandet av Hizb as Sa’alik, ”Vagabondpartiet”, som utgjorde en krets i caféet med samma namn i närheten av Gamla stans Jaffaport. Hans antiklerikala, och senare antireligiösa, böjelser var mycket provokativa för hans konservativa, provinsiella samhälle, även efter dagens mått. Dessa böjelser dämpades ner av hans dotter som redigerade de tidigare urvalen av hans memoarer i Kadha ana, men framträder mycket tydligt i de publicerade dagböckerna. Exempelvis är hans långvariga kamp mot den ortodoxa kyrkan välkänd men brukar tillskrivas kampen för arabiseringen av kyrkan från grekisk kontroll. Mindre känt är hans öppet ateistiska förslag att ersätta Fader Vår med en förislamisk hednisk strof från Imru al-Qais. Han fann böner tråkiga och enbart slöseri med tid. Han var troligen den ende arabiske tänkaren som var öppet antinatalist. Hans visitkort hade bara två rader: Khalil Sakakini, Ta’alu li-nanqarid, ”Khalil Sakakini: Låt oss utplåna oss själva.” 1932 föreslog han att hans landsmän skulle överge den institutionella religionen och anta rituell narcissism som en form av dyrkan, ”… eftersom detta är en form av dyrkan som vi alla kan utöva utan att hota andra religioner… ty Kristus har sagt: ’Om du inte kan älska din broder som du kan se, hur kan du då älska Gud som du inte kan se’. Men jag [Khalil Sakakini] säger till er: ’Om du inte kan älska dig själv, då kan du inte älska Gud eller någon annan…”.

 

Khalil blev passionerat förälskad i Sultana Abdo mindre än ett år före hans avresa till Amerika. Hon var född 1888 i Gamla stan och var en avlägsen släkting. Båda växte upp i den kristna stadsdelen och kom från arabiska ortodoxa familjer. Khalils far var snickarmästare (mu’alim) och likaså mukhtar (by- eller kvartershövding, ordet betyder ordagrant ’utvalde’) för det grekisk-ortodoxa samfundet i Jerusalem. Sultanas far, Nicola Salem Abdo (Abu Adib) var också en förgrundsgestalt i Gamla stan och hade blivit utnämnd av patriarkatet till uppsyningsman för ortodoxa pilgrimer under påsk- och julhögtiderna, han övervakade deras bostäder, mat och sociala behov. Enligt hans dotterdotter Hala Sakakini var Sultanas far före sin tid eftersom han skickade båda sina döttrar till inackordering i Vännernas skola i Ramallah, vilken låg ”tre timmars mulåsneritt” norrut. Vi får en inblick i hans relation till sin dotter genom ett brev, daterat 1906, som han skrev till Sultanas syster, Amalia, vid hennes giftermål med en läkare i Nablus.

 

”… Jag grät hela dagen idag då jag såg dig lämna huset, ty nu tillhör du en annan. I ett slag lämnade du mitt namn och valde ett annat. Du delade kärlek med en annan man. Jag vet ju, min älskade, att din make ska gå före mig… och att jag kommer i andra hand. Må så vara, men jag ber dig, håll kvar mig i ett hörn av ditt hjärta. Och ge mig tid att anpassa mig till att du är borta, efter att ha varit tillsammans med dig i 20 år.”

 

Men Nicola Abdo måste ha varit en mycket fördomsfri man efter samtida mått som tillät sina döttrar (den tredje dog alltför ung) att offentligt uppvaktas av sina manliga bekanta utan eskort.

Strax efter att ha gått ut gymnasiet 1903 började Sultana, 1905, i St Mary’s flickskola, en anglikansk sådan. Det var där Khalil lärde känna henne när han fick uppdraget att vara hennes lärare i arabiska språket och arabisk litteratur. Khalil var själv lärare, utbildad av den berömde läraren i arabisk litteratur, Nakhleh Zureik (1861-1921).

 

När Khalil började uppvakta Sultana 1907, var han 29 och hon 19. På den tiden hade både familjen Abdo och Sakakini sommarhus utanför stadsmurarna, i likhet med många andra medelklassfamiljer som ville komma ifrån den kvävande atmosfären i de tättbebyggda kvarteren. Sakakinifamiljens hus låg i Musrara, medan Abdos låg nära järnvägsstationen och var känt som Haririyyeh, sidenfabriken, efter den verkstad som låg där innan de flyttade in. (Nära ett sekel senare blev al-Haririyyeh Abdo Khanteatern i västra Jerusalem.)

 

Eftersom både Khalil och Sultana var inblandade i ortodoxa samfunds aktiviteter hade de rikliga tillfällen att träffas. Vid den tiden hade Sultana blivit vän med Milia, Khalils äldre syster, och därför ofta besökt deras hus. På kvällen brukade Khalil följa Sultana hem, i början tillsammans med Milia, senare ensam. Längre fram tog de långa promenader eller åsneritter ut på landet mestadels till Ein Karim eller Olivberget. Det var under en av dessa utflykter som Khalil yppade sin kärlek till Sultana. Glädjande nog är detta rapporterat för eftervärlden. Khalils kärlek uttrycks här med en romantisk modern terminologi som var så gott som okänd på den tiden, definitivt i den lokala palestinska litteraturen och förekom mycket sällan i syrisk-libanesiska eller egyptiska samtida berättelser.

 

”Torsdagen den 3 oktober [1907] gick jag med Sultana och min syster [Milia] till Qalona”, anförtrodde han sin vän Dawud, i ett brev som skrevs några dagar efter händelsen. ”Där tillbragte vi dagen under citronträden… nära solnedgången besteg vi våra åsnor och vände tillbaka. Atmosfären var laddad av vår kärlek. Jag gick bredvid henne tills hennes åsna nästan föll, så jag tog ett fast tag i selen och ledde den resten av vägen. På kvällen kom hon och stannade några timmar hemma hos oss. När natten kom, följde jag henne hem och sa att jag skulle skriva ett brev till henne. Tidigt nästa morgon utgöt jag alla mina känslor i det brevet. Sen gick jag till hennes skola och gav henne brevet, med ett annat brev skrivet över hela ansiktet på mig. Senare den kvällen gick Milia och jag förbi hennes hus. När jag såg henne gick det en elektrisk stöt genom kroppen på mig. Vi tog alla tre en promenad till en klippa vid Ramallahvägen. Vi satt där och jag kunde i hennes ansikte se tecken på belåtenhet och godtagande. Vi fortsatte med detta nästa dag och de närmaste dagarna: gick ut på eftermiddagen och tillbragte sen kvällen hemma hos oss och sedan hos henne. Igår skickade hon mig ett brev där hon förklarar sin kärlek och lovade att skriva [fler detaljer] snart.”

 

Genast efter denna episod övermannades Khalil av skuldkänslor, så ofta uttryckta i hans senare korrespondens: han förtjänade henne inte, han var självisk som ville ha henne för sig själv, det måste finnas andra som mer förtjänade hennes kärlek än han:  ”… trots min glädje känns det som om jag satt mina egna önskningar före de av mina vänner som har försökt vinna hennes kärlek. Jag bönfaller dig, Dawud, hjälp mig! Vad ska jag göra för att inte svika deras förtroende och stämplas av dem som självisk och egennyttig.”

 

Khalils förtärande tvivel på sig själv var inte i första hand, som det kan förefalla till en början, resultatet av självförakt – även om detta element finns i hans personlighet i avsevärd omfattning – utan av nervspänning beroende på en viss tvekan hos Sultana. Han hade en tendens att avläsa hennes känslor enbart i gester och överreagera på hennes tystnad som ett tecken på kyla gentemot honom. Eftersom vi har mycket få direkta bevis på vad hon faktiskt tyckte om hans närmanden kan vi bara gissa hennes verkliga tankar genom hans berättelse eller omnämnanden av yttranden som han tillskrev henne.

 

Men Sultana var inte helt stillatigande. Hon skrev faktiskt några, men betydelsefulla, brev till Khalil när han bodde i Brooklyn, och vi har hans dotter Halas minnen av henne. I dem framstår hon som en tystlåten, intelligent och tankfull person, med ett välutvecklat sinne för humor, mindre filosofisk än han men förvisso lekfullare och mer sarkastisk.

 

Att hon tvekade inför att återgälda Khalils känslor tycks huvudsakligen bero på den oklarhet som var förbunden med deras relation. Han var tio år äldre än hon, med en osäker ekonomisk framtid, och på väg att företa en resa vars varaktighet och möjligen syfte var okända för dem bägge. Ju mer han försökte övertala henne att binda sig, ju oklarare blev hennes gensvar. Detta, menar jag, var en viktig orsak till den fortgående spänning som präglade deras relation tvärsöver haven och dominerade deras brevväxling under hela året.

 

I snabbmatslandet

 

Sakakini var själv högst okonventionell för sin tid. Trots att han klädde sig ganska konservativt var han en livsnjutare, som sjöng, dansade, rökte mycket (pipa och argileh - vattenpipa) och spelade fiol regelbundet. Han ansåg sig vara sensualist, för att använda det ord som förekommer i hans dagböcker. Han älskade musik och poesi, vilket han skrev i stor mängd, tydligen med blygsam framgång.  Framför allt uppskattade han gott sällskap, långa dryckessammankomster och brottningsmatcher med sina manliga vänner och bekanta. Hans favoritsport var att få flera män till att attackera honom och sen brotta ner dem på marken samtidigt. Han var fascinerad av sin kropp och ägnade lång tid åt sina tvagningar. Men i dagböckerna framstår han som en man med ambivalent och undertryckt sexualitet. Hans anteckningar är fulla av självförebråelser och anfall av dysterhet och förtvivlan. Hans besatthet av kalla bad (sommar som vinter) och långa försvinnanden från sällskapslivet var liktydigt med självplågeri. Han förtärdes under sin återstående levnad av tre passionerade kärleksrelationer. Alla tre slutade med tidiga dödsfall i hans egen livstid: hans vän och ungdomskamrat Dawud al-Saidawi, hans fästmö och senare hustru Sultana Abdo och hans ende son Sari som dog redan vid 42 års ålder.

 

Khalil Sakakini for till New York 22 oktober 1907 från Jaffa och återvände till Jerusalem 10 september 1908.  Hans amerikanska exil varade alltså mindre än ett år, och även om han gjorde många resor senare återvände han aldrig till Amerika. Han var tvungen att låna pengar av bl.a. Dawud och Sultana för att täcka resekostnaden. Det innebar också att han reste tredje klass och under en del av resan på däck. Reseförhållandena på den tiden var annorlunda: resorna tog lång tid (tio till fjorton dagar från Marseille till New York) och var mycket tröttande.

 

Sakakini ger oss en inblick i dessa förhållanden i ett brev som han skickade från London vid sin återkomst från New York: ”… Att resa tredje klass är otroligt tröttsamt. I nio dagar sov jag knappt. Jag åt väldigt lite och bytte inte kläder eller tvättade mig i ansiktet en enda gång. När jag kom till England var jag helt slut av hunger, utmattning och sömnbrist. Jag äcklades oerhört över mig själv.”

 

Vid ankomsten skickade han följande rimmade brev till Milia: ”Efter en resa av lidanden full kom jag till landet med gator av gull. Skeppet skakade till den grad att jag bittert ångrade att ha gett mig av. Inte en själ att prata med, och mat som makade illa med besked.”

 

Amerika befann sig mitt i en förfärlig lågkonjunktur 1908. ”Ingen har kurage nog att be någon om arbete”, skrev han till Dawud i ett av sina första brev. ”Så sent som igår sa min vän Farah Anton till mig: ’Hade du bett mig innan du kom så hade jag rått dig att inte komma till det här landet’… varenda dag hör man om ett bolag som förklarar sig bankrutt. Firma Muluk, brorsöner till hr Rafleh [Khalils rumskamrat] förlorade mer än 13 000 riyal [dollar] enbart förra veckan.”

 

När han kom till New York räknade han med att hans bror Yusif, handelsresande i Philadelphia, skulle hjälpa honom till rätta. Men på grund av de allt värre förhållandena i USA det året fann han Yusif i svårt trångmål och själv i behov av hjälp. Han hyrde ett rum på Atlantic Avenue i Brooklyn (det ”syriska kvarteret”) med hjälp av bekanta från Jerusalem. Ekonomisk misär och ensamhet drabbade honom hårt redan från början. Hur han kände sig dessa tidiga månader i New York beskriver han i ett brev till Dawud avskickat mitt under 1908 års nyårsfestande:

 

”Läs det här och skratta. Förut grät jag över hur eländigt jag hade det men nu skrattar jag. I mitt förra brev nämnde jag att jag efter mycken möda hittade tre elever att undervisa. Min inkomst från dem var fyra riyal per vecka, förutsatt att de alla kommer ihåg att dyka upp – vilket är sällsynt, för varje vecka försvinner minst en av dem, så att jag förlorar en riyal. För dessa fyra stackars mynt äter jag, tvättar mina kläder och betalar rummet och sedan delar jag resten med några av mina kamrater från Jerusalem här. Jag önskar att det åtminstone skulle förbli så. Men nu har alla mina elever försvunnit under jullovet, och i två veckor har jag inte haft någon inkomst. Jag skickade min tvätt till tvätterskan och kunde inte hämta den [p.g.a. penningbrist] så jag får sitta där med de kläder jag har på mig. För två dar sen började jag tvätta dem själv.

 

Det var lätt. Men igår, sista dagen på året, hade jag bara 10 cent i fickan. Jag gick med Nicola al-Barghout till torget och köpte bröd (9 cent) och vi kom tillbaka och åt det till teet. Medan Amerika bjöd farväl till det gamla året och hälsade det nya satt vi som bedövade vid bordet, sen ramlade vi huvudstupa i säng.

 

[Nyårsdagen] Vad ska jag göra? Skrev jag till min bror Yusif i Philadelphia. Han måste ha det ännu värre än jag eftersom han aldrig svarade. Så nu försöker jag fasta och säger till mig själv: ”Bäst att bli kvar i sängen hela dan.” Hanna Farraj och grabbarna kom och sa: ”Stig upp, låt oss gå omkring på gatorna, det är en stor dag idag i Amerika.” Jag ursäktade mig. De gick sin väg och Nicola blev kvar. Då steg jag upp, klädde på mig och gav honom [den återstående] pennyn och bad honom köpa bröd”, för att bryta fastan. ”När han kom tillbaka delade jag bullen mellan oss, men han hade knappt fått in sin bit i munnen förrän han storknade av sinnesrörelse. Han skyndade ut ur rummet. Jag ropade på honom och försökte trösta honom. Han sa: ”Jag gråter inte för min egen skull utan för dig, Khalil, när jag ser att du inte kan skaffa mat”… Jag funderade på att värva mig, men de tar in en för tre år, och en rekryt får inte lämna armén under den tiden. Jag tror att allt det här är en läxa för mig, eftersom jag har växt upp i en bekväm och skyddad miljö. Pengar har aldrig betytt något för mig.”

 

Denna sista mening om pengar, och likaså hans nämnande av sin lyxiga uppfostran (den arabiska termen är mun’amman mutrafan, något mitt emellan lyx och bekvämlighet) måste ha slagit Dawud som besynnerlig, eftersom hela syftet med resan var att tjäna pengar så att han skulle kunna betala sina skulder och köpa ett hus inför sitt kommande giftermål med Sultana.

 

Han sammanfattade sin inställning till New York och USA i ett brev till Sultana i juli 1908:

”Min älskade Sultana!

Jag lämnade Rumford Falls efter att ha arbetat där en månad [i pappersbruket]. Det kändes som ett århundrade. Jag kom till Boston och möttes av Mikhael Sayegh och din kusin Bandeli. Mikhael arbetar halva dagen och tjänar knappt ¾ riyal. Din kusin far ut var dag för att sälja [mattor] men tjänar nätt och jämnt tillräckligt för att täcka sina reseutgifter. Jag tvivlar på att han kommer att göra det även om han tillbragte hela sitt liv i det här landet. Jag var nära att försöka övertala honom till att fara tillbaka hem [till Palestina] men jag vill inte lägga mig i det som inte angår mig.

 

På kvällen sa jag farväl till dem… Mikhaels fru var på väg att nedkomma med deras baby. Jag tog tåget cirka en timme [till Providence?] och sen båten till New York. Alla jag möter försöker få mig att fara tillbaka hem, för det här landet passar inte sådana som mig. Men var gång jag bestämmer mig för det så kommer jag ihåg min ed till dig om att göra allt för att söka min lycka här. Då skulle jag komma tillbaka och ta med mig dig och Milia på besök i Amerika. Sanningen, min älskling, är den att Amerika är värt att se men passar inte till att vara ett hemland [la taslah an takun watanan] för oss eftersom det är ett land där man arbetar hårt och det finns ingen glädje i det. Jag har kvar en förhoppning och det är att fara tillbaka och pröva min lycka därhemma. Jag hoppas att det är bättre ställt nu när sultanen har stadfäst konstitutionen.”

 

Sakakinis vistelse i Brooklyn dominerades av hans relation med Farah Anton, utgivaren av den syriska exiltidningen, al-Jam’iyya, och det översättningsarbete han utförde för Columbiauniversitetets orientalistprofessor, Richard Gottheil. Han tjänade extrapengar genom att lära ut arabiska till amerikanska studenter (främst från Columbiauniversitetet) och fruar och döttrar till arabiska butiksägare och köpmän som varken kunde läsa eller skriva sitt modersmål. För Anton redigerade och skrev han artiklar och korrekturläste. När han fick mer självförtroende blev han också inbegripen i polemik på Antons vägnar med hans konservativa motståndare.

 

Sakakini hörde till den första arabiska immigrationsvågen till Amerika, som började på 1870-talet men hejdades av den radikala antianarkistskräcken på 1920-talet. Liksom de flesta av sina landsmän från det arabiska Östern hade han osmanskt medborgarskap och legitimerade sig som syrier, ibland som palestinier. Före första världskriget slog sig den syriska kolonin (dvs. libaneserna, syrierna och palestinierna) ner i det som blev känt som Manhattans ”Lilla Syrien” i Lower West Side, (Paradoxalt nog blev detta område på 1970-talet platsen för World Trade Center). De flesta av dessa familjer bodde runt Washington Street och arbetade i beklädnadsindustrin. När de gick vidare och tjänade pengar kunde de inrangera bankmän, förläggare och importörer av linne, spetsar och damunderkläder. De flyttade från Lower West Side till Atlantic Avenue i Brooklyn. Där etablerade de stadsdelen South Ferry som inkluderade delar av Brooklyn Heights och Cobble Hill.

 

I likhet med Sakakini pendlade många av dessa immigranter dagligen från Manhattan genom att ta färjan från Whitehall Street till Atlantic Avenue. Den geografi över Khalils förflyttningar i Amerika som kan samlas ihop från hans dagboks anteckningar och brev är kryptisk och dunkel, ofta roande i sin naivitet. Han bodde i ett icke namngivet område i Brooklyn, fullt av ”syriska” och grekiska caféer och restauranger. (Senare visar sig detta vara Atlantic Avenue). Han tog dagligen högbanan eller en båt till New York – dvs. Manhattan – där han tillbragte merparten av dagen antingen på Lower West Side, i närheten av Columbiauniversitetet, eller mitt i stan i al-Jam’iyyas redaktionslokaler. Ganska ofta brukade han gå över bron [Brooklynbron?] till fots och gå till Washington Street eller till Greenwich Village. Någon gång tidigt 1908 började han använda underjordisk transport, sedan en tunnel grävts som förband Brooklyn med Manhattan. För att beskriva detta använder han den arabiska transkriptionen av ”T-bana”.

 

När Sakakini flyttade till Maine gav han dessutom sin familj det intrycket att fabriken låg någonstans precis utanför New York City. Hans omnämnande av bekanta i det avlägsna Michigan och Chicago var alltid ”i inlandet” (dakhil al-bilad). Rumford Falls var övervägande bebott av ”fransmän” och ”fransyskor”, varav många inte kunde tala engelska. Sakakini anger inte vilka dessa fransmän var och tycks tro att de var europeiska immigranter, snarare än Quebec-bor eller infödda i regionen Acadia.

 

Under alla sina resor i New York och New England rörde sig Khalil inom gränserna för de arabiska immigrantkretsarna. I slutet av 1800-talet var flertalet av dessa butiksinnehavare, försäljare och gårdfarihandlare. Han fann denna miljö okultiverad och ointressant och klagade ständigt över hur han saknade sin intellektuella Jerusalemkrets: ”Syrierna här i landet är i allmänhet en motbjudande samling – både beträffande moral och manér [även om] de brukar visa mig en hel del respekt. Nyligen var jag på några av deras sammankomster. Jag tog med mig min violin och spelade några arabiska visor, och de blev rent tokiga [av förtjusning]. Vilken eländig samling. Tänk om miss Mannana [Dawuds syster] dyker upp här. Jag överdriver inte om jag säger att man inte ens bland amerikanerna hittar någon kvinna med hennes bildning och förfining.”

 

Den amerikanska kulturen förblev en främmande företeelse för Sakakini. Liksom många av sina landsmän under tiden före första världskriget hade han en ”de-och-vi”-attityd gentemot det amerikanska samhället. Det fanns inget sken av någon smältdegelkultur. Många araber fortsatte klä sig och agera så som de var vana vid, t.ex. att röka argileh på de offentliga caféerna, vilket man kan se på talrika foton från Brooklyn och Lilla Syrien på den tiden. Under hela sin vistelse i New York åt Khalil på syriska restauranger, handlade i arabiska eller grekiska affärer och läste arabiska tidningar. Brooklynområdet var kallt och ogästvänligt. Khalil rapporterar minst fem tillfällen då hans vänner – och en gång hans bror Yusif – attackerades av vad han kallade ”amerikanska gatugäng”. Bara en gång klagade han hos polisen över attacken men fann dem föga tillmötesgående. De t.o.m. hotade att arrestera dem allihop.

 

Först i slutet av sin vistelse visar Khalil ett svagt intresse för den amerikanska kulturella och litterära världen. Han börjar läsa Evening standard och besöka Metropolitan Museum. Vid två tillfällen övertalar Farah Anton honom att följa med till teatern på Broadway, men Khalil fann musikaler bullriga och ett slöseri med tid.

 

I sin värdering av tidiga arabiska intellektuella i Amerika listar Michael Suleiman Sakakini – den mest radikale pedagogen på den tiden – bland de konservativa, särskilt jämfört med socialistiska tänkare som Farah Anton och Tolstojnaturalister som Michael Nu’aimi, båda hans samtida i New York. Detta omdöme är delvis en återspegling av Sakakinis oförmåga att avge någon positiv kritik av den amerikanska kulturen. Men den speglar också hans vrånga, nästan bondska, opposition mot att kvinnor intog det offentliga rummet. Under en färd 1908 till stranden i Coney Island tillsammans med vännen Elias Haider blev Sakakini bokstavligt talat chockerad och äcklad vid åsynen av män och kvinnor i baddräkter som uppsluppet lekte med varann.

 

Trots sin motvilja mot amerikanska seder hade Khalil ett skarpt och satiriskt öga för vardagslivet. ”Amerikanen går fort och äter fort”, skrev han för al-Safir (Kairo).  ”… De är så snabba att de har restauranger med namnet snabbmat där det inte finns stolar eftersom kunderna äter stående. Man kan t.o.m. lämna restaurangen med en matbit kvar i munnen!” Eftersom han var omgiven av syriska och armeniska handelsresande, var han fascinerad av deras manér, i synnerhet hur de återspeglade arbetsmoralen i två skilda världar.

 

I arabvärlden, konstaterade M. Suleiman, var nasarna glada och sjöng för sina varor. Men i Amerika log de sällan och deras röster var störande när de ropade på kunder. De gick till sängs bekymrade och oroliga och vaknade på samma sätt. Så var det inte i Levanten. När Sakakini jämförde ”våra manier och deras”, rapporterade han om två galningar som han kände där hemma. Den ene gick omkring dag och natt, den andre låste in sig i ett skåp. I Amerika fann han att alla var lika tokiga, antingen i ständig rörelse eller bakom en disk[skåp]. I Amerika arbetade folk hela tiden, det fanns inget nöje i arbetet. Deras enda nöje var att tjäna pengar och ännu mer pengar.

 

Sultanas grymma hjärta

 

I New York kunde Sakakini ligga sömnlös hela nätter och minnas utfärder som han gjorde med Sultana, mestadels i Ein Karim, Artas, Beit Jala och vid två tillfällen till Ramallah. Flera gånger tillbragte hon natten hemma hos dem, med sin familjs samtycke. Medan en av de främsta drivkrafterna bakom hans avresa till Amerika var att tjäna tillräckligt med pengar för att kunna sätta bo tillsammans med Sultana, blev det tydligt genom hans vädjanden till henne att hon inte var helhjärtat inställd på giftermål.

 

Allt som allt skrev Khalil 41 brev till Sultana, 21 av dem från New York. Därav har ca 35 brev bevarats som låter oss få en inblick i deras relation och uppvaktningstraditionerna i Palestina före första världskriget. Sakakini hade lämnat Palestina utan någon formell trolovning med Sultana, så deras förhållande förblev hemligt för båda deras familjer. Endast Dawud var invigd i deras kärlekslöften.

 

Trots Khalils böner och hot om att bryta deras relation om hon inte svarade skrev Sultana till honom bara ett par gånger medan han var i Amerika. Det finns återkommande teman i nästan alla hans många brev: återskapandet av varje stund han tillbragte med henne i Jerusalem och deras promenader i stadens omgivningar, hans tvångstanke att han skulle fara tillbaka utan nog med pengar till att göra honom värdig henne i hennes ögon och hans allt överskuggande känsla av ovärdighet och att han hindrar andra mer lämpliga män från att vinna hennes gunst.

 

Till skillnad från dagboksanteckningar som innehåller omfattande skildringar av hans liv i Brooklyn och arbete i Manhattan är Sakakinis kärleksbrev förankrade i den nostalgiska sfären, eller också fulla av självförebråelser för att han lämnade henne. ”Förklara för mig, Sultana, varför lät du mig skiljas från dig?” skrev han 25 november 1907. ”All rikedom, alla underbara ting i Amerika uppväger i mina ögon inte den förlust och de kval jag lider i din frånvaro. Och vad händer om jag inte klarar av det i längden. Du säger att det bara är två år. Men två år är som att vara borta från dig i tusen år.”

 

Efter nyårsfirandet följer han med en bekant från Jerusalem, dr. Najib al-Jamal, för att se staden från toppen av en skyskrapa på Manhattan. Jamal meddelar Khalil att han vill att denne lägger sig ut för honom när han friar till Sultana: ”Han [dr. Jamal] började lovsjunga din skönhet och dina egenskaper. Förut har jag hört liknande lovord från Issa al-Issa [senare utgivaren av tidningen Falastin i Jaffa] och Aftim Mushabbik … Jag hoppas verkligen att jag förtjänar din tillit och kärlek.”

 

Efter månader av ständiga böner och vädjanden svarar Sultana honom äntligen i ett märkligt brev. Hennes stil uppvisar en rättfram inställning som svar på hans bedrövelse, men också en avsevärd behärskning av bildning och litterär arabiska. Hennes stil är, liksom Khalils stil, modernistisk och fri från det blomsterspråk som är typiskt för samtida arabiska skribenter. Hennes skrivsätt var det perfekta motgiftet mot hans sentimentalism, självömkan och periodiska utbrott av självförakt.

 

”Jerusalem, måndagen 20 januari 1908

Käre Khalil!

Jag har fått alla dina brev av din kusin Ya’coub [Farraj]. Jag tackar dig för dina känslor och för din kärlek och tillgivenhet. Jag hade hoppats att dina brev skulle vara en vägledning för mig men tyvärr måste jag bekänna för dig att jag knappast kan läsa dem mer än en gång. Var gång jag öppnar dem blir jag nämligen förargad över den gråt och klagan du genomlider vid blotta minnet som jag framkallar hos dig.

Jag är inte död än, så du behöver inte gråta floder av tårar över mig och förvandla dina ord till minnestal! Varför kan du inte småle istället Khalil, när du tänker på mig?... Finns det inget trevligt eller förunderligt i Amerika som du kan berätta om för mig? Jag vet att du måste ha utstått mycket när du först kom till New York men snälla du, gör inte gråtandet till ditt största nöje.

Du oroar dig hela tiden över att kanske misslyckas och komma tillbaka med tomma händer. Vad är det för sorts prat, Khalil? Varför skulle du misslyckas? Låt mig för Guds skull slippa höra dig upprepa sådant nonsens … var [också] snäll och skicka dina brev direkt till biskopen, eller till [min] skola så att jag blir den första som läser dem, hellre än att de ska bli föremål för allas beundran på vägen hit.

… Minns du vår picknick i Artas, Khalil? Frid över den dagen, ty vad som hände där har blivit outplånligt inristat i mitt hjärta… Jag skriver detta till dig medan månen tittar på mig mellan olivträden, och jag känner det som om jag inte skriver till dig utan talar till dig mun mot mun… På din begäran gick jag tillsammans med min bror Yusif dagen efter jul för att få ett porträtt av mig hos Miltyawis [fotografen] som ersättning för det som du hade sönder. Jag ska genast skicka det till dig per post och hoppas du får det intakt.

Sultana”

 

Brevet visar att Sultana erkände deras relation, men hon ville inte att Khalil skulle ta henne för given. Vid minst två andra tillfällen markerade hon för honom att ingenting kan garanteras. 10 oktober 1907 t.ex. skrev hon till honom, när han just skulle anträda sin amerikanska resa: ”Jag ger dig min kärleksed så länge jag råder över mitt öde.” Sedan tillägger hon kryptiskt: ”Säll och lycklig är du själv, men det finns ingen tröst för dem du lämnade kvar.” Khalil grips av panik. Han svarar omedelbart: ”Vad menar du? Antyder du att om någon annan man kommer i din väg, eller om din familj föreslår en ersättare eller tvingar dig att ta någon, så kommer du att ge efter? Jag hoppas du inte tänker pina mig med sådant tal.” Och sedan använder han en arabisk ordlek med deras namn och skriver: ”Vad hindrar att jag blir din älskare [khalilik] och du min älskarinna [sultanati]? Må min sultana ha förbarmande med sin khalil”.

 

Efter flera månader i Amerika började Khalils hopp om en stadig inkomst att slockna. Hans få säkra elever, mestadels studenter från Columbiauniversitetet med begränsad ekonomi, slutade komma regelbundet. Forskare som gett honom i uppdrag att rätta deras skrifter var sena med betalningen, och Farah Antons tidning al-Jam’iyya förlorade pengar hela tiden. I sin förtvivlan packade han sina tillhörigheter och flyttade till Maine för att arbeta i ett pappersbruk för den utlovade lönen av 12 dollar i veckan. Eftersom hans utgifter för mat och logi var ca 6 eller 7 dollar räknade han med att spara en nettoinkomst på 5 dollar i veckan.

 

Men det dröjde inte länge förrän det hårda arbetet i pappersbruket plus fysisk utmattning började utkräva sin tribut. I Jerusalem var han en aktad om än underbetald lärare, en stöttepelare i sitt samfund med en tillgiven vänkrets. Och han hade Dawud och Sultana som gav honom hopp och tröst. Men nu var Dawud död och Sultana svarade inte på hans brev. När våren kom hade han nått förtvivlans botten. ”Detta är sista gången som jag tilltalar dig som min älskade [habibati]”, skrev han till henne från Rumsfold Falls fredagen den 17 juli 1907.

 

”Ty det innebär att jag är din och du är min… ja, det är eden vi svor, men en eländig slyngel som jag, ur stånd att uppnå sina mål och sen förvandla [ditt] lyckliga liv till bedrövelse?? Ja, Sultana, jag är dömd att leva i elände. Vänd bort dina ögon från mig för att undvika denna förbannelse. Spotta ut mig, skär av dessa band och lämna mig för alltid. Riv sönder mina brev och bränn alla spår efter mig. Glöm mig. Nämn inte mitt namn, det är alltför ovärdigt dina rena läppar. Om mitt namn blir nämnt inför dig, säg då: ’Jag känner honom inte.’ Men dessförinnan ber jag dig förlåta mig för att ha tagit ditt hjärta i besittning och blockerat vägen till lycka för dig. Förvägra mig inte din förlåtelse, för jag har mistat allt: min vän, min framtid…  jag har enbart mitt misslyckande som sällskap. Och varför skulle du stå ut med mig? Vad är ditt brott? Nej, Sultana, jag förtjänar dig inte. Du måste välja någon annan [att älska]. Välj en som kommer att göra dig lycklig. Hädanefter ska min lycka bestå i att höra att du är lycklig [med någon annan]. Jag tänker snart återvända till Jerusalem, en totalt misslyckad person. Mitt straff blir att leva på avstånd från dig och att undvika de vägar du tar och platser du besöker. Jag ska ta min tillflykt till min älskades [Dawud] grav som tröst till dess döden når mig och jag är glömd av alla… Detta är mitt sista brev till dig. Farväl, Sultana. Khalil.”

 

Khalil skrev tre brev i denna sinnesstämning. Ett utkast som han behöll men inte skickade lyder: ”Jag önskar jag inte hade känt dig, Sultana… alla älskar dig. Välj någon som älskar dig och kan göra dig lycklig. ” Sedan lägger han till en anmärkning som aldrig skådats tidigare i deras brevväxling: ”Jag skriver till dig på ett språk som jag aldrig skulle våga använda till min mor och syster… det är bara för att du har ersatt ditt spröda hjärta med ett som är hårdare än stål och tjockare än granit som jag kan tala så till dig.”

 

Men efter tio dagar var det andra tongångar. Han var fortfarande reserverad men hade återfått sitt självförtroende. Hon var hans habiba igen. ”Jag håller på och förbereder min hemresa”, skrev han den 27 juli. Jag önskar jag kunde flyga till dig. Jag hoppas vår återförening blir början på ett nytt och lyckligt liv. Jag vänder tillbaka, min älskling, tyngd av sorg och olycka, men min bedrövelse förflyktigas så snart jag ser dig le. Du är min tröst och min glädje.”

 

En undflyende kärlek

 

Om bilden av Sultana innebar planerade förhoppningar som hjälpte Khalil att undfly sina dagliga vedermödor i New York, så var Dawud Saidawi den ikon som band honom till hans rötter i Jerusalem. Hans funderingar om Dawud är drömlika, och Dawud uppträder ofta i Khalils dagligen upptecknade drömmar. Innan han lämnade Jerusalem var Dawud hans själsfrände [shaqiq ruhi] och förtrogne. Han var den ende vännen som var invigd i hans relation till Sultana, dess framåtskridande såväl som dess motgångar. Dawuds plötsliga död [meddelad Khalil i ett brev från den mystiska miss Singer fyra månader efter hans ankomst till Brooklyn] var det avgjort mest förödande slaget under hans Amerikavistelse.

 

Dawud, ya Yonathai [min Jonathan]”, skrev han vid underrättelsen om hans död. ”Min älskade, min själsfrände, mitt hopp, min glädje och lycka. Hur vågar du lämna mig ensam… ingenting gottgör mig [för förlusten av dig]. Livet utan dig har ingen mening. Om du är död nu, så är jag bland de levande döda.”

 

Två månader senare var han ännu ett rov för långvariga anfall av förtvivlan och depression: ”I morse efter att jag rakat mig tänkte jag äta frukost, när min blick föll över ett porträtt av Dawud och jag överväldigades av sorg. Jag började gråta igen. Må min högra hand överge mig, Dawud, om jag sviker dig. Och min tunga fastna i gommen om jag slutade minnas dig.”

 

Hans brev är späckade med bibliska besvärjelser (”Min Jonathan”, ”må min högra hand”, etc…) blandade med blomsterrika språkcitat från Manfaluti, det tidiga århundradets egyptiska romantiker (bägge influenserna försvann från hans stil när han återvände till Palestina).

 

I Khalils amerikanska dagbok förblir Dawud en dominerande gestalt både i liv och död. Han uppträder mest livfullt i de talrika drömepisoder som berättas i fascinerande detalj. En månad efter nyheten om Dawuds död minns Khalil ett möte i Jaffa:

 

”För fyra månader sen, i oktober 1907, omfamnade vi varann på Medelhavets stränder. Jag lade huvudet mot ditt bröst och grät bittert, som om jag hade en föraning om att detta ögonblick skulle markera vår permanenta skilsmässa. Jag gick ombord medan du blev kvar på stranden och ståndaktigt sände mig blickar av kärlek och ömhet. Vad tänkte du på då?... När jag återvänder till den stranden i morgon, vem ska då trösta mig för din frånvaro? Jag ska kyssa marken du gick på. Jag ska stå där ansikte mot ansikte med dig på den motsatta stranden, det eviga livets strand…”

 

Efter denna passus följer något slående. I dessa drömberättelser börjar Dawuds och Sultanas gestalter att flyta ihop. Det är oklart vad som försiggick i Khalils medvetande, men det verkar som om denna sammansmältning var resultatet av en dubbel förlust: Dawuds fysiska död och Sultanas tilltagande reservation och kylighet. I februari 1908 gör han följande kryptiska anteckning: ”Jag har tillbragt hela natten med dig. Min sömn var fylld av oro. Jag vaknade och låg kvar i sängen hela dan. Jag kom ihåg min mor och min [forna] lycka. Jag kunde knappt hålla tillbaka tårarna.”

 

Återigen den 7 mars 1908 skriver han: ”Jag drömde att jag återvände hem tillsammans med dig i [Gamla] stan. När vi närmade oss ingången såg jag att grannens dörr stod på glänt. När vi kom in kysste jag dig.”

 

Vem kysste Khalil egentligen i denna dröm? Och vem återvände han tillsammans med i mörkret? Hänsyftningen här är i förtäckta ordalag. I början tycks han syfta på Sultana, men den inledande strofen (faqadtu habiban) om förlusten av den älskade låter förstå att det var Dawud. Dessutom nämner Khalil aldrig i sina dagböcker att han kysste Sultana före deras giftermål (eller efter det), inte ens i hans talrika drömsekvenser. Antingen ville han skydda Sultana (ifall dagböckerna föll i orätta händer) eller också – troligare – beskrev han en abstrakt och asexuell kärlek.

 

På detta stadium bör läsaren uppmärksammas på att många av de citerade dagbokspassagerna kommer från en tid då det stod män fritt att uttrycka sin kärlek till varann på ett sätt som föga brukas numera och ett som inte innebär någon erotisk relation. Dessutom, eftersom han levde i ett socialt restriktivt samhälle, var Khalils uttryck för sin kärlek till Sultana avsevärt mer reserverade än hans känslor i själva verket var. Det var mer tillåtligt att uttrycka kärlek till personer av samma kön än det motsatta. Men Sultana återgäldade inte heller hans ömhet. Dawuds dominerande gestalt, inte längre av kött och blod, smälte samman med hans längtan efter en undanglidande kärlek till Sultana. De två föremålen för hans dyrkan förenades i hans fantasier.

 

New York som en efemär stad

 

Nästan varje dagboksanteckning införd i Brooklyn eller Rumford Falls börjar och ibland slutar med en drömsekvens. Flertalet av dessa drömmar utspelar sig i ett Jerusalemlandskap – promenader med Sultana, samtal med Dawud, familjeutflykter och bisarra händelser med diverse bekanta. Ofta inträffar dödsfall, begravningar och återuppståndelser. Många av besöken till den Heliga Staden innefattar eskapader från New York eller låter Khalil föras i yttre rymden från New York till Jerusalem. Som sådan blir den förra staden i hans drömmar scenen för en kortvarig existens.

 

I varje detaljerad dröm finns ett tema med en vibrerande spänning mellan Khalils amerikanska persona och det faktum att han är ”en son av Jerusalem”. De flesta av drömmarna ställer mot varandra New Yorks industriella ohygglighet och Palestinas ”naturliga lugn”. Återvändandet till Jerusalem är för honom en flykt från den amerikanska metropolens grymma arbetsmaskin.

 

Detta exemplifierades så småningom i de pressande förhållandena och Sakakinis våndor på pappersbruket i Rumford Falls, som han kontrasterar mot de lantliga öppna fälten i Ein Karim och Artas. I dessa drömmar är Jerusalem reducerat till sin landsbygd. (I Kadha ana ya dunia skriver han: ”det är ingen skillnad här mellan människa och maskin. Arbetaren rör sig utan tanke och vilja, och det finns inte ett spår av resonemang i hans arbete. Man bör inte förvåna sig över att arbetarnas själ och känslor är döda. De jobbar tio timmar per dag med föga eller ingen vila och får inte mer än en och en halv dollar i lön. Kapitalismens orättvisa har ingen gräns. Vilken hemsk och brutal kultur!” Men man ska inte överdriva hans antikapitalistiska känslor. Hans kritik var riktad mot kapitalismens själlösa snarare än dess utnyttjande natur. Khalil slåss inte i sina drömmar, han flyr.

 

Ett annat närbesläktat tema i drömmarna är kontrasten mellan New Yorks frigida modernism och den traditionella förtroligheten i Jerusalems samhällsliv. Dessa kontraster kommer till uttryck i det ständiga överskridandet av europeiska/arabiska klädnormer. Här är ett typiskt exempel från hans dagbok: ”Jag drömde [i natt] att jag hade åkt tillbaka till Jerusalem, klädd i en europeisk hatt [burnaita] och min qumbaz [traditionell arabisk dräkt]. Jag blev generad så jag tog av mig den och gick slarvigt klädd. Det var en varm dag och jag gick förbi det ryska området bredvid det italienska konsulatet. Jag gick på den nya vägen mellan Halabi-familjens hus och Feidi Afendi al-Alamis. När jag kom till slutet av vägen såg jag att jag var barfota och utan qumbaz men jag var täckt av en vit abaya (sjal). En svart tjänarinna (jariya) ställde sig framför mig och sa: ”Vad vill ni?” Jag svarade: ”Jag vill gå hem”. Hon pekade på ett staket och sa: ”hoppa över här”. Jag hoppade och min vita abaya fastnade i en törnbuske vid ingången. Jag blev så utmattad när jag försökte lösgöra den från törnena.”

 

Proceduren med att fara till Jerusalem innebar alltid fysiska hinder och flyktvägar [från New York?]. Den riktade oföränderligt in sig på att hoppa över murar och att klä på och av sig på ett sätt som Khalil skulle ha tvekat att registrera om han hade känt till freudianska paradigm. Precis före Dawuds död skrev Khalil följande om sin vän. (I just denna episod, liksom i flera andra, frapperas man av de livfulla allusionerna på Jesus och nattvarden):

 

”Dawud och jag promenerade i Gamla stan. Han var full av liv och hade ett strålande änglalikt leende på sina läppar. Vi gick förbi den amerikanska kolonin men gick inte in. Sedan passerade vi Taraziaffären där de [?] tittade på honom som om hans tid var ute [dana ajaluhu]. Jag såg mig själv hoppa på hustaken och klättra över murar tills jag kom till vårt hus. Då klättrade jag ner för att gå in, men jag var naken.”

 

När Khalil till slut återvänder till Jerusalem upphör drömsekvenserna eller också slutar han registrera dem.

 

Sakakinis misslyckade ”uppgift” i New York visar sig vara en övergående episod. Han nämnde den mycket sällan i sina senare skrifter. Han blev snabbt uppslukad av en annan strid: strävandet efter att reformera undervisningen i arabiska, rörelsen för en osmansk konstitutionell reform och kampen för att arabisera den ortodoxa kyrkan.

 

Sultana gav honom ett varmt välkomnande, om än inte med öppna armar. Han blev officiellt förlovad med henne före årets slut. De gifte sig i Jerusalem 12 januari 1912, då Sultana var 24 och Khalil 34. De fick tre barn: Sari som dog ung och krossade sin fars hjärta, Hala som publicerade ett flertal böcker om sin far, däribland urval från hans memoarer (Kadha ana ya dunia, 1955) och Dunia som idag bor i Ramallah. I alla Sakakinis biografier och biografiska anteckningar betraktas hans amerikanska sejour som ett fiasko och ett lidandets år.

 

Det vill säga bortsett från vad hans dotter Hala skriver. Hon gör denna korta kommentar i sina egna memoarer: ”Han for till [Amerika] i hopp om att finna lämpligt arbete och småningom slå sig ner där men han lyckades inte. 1907/1908 råkade vara ett av dessa depressionsår i Amerika. Efter en frånvaro av nio månader varunder han fick utstå många vedermödor, återvände far till Jerusalem. Men även denna erfarenhet, om än olycklig, hade berikat honom på många sätt.”

 

Varken Hala Sakakini eller hans andra levnadstecknare nämner på vad sätt denna vistelse var berikande. I min läsning av dessa hittills opublicerade brev och dagboksanteckningar skulle jag vilja framkasta tre källor för detta berikande. Den första var det tydliga sätt på vilket det kulturella livet i New York, även om det var bedrövligt, hjälpte till att bredda och stimulera hans intellektuella horisonter. Hans samarbete med Farah Anton i synnerhet gjorde honom bekant med Nietzsches skrifter, vilka – på ett rudimentärt sätt – gjorde ett grundläggande inflytande på hans tänkande. Betecknande nog gjorde hans redaktionella arbete för al-Jam’iyya hans språk koncisare och mindre blomsterrikt, vilket blev uppenbart i Sakakinis redigering av den litterära tidskriften al-Asma’i i Jerusalem efter hans återkomst från New York. Flera år senare, medan han tillbragte sina dystra månader i ett osmanskt fängelse i Damaskus, kunde han se tillbaka på sitt år i Brooklyn med en viss nostalgi. ”Om jag skulle bli utvisad från mitt hemland”, skrev han i början av 1918, ”… så skulle jag välja Amerika. Inget skulle göra mig lyckligare än att se min son i lekdräkt, barhuvad och i kortbyxor, hoppande nerför trapporna i Columbiauniversitetet i New York, med vinden blåsande i hans gyllene lockar… hur lycklig skulle jag inte vara om jag kunde sitta tillsammans med min lilla familj och dricka te i ett elegant hem i Brooklyn eller i förstäderna i dess grannskap… ”

 

Vad som är viktigare: Khalils amerikanska exil och de tragedier som åtföljde den, Dawuds död och Sultanas vankelmod, bidrog till att han reflekterade över kärlekens och förlustens betydelse. Den förra kunde han inte längre ta för given (nu måste han ju kämpa för att vinna hennes fulla kärlek), och den senare stärkte hans karaktär. Inte heller kunde han fara tillbaka och finna tröst i ett konventionellt familjeliv, vilket män i hans ålder av tradition var inställda på. I stället satte dessa bedrövelser hans karaktär och hans tro på prov. Fröna till uppror och skepsis hade såtts – endast för att bli ännu mer fokuserade vid hans återkomst till Jerusalem för att ta itu med de intellektuella striderna strax före första världskriget: kampen mot det tyranni som utövades av staten, kyrkan (som sökte bannlysa honom och förbjuda honom från att äkta Sultana) och hans eget konservativa samhälle.

 

Salim Tamari (född 1945) är en palestinsk sociolog och chef för Institute of Palestine Studies och adjungerad professor vid Center for Contemporary Arab Studies vid Georgetown University.

 

Översättning från engelska av 
Hesham Bahari & Astrid Ericson Bahari


Ny bok: Förislamisk poesi - De sju Mu'allaqat

Förislamisk poesi
 
De sju Mu'allaqat 
 
en antologi
 
 
 
Recension

Denna utgåva innehåller sju berömda oden av kända poeter, som var och en får en presentation. Boken innehåller också en s.k. stråtrövardikt (av en poet utstött av sin klan) samt förord och bibliografi. De vemodiga dikterna handlar om saknaden efter det som varit, ritter genom ogästvänliga ökenlandskap och klanens stränga och ofta blodiga hedersförtryck. Här finns också hyllningar till modiga krigare och hån av fega fiender. Odena beskriver en ond och brutal tillvaro utan hopp om himmelsk lycka efter döden, men har även ömsinta beskrivningar av kärleken, lovsånger till vin och vänskap och lyriska betraktelser av nattliga berg. De arabiska versmåtten och rimmen är förstås omöjliga att översätta utan att mycket går förlorat eller förvrängs, men Hesham Bahari har lyckats förmedla magin och metaforrikedomen i en böljande och fri vers. (Helhetsbetyg: 5.) / Eva Palm / BTJ

Hft / 168 sid.

Tolkning och Förord av

Hesham Bahari

 

Kom till andras hjälp på den jord där du befinner dig.

Säg aldrig: “Jag är en främling!

                                            (’Abíd ibn al-Abras, 500-talet e.Kr.)

 

Redan under medeltiden kunde lingvisterna urskilja sexton olika versmått i förislamiternas muntliga poesi. I denna antologi presenteras åtta förislamiska poeter – sju stampoeter och en stråtrövarpoet – som levde mellan åren 400 och 650 e.Kr. Arabiens förislamiska kultur, som blomstrade två århundraden före islams uppkomst, uppmärksammas sällan utanför forskarvärldens akademiska ramar. Huvudsyftet med denna bok är att väcka intresse för en viktig period i världslitteraturens historia hos läsare utan förkunskaper i arabisk litteratur eller det arabiska språket. Det språk skalderna använde före islam är källan som kom att vattna all arabisk litteratur, konst och filosofi genom tiderna. Själva Koranen använder det. 

     Nomadernas svar på öknens krävande tribut tog form i en jämn ström av uppmätt, rimmat tal, en besvärjelse mot döden, men också en omdaning av medvetandet.

 

Jag gjorde kvinnor till änkor

  och fråntog barnen deras fäder.

Jag återvände sedan liksom jag begett mig ut:

  den svarta natten ännu svartare.

                                            (al-Shanfara, 400-talet e.Kr.)

 

Boken kan beställas hos din bokhandlare 

 


Bokbål eller "Nådens Epistel"

Bokbål eller ”Nådens Epistel”?

 

Genom hela historien har bokbål alltid följts av förintelser och förfall av mänskliga värden. Att just det land som gjort sig känt för sitt försvar av mänskliga rättigheter sätter likhetstecken mellan två oförenliga företeelser, bokbål och yttrandefrihet, är minst sagt olycksbådande. En fjärdedel av mänskligheten idag bekänner sig till islam. Islamiska samhällen och kulturer uppvisar en mängd olika yttringar, varav den extrema fundamentalismen är bara ett ansikte, uppväckt och stärkt av västerländska militärindustriella komplex i samförstånd med oljerika, reaktionära och bakåtsträvande krafter. Detta gjordes målmedvetet för att bromsa de forna koloniernas strävan efter ekonomisk självständighet och sociala omvandlingar.

 

Koranen i sig har inte stått i vägen för den islamiska filosofins framväxt under islams guldålder (från Ibn Tufails ”Den självlärde filosofen” till Ibn Khalduns, Rumis, Avicennas och Ibn Arabis digra verk) eller de olika renässansrörelser som försökte modernisera muslimska samhällen från 1850 till 1950. Att dessa moderniseringsförsök misslyckades beror inte på en bok, hur helig den än kan vara, utan som antytt ovan på geopolitiska målsättningar. En fråga man kan ställa sig är: hur många människor har mördats och skändats och bränts ihjäl i det ”fredliga” Nya testamentets namn, eller i vår så kallade demokratis namn, eller i socialismens! Ja, betydligt fler än de som dödats i Koranens namn. Men nu handlar det inte om kvantiteter. Varje själ som släcks i förtid är ett brott mot livets helighet.

 

En kritisk analys av s k heliga skrifter kan nyansera trons grundvalar och visa utövarna religionernas inveckling i historiska processer, hjälpa oss skilja mellan religionens andliga och världsliga utsagor. Men för varje bok som bränns offentligt ökar oförsonligheten och hatet på båda sidor.

 

Alhambra har i snart 4 decennier försökt visa bredden och vidden på den islamiska kulturens mångfacetterade uttryck genom att publicera kritiska verk som ifrågasätter ortodoxin och åberopar tankens frihet. Idag bjuder vi på förordet till en lysande översättning av ”Nådens Epistel”, en diger satir skriven av den blinde litteratören Abú l-‘Alá’ al-Ma‘arrí, och ytterligare ett exempel från tusentalet på den stora variation som islamisk kultur kunde uppvisa. Varsågoda!

 

Obs! ”Nådens Epistel” har tyvärr inte blivit publicerad på svenska än. Men det finns olika engelska och franska översättningar, varav den bästa enligt min mening är den vars Förord publiceras nedan.

 

 

Nådens Epistel

 

av Abú l-‘Alá’ al-Ma‘arrí

 
 
 

Nådens Epistel

 

av Abú l-‘Alá’ al-Ma‘arrí

 

Förord av Matthew Reynolds
Professor of English and Comparative Criticism
Oxford University

Översättning av  Förordet av Hesham Bahari

 

Förord till  "The Epistle of Forgiveness"
New York University Press, 2016

 

Huvudpersonen i denna bok har dött men verkar vara intensivt levande. Han är skriftställare, och folk kallar honom ”Shejkhen”. Han är också ängslig och impulsiv, nyfiken och verkningslös, ja t o m häpnadsväckande och underhållande pedantisk. När han återuppstår ogillar han tanken att behöva vänta i femtiotusen år innan inträdet i paradiset äger rum, så han börjar dra i trådarna. Han komponerar smickrande verser till paradisets portvakt, ängeln Ridwán. Han går faktiskt igenom alla metriska mönster som kan rätta sig efter namnet ”Ridwán”. Men till ingen nytta: Ridwán vet inte ens vad ett poem är för något.

 

Oförskräckt försöker Shejkhen samma knep med ett par andra andliga eminenser, men igen till ingen nytta. Det ser mörkt ut för honom när han upptäcker att han har blivit av med sitt ångerscertifikat. Men hans utsikter ljusnar något när han möter Muhammads dotter Fátimah: hon medlar å hans vägnar. Han känner sig ändå osäker när han ska gå över den smala bron som leder till paradiset, så han ber en av Fátimahs tjänsteflickor att bära honom på ryggen, och deklamerar (som vanligt) verser till stöd för sitt förslag. Tjänsteflickan har aldrig hört talas om ridturer på ryggen (eller den poet han citerar för den delen) men hon bär upp honom ändå och går tvärs över bron ”som ett blixtljus”.

 

Kärleken till poesin går som en krusning genom denna episod som vore den en tecknad serie; den livar upp även resten av verket. Kanske ”kärlek” är ett för svagt ord här. När Shejkhen kommer in i paradiset är alla de människor han vill träffa poeter; han vill ha upplysningar om tolkningarnas subtila nyanser (och medverka i recitationernas festtåg). Vid något tillfälle samlas alla ”lärda överförare av poesi” samman för att bli tillrättavisade om en grammatisk detalj. För experten i klassisk arabiska måste dessa passager vara en lärdomens guldgruva. För den vanliga läsaren som ingenting vet om det arabiska språket (dvs. som jag) öppnar de dörren till ett landskap av glittrande texttrogenhet, där alternativa betydelser mångfaldigas och blommar. Som när Shejkhen frågar en av poeterna, ”Vad menade du egentligen med ’förstfödd’? För kritikerna har ju olika åsikter därom. Några säger det handlar om ett ägg, andra säger det är en pärla, eller en äng, eller en blomma, eller en papyrusväxt.”

 

Shejkhens besatthet av språket läggs fram på så sätt att den verkar både beundransvärd och absurd – en kombination som förklaras av bokens bakgrund. Nådens epistel skrevs ned av den förträfflige Abú l-‘Alá’ al-Ma‘arrí, en lärd poet som levt på tusentalet, som svar på ett brev från ‘Alí ibn Mansúr ibn al-Qárih, en annan, äldre skriftställare. Kontexten förklaras i detalj av Geert Jan van Gelder och Gregor Schoelers introduktion till denna bok, så jag kommer bara att ge en snabb skiss här. Ibn al-Qárihs brev är både pedantiskt och inställsamt. Han vill rentvå sig från att ha angripit en vän till Abú l-‘Alá’ som hade fallit i onåd hos kalifen. Men han gör det genom att angripa honom än mer i en tungrodd och pratsam prosa (t.ex. ”Jag var rädd för galenskapen i hans galenskap, ty hans galenskap var förvisso galen. En galning hade mer vett i hjärnan än han!”). Tydligen var Abú l-‘Alá’ inte alls imponerad av detta stilgrepp. I respons föreställer han sig att ibn al-Qárih har dött och återuppstått som ”Shejkhen” som gör bort sig i paradiset och som kanske till slut lyckas visa lite mer hänsyn och bli visare.

 

Alltså är ”Shejkhen” en parodi över en skriftställare, skapad av en annan skriftställare. Det är därför som Episteln kan bli så bitande och varm på en och samma gång. Abú l-‘Alá’ gör narr av ibn al-Qárih men erkänner samtidigt att båda delar många intressen och ingivelser. Den poesi som Shejkhen reciterar känner han själv väl till – Abú l-‘Alá’ var blind men hade ett fenomenalt minne. De pedantiska frågor som Shejkhen ställer är frågor som intresserar också honom. Episteln blir då en bärare av frågeställningar, inte enbart gällande ibn al-Qárihs beteende utan det litterära livets värde i allmänhet.

 

En poet hade frisläppts från helvetet till paradiset tack vare en särskilt lyckad vers som han hade skrivit: ”Den reciterades om och om igen medan jag gradvist blev kvitt mina bojor och kedjor.” Annars brydde sig många av paradisets poeter föga om Shejkhens förfrågningar. De kunde inte ens erinra sig de poem de själva hade skrivit: nu hade de andra viktigare saker att ägna sig åt. Ändå inser läsaren lätt att Abú l-‘Alá’ delar Shejkhens glädje över den poesi som paradisets unga kvinnor deklamerar: ”Om den skulle matchas med alla den övergående världens njutningar från då Gud skapade Adam tills Han återkallade hans avkomma till Sig, skulle den överstiga dessa njutningar liksom det djupa havets böljor överstiger ett nyfött barns tårar, eller ett högrest berg överstiger ett dammkorn som någon skakar av sin sadelfilt.”

 

Abú l-‘Alá’s allmänna uppfattning om paradiset härstammar från de muslimska trossatserna och hans tids kultur. Festandet och drickandet, de lyckliga djuren, de vackra, artificiellt skapade unga kvinnorna: inget av allt detta är hans uppfinning. Det som utmärker Episteln (enligt mig) är den sluga och vanvördiga ton som läsaren kan lägga märke till och avnjuta. Eftersom min egen fantasi rättar sig efter europeiskt gods, känner jag igen denna kvalité i verk som jag är bekant med. Den påminner mig om Chaucers drömvisioner eller Popes The Rape of the Lock, och jag känner att den bildar en överraskande kontrast till Dantes Gudomliga komedi, även om denna också är en föreställning om livet efter detta.

 

Men Abú l-‘Alá’s Epistel har faktiskt en helt egen lyskraft. Ta t.ex. föreställningen om djuren. Vid ett tillfälle går Shejkhen på jakt och kastar upphetsad sitt spjut mot ”en oryxantilophanne med platt näsa och lång svans”. Men när det blott finns ”en spiks längd kvar mellan djuret och spjutspetsen, säger djuret ’Stopp’.” Det visar sig att antilopen hade förtjänat sin plats i paradiset genom att rädda några människor i ”den övergående världen”. Att döda den är inte möjligt längre.  

 

Shejkhen framkastar att ett sådant värdigt djur inte borde blanda sig med de ordinära djur som har hamnat i paradiset för att tillfredsställa människors behov. Men det visar sig att även dessa går inte att skada. Ett välsignat lejon belönas genom att få sluka ”Gud vet hur många djur” – men mystiskt nog får djuren aldrig någon skada därav och är obekymrade: ”Bytet avnjuter det lika mycket som lejonet.” Folk undfägnar sig med en gås, stor som en baktrisk kamel. Någon vill ha den grillad, en annan vill ha den som kebab, och en tredje kryddad med sumak, eller med mjölk och vinäger. Men varje gång återvänder gåsen till sitt bevingade och lyckliga liv. Berättaren kommenterar: ”Och detta pågick en bra stund framöver.” Jag är inte helt säker hur tonen i kommentaren ska tolkas; men eftersom Abú l-‘Alá’ var vegetarian och hatade att se djuren lida är det sannolikt att här ligger en viss ironi. ”En lösning på mina medmänniskors grymhet” –tänkte han kanske – ”där djur kan bli uppätna utan att komma till skada!” Samtidigt måste han säkerligen ha känt ett visst obehag inför allt detta hetsiga köttslukande tidsfördriv.

 

Könsidentitet verkar betraktas med samma förvånade uttryck. Läckra unga kvinnor stiger fram ur kvitten, granatäpplen och äpplen; gäss förvandlas till ”flickor med runda bröst”; kvinnor som var fula men dygdiga i den övergående världen återföds som skönheter. Trots kraften i bilderna handlar det hela om en standardomskrivning av stereotyper (ingen förväntar sig att männen ska vara attraktiva). Men andra element i Episteln är mer överraskande. Där finns kvinnor med supermakt, som hon som ger Shejkhen en ridtur på ryggen. Och en absurd monstruositet i männens begär, som så fort Shejkhen tycker att den flicka som skapats för att tillfredsställa honom ”är ganska spinkig”, skapas hon omedelbart om så att hennes ”bakdel tävlar med ‘Álij-backar, al-Dahná’s dyner och Yabríns och Banú Sa‘ds sandåsar.” Där finns en orm som har makt att förvandla sig till ”paradisets vackraste flicka”, som citerar poesi och diskuterar textvarianter med de bästa litteratörerna: hon åtrår Shejkhen men han blir rädd och kilar iväg. Det är väl relevant för dessa berättelser att Abú l-‘Alá’ själv aldrig gifte sig och tydligen inte haft några sexuella relationer. Paradisets heterosexuella njutningar blir ändå både raljerade och lovprisade av honom.

 

Den engelske poeten John Keats njöt av att läsa mycket långa poem därför att de erbjöd en ”plats där läsaren kunde vandra, välja och vraka, och där bilderna är så talrika att många glöms bort för att på nytt hittas i en andra omläsning: vilket kan bli föda för en hel veckas strövande på sommaren.” Detta makliga och utforskande sätt att läsa på skulle väl passa den volym vi här har till hands.

 

Andra delen av Episteln lämnar föreställningarna om paradiset åt sidan och ägnas mer åt sobra reflektioner. Den har för det mesta uteslutits från tidigare översättningar: denna volym är faktiskt den enda fullständiga översättningen av Nådens Epistel till något språk. Andra delen är förvisso inte lika lustig som den första; men den är värdefull, eftersom vi hör Abú l-‘Alá’ tala i den med egen röst. Hans etiska stringens är desto mer lockande på grund av den gnistrande vision som föregår den. Ta till exempel denna tanke där hans kärlek till djuren återgivs i förtäckt form: ”Gud är mitt vittne på att jag blir glad när någon finner fel hos mig, därför att denne då besannar sina farhågor, och att jag blir brydd över falskt beröm, som lämnar mig likt ett jagat djur, så törstigt att det inte kan äta.”

 

”Paradiset” är fullt av kvicka komplimanger, varav inte alla (kanske) varit allvarligt menade. Men det är inget falskt beröm att låta en av dem gälla för det briljanta, vassa men generösa verk som Nådens Epistel är: ”Om det hade varit stillastående vatten skulle det ändå aldrig bli unket eller stinkande.”

 

Matthew Reynolds
Professor of English and Comparative Criticism
Oxford University

Översättning av Hesham Bahari


Nya äventyr väntar

Nya äventyr väntar
 
hösten -23 och våren -24
 
 
Anmäl dig i god tid till våra upptäcktsresor i Marocko
med vägvisaren och bokförläggaren Hesham Bahari
 
 
En ny resa varje månad fr o m september 2023.
 
 
 
Hesham Bahari på påfågelfarmen i Tamegroute,
där även en av Marockos största handskrivna boksamllingar kan beskådas.
 
 
 
 
Skolan i Askaoun, Sirwa, 1800 m ö h
 
 
 
 
Bruden i Taliouine mellan Hög- och Antiatlas
 
 
 
Djur- och växtliv på Sirwas sluttningar
 
 
 
 
 
 
"Devil's Window" i Antiatlas
 
 
 
Snön smälter fort i april
 
 
 
 
Entrén till vår Kasbah i Wadi Der'a från 1700-talet
 
 
 
 
 
Interiören
 
och terrassen där vi bor ett par nätter under resan
 
 
 
med utsikt över palmhavet och de omgivande bergen
 
 
 
Välkomna!
 
Boka er resa i god tid!
 
Intresseanmälan och frågor skickas till
 

 

Läs mer om resornas innehåll under kategorin Resor

 

 
       
 
 
 
 
 
Agdz
 
 
 
Chefchaouen
 
 
 
 
 
 
Hos Nadia i Tagounit
där småbarn, pojkar och flickor, lär sig karate och självförsvar
 
 
 
 
 
 
Vägen till Ahinsal i Mellanatlas
 
 
 
 
 
 
 Tabant i Mellanatlas
 
 
 
Tafraoute i Antiatlas
 
 
 
 
I öknen
 
 
 
 
 
 
Bokförläggaren leder vägen
 
 
 
 
 
 
 
Oued Ounila
 
 
 
Tamakoushte
 
 
 
 
 
 
Fiskmiddag vid Atlanten
 
 
 
 
 
 
 

Ny bok / Olika nyanser av Empedokles lära av M. Afifi Matar

Muhammad
 
Afifi Matar
 
 
 
 
 
 
Olika nyanser
 
 
av Empedokles lära
 
 

Matar vänder sig till filosofen, försokraten och poeten Empedokles (omkring 490 – 434 f. Kr.) för att gestalta sina poetiska visioner inte bara om människans mer eller mindre tidlösa väsen, präglat av en dualistisk kamp mellan kärlek och hat. Också natur och historia ses i Matars flöde som ett ständigt pågående illusionsverk, bejakat av tanken på att kärleken kan befria människans, historiens och naturens ande från sådant förfrämligande/exkluderande som försvårar all utveckling. Olika nyanser av Empedokles lära är rik, fascinerande och fängslande i sitt episk-poetiska flödeBudskapet förutsätter kamp, vilken ger mångfalt igen av lärdom, skönhet och bejakande möten med förflutna tider/civilisationer/myter/religioner.

(Michael Economou i BTJ-häftet nr 16, 2023.) 

 
 
dikter
 
 
Tolkning från arabiska av
Hesham Bahari
 
Förord av
Bo Gustavsson
 
 Utgivare Alhambra
 Hft med flik / 312 sidor
ISBN 978-91-87771-54-5
 
 

Sanningen kan sägas två gånger:

en gång av spåmannen och en gång av bödeln.

 

Det som framför allt kommer till uttryck i Olika nyanser av Empedokles lära är att alla tider och alla civilisationer är närvarande i människans liv och medvetande. Vi ut­gör dessutom en del av naturens växlingar både på ett fysiskt och andligt-existentiellt plan. Det är insikter som är särskilt viktiga idag på 2020-talet då vi måste lära oss ett nytt förhållande till vår livsmiljö för att överleva på denna planet. Vi måste övervinna vår artegoism och säkerställa den biologiska mångfalden. Dessutom måste vi lära oss av historien för att kunna befrias ur hatets dominans i vår tid. Därför är Matars episka dikt speciellt aktuell i våra dagar.

Ur Förordet av Bo Gustavsson

 

Boken kan beställas hos bokhandlarna

 

Förord

av Bo Gustavsson

 

Nästan 2500 år skilde den antike filosofen Empedokles (ca. 490 – ca. 434 f. Kr.) från den nutida egyptiske poeten Muhammad Afifi Matar som dog 2010 vid 75 års ålder. Ändå hade de mycket gemensamt. För det första poesin eftersom Empedokles i likhet med andra försokratiker skrev sina verk på vers. Dessutom delade de synen på världen som en cyklisk process av förvandlingar och människans liv som en del av denna förvandlingsprocess. Framför allt var de civilisationskritiker, Empedokles på 400-talet före Kristus och Matar på 1900-talet.


Båda levde i en orolig tid då de kom i konflikt med makthavarna på grund av att de förespråkade ett fritt och demokratiskt samhälle. Empedokles hemstad Acragas el­ler Agrigentum på Sicilien styrdes periodvis av tyranner och präglades av politiska motsättningar. Han kritiserade styret och fick fly utomlands. Matar å sin sida tvingades i exil under Anwar Sadats regim och en tid på 1960-talet och i början av 1990-talet satt han i fängelse då han utsattes för tortyr. Det var en traumatisk upplevelse som han ofta återkom till i sin diktning.


Därför var det inte så konstigt att Matar inspirerades av den antike filosofen för sitt magnum opus Olika nyanser av Empedokles lära som kom ut i Egypten 1998. Boken kan ses som en uppföljare till vår tolkningsvolym En hyllning till den vilda mumien från 2022 där Matar introduceras på svenska med ett urval av hans dikter. Han anses vara en av arabvärldens främsta poeter.


Empedokles är känd för sin lära om de fyra elementen jord, luft, vatten och eld. Enligt honom består kosmos av en cyklisk förening och sönderdelning av dessa element genom de kosmiska krafterna kärlek och hat. Det är en livs­process som omfattar såväl människan som naturen på lika villkor samtidigt som den mänskliga anden har möjlighet att följa kärleken och på så vis nå gudarnas tillstånd och bli fullkomlig.


Det sker på en vandring genom olika livsformer som kan liknas vid religiösa och mystiska läror om själens upp­lysning och förening med Gud. Själv säger Empedokles i sina Fragment att han varit flicka och pojke, buske, fågel och fisk och att han nu är poet och profet. Tillvaron i denna världen är en exil från ett tidigare lyckotillstånd när kärleken var dominerande. Sådant är gudarnas liv där harmoni och fred råder. Den nuvarande världen är “en glädjelös plats” fylld av våld och lidande. Det var även Matars uppfattning eftersom han i barndomen fick uppleva fattigdom och senare i livet förföljelse och censur.


Han använder sig av Empedokles lära om de fyra ele­menten för att gestalta sin syn på människan, naturen och historien som en kontinuerlig serie av metamorfoser styrd av kärlek och hat. Han gör då bruk av uppståndelsemyter, till exempel om Fågel Fenix, och Koranens frälsnings­bud­skap för att ge visionen av ett tillstånd bortom ett cykliskt föränderligt kosmos. Det är en livsväg som påminner om Empedokles syn på kärlekens förmåga att befria den mänskliga anden ur exilen i denna världen.
Strukturen i Olika nyanser av Empedokles lära foku­se­­rar på var och en av de fyra elementens funktion i den cykliska världsordningen. Det gör det möjligt för Matar att briljera med sitt flödande bildskapande. Även formellt växlar den episka dikten mellan korta och längre texter, mellan lyriska och dramatiska partier. Ibland förekommer även prosaavsnitt. Geografiskt och tidsmässigt växlar den mellan faktiska och fiktiva platser, nutid och dåtid. Inte minst viktig är den eskatologiska tiden som hos Matar ut­gör en dimension av all temporalitet genom mötet med mytiska eller andliga frälsningsgestalter.


Diktsamlingen inleds med några texter ur Empedokles bevarade Fragment som anger tematiken om kampen mel­lan kärlek och hat inom människan och i världen. Det är en tidlös problematik som är lika aktuell i våra dagar som på Empedokles och Matars tid. Fragment 115 ger uttryck åt en personlig förtvivlan då Empedokles utbrister att han är en utstött som har irrat långt från gudarna därför att han litat på det meningslösa hatet. Därefter kommer en programmatisk kortdikt av Matar.

 

Sanningen kan sägas två gånger:
en gång av spåmannen och en gång av bödeln.

 

Detta är de båda sanningar som bildar stoffet till den episka dikten. I fragment 8 säger Empedokles att hans lära bildar en berättelse om kärlekens och hatets två sanningar och Matars första kortdikt kan ses som en omformulering av uttalandet.


Spåmannen syftar på poeten eller magikern som om­nämns i fragment 111 i inledningen av dikten. Det sägs där att den som följer Empedokles lära ska kunna bota sjuka och uppväcka döda. Han såg sig själv som en profet, medan andra betraktade honom som en magiker. Vid ett tillfälle räddade han sin hemstad från pesten och en annan gång hejdade han en storm. Han reste runt och predikade sin lära för stora folksamlingar och fick då många följeslagare. Som bevis på att han var odödlig hop­pade han enligt legenden ner i vulkanen Etna.


Om Acragas och det sicilianska landskapet formade Empedokles tänkande, fick Egypten och Nilen en liknande funktion för Matar. Han växte upp i en liten by i Nildeltat där fadern var en fattig bonde. I sin diktning identifierade Matar sig med floden och växt- och djurlivet i Nildeltat. Det gäller inte minst Olika nyanser av Empedokles lära. Ett annat viktigt inslag i dikten är islams blodiga historia. En svit handlar om den andre kalifen Omar som blev mördad och samma öde drabbade troligtvis despoten al-Hakim 1021. Hans regeringstid återges i en sektion.


Referenser till sufismen förekommer även då bland andra Ibn Arabi och Suhrawardi nämns. Ibn Arabi är mest känd för sin lära om varats enhet och Suhrawardi har haft stort inflytande genom sin illuminationsfilosofi. Han är även en av sufismens centrala gestalter. Han avrättades 1191 på grund av sin kritik mot islamiska rättslärde. Vidare refererar Matar till filosofer som Avicenna och de magisk-religiösa skrifterna som anses vara författade av den senantike tänkaren Hermes Trismegistos. Andra avsnitt handlar om den egyptiske faraon Echnaton och den mytiska hästen Pegasus, en symbol för poesins flykt bort från den faktiska verkligheten mot visionen och drömmen.

 

Det som framför allt kommer till uttryck i Olika nyanser av Empedokles lära är att alla tider och alla civilisationer är närvarande i människans liv och medvetande. Vi ut­gör dessutom en del av naturens växlingar både på ett fysiskt och andligt-existentiellt plan. Det är insikter som är särskilt viktiga idag på 2020-talet då vi måste lära oss ett nytt förhållande till vår livsmiljö för att överleva på denna planet. Vi måste övervinna vår artegoism och säkerställa den biologiska mångfalden. Dessutom måste vi lära oss av historien för att kunna befrias ur hatets dominans i vår tid. Därför är Matars episka dikt speciellt aktuell i våra dagar.


I likhet med Empedokles ser Matar världen och his­to­rien som ödets stora böcker som han försöker tyda. Sam­tidigt menar han att människan har möjlighet att skapa sig ett nytt öde i kärlekens tecken. Men hennes liv består av en ständig kamp med främlingskap och lidande på hatets “förbannade vägar”. Olika nyanser av Empedokles lära sjunger vackert ändå om att färdas på dessa främ­lingskapets vägar. Poesin äger den magiska förmågan att kunna omvandla lidande till kunskap och insikt.

 

Förlora inte hoppet, för återvändandets
hemlighet finns i hemkomsten.



Vad filosofin var för Empedokles, blev poesin för Matar – ett sätt att övervinna våra tragiska livsvillkor. Deras vandring genom olika existentiella tillstånd påminner om Dantes vandring i Den gudomliga komedin mot den kärlek som “sätter solen och de andra stjärnorna i rörelse”. Men målet för den moderne poeten förblir ovisst och ett ständigt sökande. I slutet av Olika nyanser av Empedokles lära möter Matar än en gång “mannen med den lappade manteln” som likt Vergilius i Dantes dikt vägleder poeten på den ändlösa färden genom världarna.


Att tysta lammen, av John Pilger

Att tysta lammen

 

Hur propaganda fungerar

 

av John Pilger

 

John Pilger har två gånger vunnit Storbritanniens högsta journalistpris och har varit årets internationella reporter, årets nyhetsreporter och årets beskrivande författare. Han har gjort 61 dokumentärfilmer och har vunnit en Emmy, en BAFTA, Royal Television Society-priset och Sydney Peace Prize. Hans "Kambodja år noll" har utsetts till en av 1900-talets tio viktigaste filmer. Denna artikel är en redigerad version av ett tal vid Trondheim World Festival i Norge.  

 

På 1970-talet träffade jag en av Hitlers främsta propagandister, Leni Riefenstahl, vars episka filmer förhärligade nazisterna. Vi råkade bo på samma lodge i Kenya, där hon var på ett fotograferingsuppdrag, efter att ha undkommit andra Führerns vänners öde.

 

Hon berättade för mig att de "patriotiska budskapen" i hennes filmer inte berodde på "order uppifrån" utan på vad hon kallade den tyska publikens "underdåniga tomhet".

 

Inkluderade detta den liberala, bildade borgarklassen? Jag frågade.  Ja, särskilt dem, sade hon.

 

Jag tänker på detta när jag ser mig omkring på den propaganda som nu dominerar i de västerländska samhällena.

 

Naturligtvis är vi mycket annorlunda än Tyskland på 1930-talet. Vi lever i informationssamhällen. Vi är globalister. Vi har aldrig varit mer medvetna, mer i kontakt med varandra och bättre sammankopplade.

 

Är vi det? Eller lever vi i ett mediesamhälle där hjärntvätt är försåtlig och obeveklig och där uppfattningen filtreras enligt stats- och företagsmaktens behov och lögner?

 

Förenta staterna dominerar västvärldens medier. Alla utom ett av de tio största medieföretagen är baserade i Nordamerika. Internet och sociala medier - Google, Twitter, Facebook - ägs och kontrolleras till största delen av amerikaner.

 

Under min livstid har USA störtat eller försökt störta mer än 50 regeringar, mestadels demokratier. De har blandat sig i demokratiska val i 30 länder. De har kastat bomber över befolkningen i 30 länder, de flesta av dem fattiga och försvarslösa. Den har försökt mörda ledarna i 50 länder.  Den har kämpat för att undertrycka befrielserörelser i 20 länder.

 

Omfattningen av detta blodbad är i stort sett oanmäld, oerkänd, och de ansvariga fortsätter att dominera det angloamerikanska politiska livet.

 

Åren innan han dog 2008 höll dramatikern Harold Pinter två extraordinära tal som bröt tystnaden.

 

"USA:s utrikespolitik", sade han, "kan bäst definieras på följande sätt: kyss mig i arslet eller så sparkar jag dig i huvudet. Så enkelt och grovt är det. Det intressanta med den är att den är så otroligt framgångsrik. Den besitter strukturerna för desinformation, användning av retorik, förvrängning av språket, som är mycket övertygande, men som i själva verket är en massa lögner. Det är en mycket framgångsrik propaganda. De har pengarna, de har tekniken, de har alla medel för att komma undan med det, och det gör de."

 

När Pinter tog emot Nobelpriset i litteratur sade han följande:

”Förenta staternas brott har varit systematiska, konstanta, elaka och obarmhärtiga, men mycket få människor har faktiskt talat om dem. Man måste ge Amerika rätt. Det har utövat en ganska klinisk manipulation av makten över hela världen samtidigt som det har utgett sig för att vara en kraft för det universellt goda. Det är en briljant, till och med kvick, mycket framgångsrik hypnoshandling."

 

Pinter var en vän till mig och möjligen den sista stora politiska vise - det vill säga innan oliktänkande gentrifierades. Jag frågade honom om den "hypnos" han hänvisade till var den "undergivna tomhet" som Leni Riefenstahl beskrev. Det är samma sak, svarade han. "Det betyder att hjärntvätten är så grundlig att vi är programmerade att svälja en massa lögner. Om vi inte känner igen propagandan kan vi acceptera den som normal och tro på den. Det är det underordnade tomrummet".

 

I våra system av företagsdemokrati är krig en ekonomisk nödvändighet, det perfekta äktenskapet mellan offentliga subventioner och privat vinst: socialism för de rika, kapitalism för de fattiga. Dagen efter den 11 september steg krigsindustrins aktiekurser kraftigt. Mer blodsutgjutelse var på väg, vilket är bra för affärerna.

 

I dag har de mest lönsamma krigen sitt eget varumärke. De kallas "eviga krig": Afghanistan, Palestina, Irak, Libyen, Jemen och nu Ukraina. Alla bygger på en massa lögner.

 

Irak är det mest ökända, med sina massförstörelsevapen som inte fanns. Natos förstörelse av Libyen 2011 motiverades med en massaker i Benghazi som inte ägde rum. Afghanistan var ett bekvämt hämndkrig för den 11 september, som inte hade något med Afghanistans folk att göra.

 

I dag är nyheterna från Afghanistan hur onda talibanerna är - inte att Joe Bidens stöld av 7 miljarder dollar av landets reserver orsakar utbrett lidande. Nyligen ägnade National Public Radio i Washington två timmar åt Afghanistan - och 30 sekunder åt dess svältande folk.

 

Vid sitt toppmöte i Madrid i juni antog Nato, som kontrolleras av Förenta staterna, ett strategidokument som militariserar den europeiska kontinenten och ökar risken för krig med Ryssland och Kina. I dokumentet föreslås "multi domain warfighting mot kärnvapenbeväpnade jämbördiga konkurrenter". Med andra ord, kärnvapenkrig.

 

Det står: "Natos utvidgning har varit en historisk framgång".

 

Jag läste detta med misstro.

 

Ett mått på denna "historiska framgång" är kriget i Ukraina, vars nyheter för det mesta inte är några nyheter, utan en ensidig litania av jingoism, förvrängning och utelämnande.  Jag har rapporterat om ett antal krig och har aldrig varit med om en sådan allmän propaganda.

 

I februari invaderade Ryssland Ukraina som ett svar på nästan åtta års dödande och kriminell förstörelse i den rysktalande regionen Donbass vid deras gräns.

År 2014 hade USA sponsrat en kupp i Kiev som gjorde sig av med Ukrainas demokratiskt valda, ryssvänliga president och installerade en efterträdare som amerikanerna gjorde klart att han var deras man.

 

Under de senaste åren har amerikanska "försvarsmissiler" installerats i Östeuropa, Polen, Slovenien och Tjeckien, nästan säkert riktade mot Ryssland, tillsammans med falska försäkringar ända tillbaka till James Bakers "löfte" till Gorbatjov i februari 1990 om att Nato aldrig skulle expandera utanför Tyskland.

 

Ukraina är frontlinjen. Nato har i praktiken nått fram till just det gränsland genom vilket Hitlers armé stormade 1941 och lämnade över 23 miljoner döda i Sovjetunionen.

 

I december förra året (2021) föreslog Ryssland en långtgående säkerhetsplan för Europa. Detta avfärdades, förlöjligades eller undertrycktes i västerländska medier. Vem har läst dess stegvisa förslag? Den 24 februari (2022) hotade Ukrainas president Volodymyr Zelenskyy med att utveckla kärnvapen om inte USA beväpnade och skyddade Ukraina.  Detta var sista droppen.

 

Samma dag invaderade Ryssland - enligt västerländska medier en oprovocerad handling av medfödd skändlighet. Historien, lögnerna, fredsförslagen och de högtidliga avtalen om Donbass i Minsk räknades inte till någonting.

 

Den 25 april flög USA:s försvarsminister, general Lloyd Austin, till Kiev och bekräftade att USA:s mål var att förstöra Ryska federationen - ordet han använde var "försvaga". Amerika hade fått det krig man ville ha, som fördes av en amerikansk bankfinansierad och beväpnad ställföreträdare och förbrukningsbar bricka.

 

Nästan inget av detta förklarades för västvärldens publik.

 

Rysslands invasion av Ukraina är hänsynslös och oförlåtlig. Det är ett brott att invadera ett suveränt land. Det finns inga "men" - utom ett.

 

När började det nuvarande kriget i Ukraina och vem startade det? Enligt FN har mellan 2014 och i år omkring 14 000 människor dödats i Kievregimens inbördeskrig i Donbass. Många av attackerna utfördes av nynazister.

 

Se ett nyhetsreportage från ITV från maj 2014, av den erfarne reportern James Mates, som tillsammans med civila i staden Mariupol beskjuts av Ukrainas Azov-bataljon (nynazistisk).

 

Samma månad brändes dussintals rysktalande människor levande eller kvävdes i en fackföreningsbyggnad i Odessa som belägrades av fascistiska ligister, anhängare till nazistkollaboratören och antisemitiske fanatikern Stephen Bandera.  New York Times kallade skurkarna för "nationalister".

 

"Vår nations historiska uppdrag i detta kritiska ögonblick", sade Andrej Biletskij, grundare av Azovbataljonen, "är att leda de vita raserna i världen i ett sista korståg för deras överlevnad, ett korståg mot de semitledda Untermenschen".

 

Sedan februari har en kampanj av självutnämnda "nyhetsbevakare" (mestadels finansierade av amerikaner och britter med kopplingar till regeringar) försökt upprätthålla det absurda påståendet att Ukrainas nynazister inte existerar.

 

Airbrushing, en term som en gång förknippades med Stalins utrensningar, har blivit ett verktyg för den vanliga journalistiken.

 

På mindre än ett decennium har ett "gott" Kina airbrushats och ett "dåligt" Kina har ersatt det: från världens verkstad till ett spirande nytt Satan.

 

En stor del av denna propaganda har sitt ursprung i USA och sprids via ombud och "tankesmedjor", såsom det ökända Australian Strategic Policy Institute, vapenindustrins röst, och av nitiska journalister som Peter Hartcher från Sydney Morning Herald, som kallade dem som sprider kinesiskt inflytande för "råttor, flugor, myggor och sparvar" och krävde att dessa "skadedjur" skulle "utrotas".

 

Nyheter om Kina i västvärlden handlar nästan uteslutande om hotet från Peking. De 400 amerikanska militärbaserna som omger större delen av Kina, ett väpnat halsband som sträcker sig från Australien till Stilla havet och Sydostasien, Japan och Korea, är bortglömda. Den japanska ön Okinawa och den koreanska ön Jeju är laddade vapen som riktas rakt mot Kinas industriella hjärta. En tjänsteman i Pentagon beskrev detta som en "snara".

 

Palestina har rapporterats felaktigt så länge jag kan minnas. Enligt BBC finns det en "konflikt" mellan "två berättelser". Den längsta, mest brutala, laglösa militära ockupationen i modern tid är oomtalad.

 

Jemens drabbade folk existerar knappt. De är mediala obefolkningar.  Medan saudierna låter sina amerikanska klusterbomber regna ner med brittiska rådgivare som arbetar tillsammans med de saudiska officerarna, hotas mer än en halv miljon barn av svält.

 

Denna hjärntvätt genom utelämnande har en lång historia. Slakten under första världskriget fördoldes av reportrar som blev adlade för sin följsamhet och som erkände i sina memoarer.  År 1917 anförtrodde redaktören för Manchester Guardian, C.P. Scott, premiärminister Lloyd George: "Om folk verkligen visste [sanningen] skulle kriget stoppas i morgon, men de vet inte och kan inte veta".

 

Vägran att se människor och händelser på samma sätt som andra länder ser dem är ett medievirus i västvärlden, lika handikappande som Covid.  Det är som om vi ser världen genom en enkelriktad spegel, där "vi" är moraliska och godartade och "de" inte är det. Det är en djupt imperialistisk syn.

 

Den historia som är en levande närvaro i Kina och Ryssland förklaras sällan och förstås sällan. Vladimir Putin är Adolf Hitler. Xi Jinping är Fu Man Chu. Episka bedrifter, som utrotandet av den totala fattigdomen i Kina, är knappt kända. Så perverst och eländigt detta är.

 

När kommer vi att tillåta oss själva att förstå? Att utbilda journalister i fabriksstil är inte lösningen. Det är inte heller det underbara digitala verktyget, som är ett medel inte ett mål.

 

Under de senaste åren har några av de bästa journalisterna fått lämna den vanliga arbetsmarknaden. "Defenestrerade" är det ord som används. De utrymmen som en gång var öppna för avvikare, för journalister som gick mot strömmen, för sanningssägare, har stängts.

 

Fallet Julian Assange är det mest chockerande.  När Julian och Wikileaks kunde vinna läsare och priser för Guardian, New York Times och andra självupptagna "tidningar" hyllades han.

 

När den mörka staten protesterade och krävde att hårddiskar skulle förstöras och Julians karaktär mördas, gjordes han till en offentlig fiende. Vicepresident Biden kallade honom för en "högteknologisk terrorist". Hillary Clinton frågade: "Kan vi inte bara dröna den här killen?"

 

Den efterföljande kampanjen av kränkningar och förtal mot Julian Assange - FN:s rapportör för tortyr kallade det "mobbing" - förde den liberala pressen till sin lägsta nivå. Vi vet vilka de är. Jag betraktar dem som kollaboratörer: som Vichy-journalister.

 

När kommer riktiga journalister att stå upp? En inspirerande samizdat finns redan på Internet: Consortium News, grundat av den store reportern Robert Parry, Max Blumenthals Grayzone, MintPress News, Media Lens, Declassified UK, Alborada, Electronic Intifada, WSWS, ZNet, ICH, Counter Punch, Independent Australia, Chris Hedges, Patrick Lawrence, Jonathan Cook, Diana Johnstone, Caitlin Johnstone och andra som jag förlåter mig för att jag inte nämner dem här.

 

Och när kommer författarna att stå upp, som de gjorde mot fascismens framväxt på 1930-talet? När kommer filmskapare att stå upp, som de gjorde mot det kalla kriget på 1940-talet? När kommer satirikerna att stå upp, som de gjorde för en generation sedan?

 

Efter att i 82 år ha sugit i ett djupt bad av rättfärdighet som är den officiella versionen av det senaste världskriget, är det då inte dags att de som är tänkta att hålla ordning på historien förklarar sitt oberoende och avkodar propagandan? Det är mer brådskande än någonsin.

 

John Pilger  


Vad är viktigare än att skydda världen från ett kärnvapenkrig, av Mikael Böök

Vad är viktigare än att skydda världen

 

från ett kärnvapenkrig?

 

av Mikael Böök

 
 

Vad är viktigare än att skydda världen från ett kärnvapenkrig med åtföljande nukleär vinter? Borde jag säga mod? Eller att vara goda människor? Eller frihet?

 

Borde jag svara: att kämpa mot Putin och besegra honom?

 

Nej, det är inte rätt svar. Rätt svar lyder: ingenting. Ingenting är viktigare än att skydda livet på jorden från den hotande miljökatastrofens nukleära genväg.

 

Vi som säger så pekar kanske i första hand på våra känslor. Men när vi säger ”detta är viktigare än någonting annat” fäster vi också uppmärksamhet vid gåvan, som människorna fått till skänks, jag vet inte av vem, hur eller varifrån: förnuftet, förmågan att tänka och välja.

 

President Sauli Niinistö sade: ”När Finland slutligen blir medlem i Nato är det just den förebyggande effekten av försvarsalliansens avskräckning som är det viktigaste tillägget till vår säkerhet. Som medlem av Nato deltar Finland i planeringen och byggandet av den avskräckning som alliansen upprätthåller. Detta ger oss ett skydd som vi inte har utanför Nato.”

 

Vad betyder ordet avskräckning i Niinistös uttalande? Det betyder att hota med kärnvapenkrig.

 

Vi som inte vill välja denna väg är många. Opinionsinstitutet Kantar har tagit fram siffran 84 procent av finländarna, vi som anser att Finland borde ansluta sig till Förenta nationernas gällande avtal om ett förbud mot innehav och användning, inklusive hot med kärnvapen.

 

Professor Stefan Forss, som med omisskännligt gillande citerar Sauli Niinistös ovannämnda uttalande, skriver att FN-avtalet är ”verklighetsfrämmande” (HBL 2.10). De regerande gamla männen och unga kvinnorna anser sig uppenbarligen göra alldeles rätt i att strunta i FN:s lag och vår åsikt men det skulle vi, finländarnas flertal, inte vilja göra. Detta är ju vad Kantars siffra visar.

 

Vad borde vår regering göra i stället för att med Nato hota med kärnvapen? Den frågan är inte så svår att besvara. Nyckelorden är kommunikation och förhandlingar. I situationer som Kubakrisen 1962 eller den pågående Ukrainakrisen gäller det att kommunicera och förhandla för att skydda världen från ett kärnvapenkrig och att följa FN-stadgan och FN:s nya internationella lag om kärnvapnen.

 

Här om dagen hade jag tillfälle att prata om viktiga ting med ett antal finländska män i tjugoårsåldern. Jag bad dem som tidigare hört talas om FN:s kärnvapenförbud att räcka upp en hand. Ingen stack upp sin hand. På vad beror deras okunskap om denna möjlighet att lösa ett världsproblem med hjälp av internationell rätt? Den beror väl i någon mån på föräldrarna och skolan men i synnerhet på massmediernas och regeringens nukleära avskräckningskult.

 

”Om vi vill ha frihet och fred måste vi mötas i ett sanningens rum som finns före all partiskhet och åsikter, före våra beslut och resolutioner. När vi blir fria och sanningsenliga återvänder vi ständigt till detta gemensamma rum där vi förblir förbundna även när vi är motståndare” (Karl Jaspers).

 

Mikael Böök, Isnäs

 

Bok av Mikael Böök utgiven på Alhambra

 

 
 
BIBLIOTEKSAKTIVISTEN
Essäer om makt och bibliotek i informationssamhället
av Mikael Böök
 
Hft. / 234 sidor
 
 
Man borde erkänna, att bibliotekariens och journalistens yrken är och förblir yrken för generalister, att det bor en liten bibliotekarie i oss alla och att var och en borde försöka vara sin egen murvel.  Den programmatiska grundtanken i denna essä är att biblioteket som institution och bibliotekarierna som yrkesgrupp ska bli mäktigare.  De övriga makternas makt ska i motsvarande grad minska.  Uppgiften består således i att upprätta en ny maktdelning och maktbalans mellan de traditionella statsmakterna och bibliotekets makt.
 

Mikael Böök om Biblioteksaktivisten, en snabb reflexion om läget:

Det pågår en dragkamp om folkbiblioteken.  Finans- och makteliten anser att loppet är kört och skulle antagligen helst vilja behålla bara de största och ytligt sett finaste stadsbiblioteken som ett skyltfönster för sin version av demokrati och frihet.

Folkopinionen som har stött och vill fortsätta stöda folkbiblioteken är delad i ja-sägare och nej-sägare.

Ja-sägarnas opinionsbildare, som är tongivande, är benägna att kompromissa med makteliten och att anpassa sig till dess politik.  De föreslår ständigt nya funktioner och aktiviteter för "mötesrummen" i stället för läsfrämjande och folkbildning.

En annan del av opinionen, nej-sägarna, motsätter sig den neoliberala politiken (nedmonteringen av alla offentliga tjänster mm.)  De försöker höja sin röst mot t ex utlåning av slagborrar i biblioteken och för status quo i bibliotekssektorn men står på det stora hela lika handfallna inför den informationsteknologiska utvecklingen som jasägarna.

Ovanstående bild av opinionsläget är naturligtvis alltför ytlig.  Dragkampen om biblioteken handlar inte om att bevara status quo.  I grunden handlar den om kontrollen över informationen och därmed om makten i samhället.  Den handlar också om kontrollen över "mänsklighetens enda pålitliga minne", dvs biblioteket enligt Schopenhauers defintion.  Tesen i boken Biblioteksaktivisten, nämligen att det är biblioteken och bibliotekarierna som bör råda över den nya informationsteknologin, förblir tillsvidare svårsmält.  Den omfattas närmast av scifi-författare som Jon Bing och utopister som Mikael Böök.

Vi får hopas att nej-sägarnas antal växer och att det bland dem finns ett växande antal som radikaliseras i sin vision av informationssamhället.

Fast utrensningen av ordet radikal ur mänsklighetens politiska minne, eller åtminstone av ordets positiva konnotationer, har ju redan påbörjats.

Mikael Böök

 

Hardcore bibliotekpolitikk

 

Ur https://bibliotekettarsaka.com/2018/08/21/hardcore-bibliotekpolitikk

 

For fem år siden kom det ut i Finland den råeste bibliotekpolitiske boka vi har vært borti.  Den er smertelig eksistensiell på vegne av institusjonen og samtidig himmelstrebende utopistisk.  Vi snakker om artikkel- og essaysamlinga Biblioteksaktivisten av Mikael Böök.  Og vi skal ikke si så mye mer her, for godeste Böök er vår medblogger.

 

    Det noe spesielle, som bør nevnes, er at boka i disse dager er kommet ut på ny, i et annet land, men på samme språk.  Nødvendigvis må det bli Sverige.  Forlegger Hesham Bahari skal ha kommet over førsteutgaven og mente spontant at den var så viktig at en nyutgivelse og presentasjon for svenske lesere var tvingende nødvendig.

 

    Apropos det eksistensielle:  Mikael Böök sier det sjøl sånn på vaskeseddelen:  «Det pågår en dragkamp om folkbiblioteken.  Finans- och makteliten anser att loppet är kört och skulle antagligen helst vilja behålla bara de största och ytligt sett finaste stadsbiblioteken som ett skyltfönster för sin version av demokrati och frihet».

 

Boken "Bibioteksaktivisten" kan beställas hos din Bokhandlare


"Men Jerusalem står kvar", ny bok av Mahmoud Shukair

Ny bok från Alhambra
 
Men Jerusalem står kvar
 
av Mahmoud Shukair
 
i översättning och efterord av Kerstin Eksell
 
168 sid / Hft med flikar
 
 
 

"En samling mininoveller vars längd aldrig överskrider en sida, ögonblick fångade i flykten av Jerusalem och några av dess invånare ... Berättelserna, med enkelt poetiskt språk, blir till skärvor som fogas samman till en fängslande mosaik, där nuet existerar sida vid sida med tidigare epoker. ... Det är en gripande och oförglömlig hyllning till en ärrad stad ”insvept i sorg”. Som novellförfattare är han en förnyare och räknas som en av arabvärldens främsta.
Kerstin Eksell står för efterord och lyhörd översättning."

 

Anne Marie Lundström, BTJ-häftet nr 21, 2022

 
 

Under ytan finns en ständig rädsla för våldet. I nattens mörker ekar gatorna av soldaternas steg, av klappret av hästhovar mot stenläggningen, av vapenskrammel. De nutida invånarna delar en samhörighet med alla dem som drabbats av övermakt och ockupation i tidigare epoker.
Generationer kommer och går. Byggnader kan förstöras, människor tvingas på flykt. Men Jerusalem är ”staden som står kvar på sin plats” när alla inkräktare har kommit och gått. Gengångare från historien försvinner: ”Endast staden står kvar”.

 

 

EFTERORD
av Kerstin Eksell

 

Mahmoud Shukair är känd för två saker: för att vara den korta novellens mästare och för sina Jerusalemskildringar. I mikronoveller, ultrakorta texter, tecknar han med ett fåtal effekter pregnanta bilder av det typiskt mänskliga, av människors förmåga till sorg och lycka och av de komplexa händelseförvecklingar som formar det mänskliga ödet. Tonen är ömsint, orden sparsamma. Humoristiska anslag växlar med stråk av sorg och vemod. Det är glesa texter, lätta och starka som spindelväv, och mellanrummet, det outsagda mellan orden, är lika betydelsebärande som trådarna.


Han är född och uppvuxen i Jerusalem där han också bor. Det är både hans naturliga habitat och hans valda litterära miljö. Hans verk ger en sällsynt ingång till en stad som vi ofta hör och läser om i media utan att för den skull få möjlighet att lära känna stadens invånare. Litteraturtidskriften Banipal gjorde sitt vårnummer 2021 (nr 70) till ett specialnummer om Mahmoud Shukair. Den innehåller bland annat flera av hans tidigare oöversatta texter. Tidskriften hyllar honom särskilt för hans Jerusalemskildringar som utkommit under sex decennier.


I två korta essäer i samlingen Mordechai´s Moustache and His Wife´s Cats från 2007 berättar författaren om sin litterära utveckling. Hemingway in Jerusalem handlar om ungdomsperioden under 60-talet. Östra Jerusalem var då en levande intellektuell miljö som stimulerades av många impulser utifrån. Kulturtidskriften Ny horisont (al-Ufq al-jadīd) började utkomma 1961. Den arbetade med anknyt­ning till det litterära livet i Beirut och Kairo och innehöll översättningar av västerländsk litteratur, essäer och litteraturkritik. Shukair skrev egna bidrag till tidskriften och botaniserade i bokhandlarna på Salah al-Dingatan och al-Zahragatan där det fanns gott om översättningar av västerländska författare. Han fascinerades av Hemingway, dennes till synes okonstlade prosa med många bottnar.


1967 kom ockupationen som fick en förödande inverkan på det intellektuella livet. Det intellektuella samfundet upplöstes; en del av medlemmarna blev arresterade, andra tvingades i landsflykt, resten tystnade och slutade skriva. Bokhandlarna kunde inte längre importera ny litteratur. En mångårig stagnation inträdde. Men Shukair hade andra inflöden till sitt författarskap. I Min resa i skrivandet skriver han om hur hans barndom präglades av det muntliga historieberättandet, hans mor och en morbror var skickliga på att vidareföra detta traditionella arv. Folklitteraturen förmedlade inte minst kunskap om kvinnor, något Shukair senare kom att använda sig av.


I mitten av 70-talet hade Shukair kommit till vägs ände med den konventionella novellen. Erfarenheterna från li­vet i exil och även hans enorma läsande förändrade hans perspektiv. Modernismen var en genomgående trend och man experimenterade allmänt med novellen. Shukair blev en av dem som påverkade utvecklingen. I sin andra novellsamling Den palestinske pojken från 1977 visade han upp den stil som skulle bli hans signum: ”en verkningsfull språklig ekonomi och ett koncentrerat fokus som fram­tvingade en yttersta enkelhet”, för att citera honom själv.


Även i detta verk använder Shukair just enkelheten för att skildra sitt Jerusalem, Gamla staden i östra Jerusalem. Byggd i vacker gulrosa kalksten, omsluten av murar, med trånga gränder och souqer, är det en stad ärrad av ålder och tyngd av skeenden. Turisterna strömmar mellan butiker och religiösa minnesmärken medan de bofasta invånarna lever sin vardag fångade mellan gamla och nya konflikter.


Berättaren i första person är en flanör som går omkring i staden. Vandraren kan förena platsen och historien, skapa sammanhang och foga detaljer till ett ordnat landskap. Och inte minst, vandraren förmedlar minnen och stäm­ningar från platsen som drar in läsaren i berättelsen: lä­sa­ren blir medaktör, det betraktade kommer nära.


Inte bara berättaren utan också bokens huvudpersoner rör sig i staden, genom gator och souqer, mellan stadsportarna, förbi kyrkor och moskéer. Alla dessa landmärken får namn och ingår i en dialog med personerna i berättelsens diskurs. De vandrar mellan Jaffaporten och Damaskusporten, längs Via Dolorosa, förbi Heliga gravens kyrka och Omars moské, upp mot Tempelberget, genom Aftimossouqen och Kryddhandlarnas souq, för att nämna några av platsangivelserna.
Gamla stadens rumslighet omfattar även tiden, en historisk dimension. Det förflutnas epoker flyter obehindrat in i nutiden. På sina vandringar möter huvudpersonerna gestalter ur stadens mångtusenåriga historia och litteratur. Den rättfärdige konung Melkisedek i ”Fredens stad”, som kom så bra överens med patriarken Abraham, dyker plötsligt upp under berättarens kvällspromenad. Stadens nutida situation gör honom förståeligt nog förvirrad. Den drömska och poetiska Rabab hör sången från den judiska kvinnan i Höga Visan som vandrar runt i staden och söker sin älskade och Rabab känner en stark samhörighet. Den franska turisten Suzanne följer Jesu lidande längs Golgatavandringen och sörjer. I texten ”Scen” upplever berättaren hur blod strömmar över gatorna. Han har hamnat i den massaker på muslimer och judar som de kristna korsfararna anställde när de erövrade Jerusalem år 1099.


Den gode sultanen Saladdin, Jerusalems befriare år 1187, syns rätt ofta här och var på gatorna, följd av sina ryttare med jemenitiska svärd.
Stadens slitna monumentalitet flyttas på så sätt in i den intima sfären, införlivas med stämningar och känslor i de bofastas vardag. Jerusalem är de nu levandes stad, en plats för människor som rör sig i sin egen miljö.


Berättarens identitet som modern bildad palestinier formas av element från väst och öst, från det palestinska och det arabiska. Han läser Eugène Ionesco och samtidigt de stora sufierna från persisk medeltid. Han umgås med ättlingarna till intellektuella från det kristna palestinska kvarteret Katamon från mandattiden och när han flanerar runt i staden möter han detaljer och fragment från ayyubidisk, mamlukisk och osmansk arkitektur.


Det skenbart tillfälliga och lösryckta i de vardagliga episoderna tätnar efterhand till ett episkt förlopp och människorna får färg och karaktär. En central miljö är det gamla huset där fiskhandlaren Abd al-Razzaq, hans hustru Khadija och deras barn bor. Äldsta dottern Rabab stude­rar litteratur på universitetet och gifter sig med berättaren, en författare (i likhet med Shukair själv): i deras nya hem utanför murarna frodas romantik och litteratur. En son är i fängelse, en annan vistas på okänd ort i utlandet. Yngsta dottern Asmahan håller på att växa upp.


Kvarterets kvinnor hänger upp tvätt och skvallrar, männen småpratar om kvällarna medan vattenpiporna sakta bubblar. Stadens klockor kallar till gudstjänst. Författaren och hans hustru läser poesi för varandra, går på teatern och köper antikviteter till sitt nya hem. Den israeliske polischefen Yoram beskrivs med gemyt­lig drift. Tillsammans med hans efterhand alltmer skeptiska hustru får läsaren följa hur mannens nitiskhet och plikttrohet övergår i patetisk förföljelsemani.
Men rädslan är alltid närvarande. En dag upptäcker fiskhandlarfamiljen att fem män med långt skägg (omskrivning för en grupp bosättare) har flyttat in i huset mittemot. Männen ställer snart anspråk även på familjens hus; långsamt framskrider exproprieringsprocessen och slutligen kommer besked om att familjen ska vräkas.


Under ytan finns en ständig rädsla för våldet. I nattens mörker ekar gatorna av soldaternas steg, av klappret av hästhovar mot stenläggningen, av vapenskrammel. De nutida invånarna delar en samhörighet med alla dem som drabbats av övermakt och ockupation i tidigare epoker. Generationer kommer och går. Byggnader kan förstöras, människor tvingas på flykt. Men Jerusalem är ”staden som står kvar på sin plats” när alla inkräktare har kommit och gått. Gengångare från historien försvinner: ”Endast staden står kvar.”

Kerstin Eksell

 

 

 
 
 


Mahmoud Shukair är född 1941 och har studerat filosofi och sociologi vid universitetet i Damaskus. Efter Israels ockupation av östra Jerusalem 1967 fängslades han i perioder och deporterades till Libanon 1975. Sedan levde han i exil i många år i olika länder men kunde återvända till Jerusalem 1993 och har bott där sedan dess. Förutom skönlitteratur har han också arbetat som kulturredaktör för arabiska tidskrifter och som lärare samt varit engage­rad i kulturpolitik. Han har genom åren blivit mest känd för sina korta noveller – nio novellsamlingar hittills – men har dessutom publicerat ett stort antal verk i andra genrer, bland annat barnböcker. 2011 tilldelades han Mahmoud Darwish pris för ”Freedom of Expression”. 2016 nomi­nerades han för det arabiska Bookerpriset IPAF för sin roman som i engelsk översättning fick titeln Praise for the Women of the Family och som tilldrar sig i beduinmiljö.

 

Kela med Pinochet, knäcka Assange, av Nils Melzer

Kela med Pinochet, knäcka Assange

 

Av Nils Melzer

 

Översatt från franska / Le Monde Diplomatique

Källa https://www.monde-diplomatique.fr/2022/08/MELZER/64969

 

Schweizisk advokat, särskild rapportör om tortyr vid FN:s kommission för mänskliga rättigheter. Författare till The Assange Affair. Histoire d'une persécution politique, Éditions critiques, Paris, utkommer i Frankrike den 9 september, ur vilken denna text är hämtad.

 

Som särskild rapportör om tortyr har jag fått i uppdrag av FN:s råd för mänskliga rättigheter att övervaka efterlevnaden av det globala förbudet mot tortyr och misshandel, att undersöka påståenden om överträdelser av detta förbud och att ställa frågor och lämna rekommendationer till de berörda staterna i syfte att klargöra enskilda fall. När jag undersökte fallet Julian Assange fann jag övertygande bevis för politisk förföljelse och rättsligt godtycke samt avsiktlig tortyr och misshandel. Ändå har de ansvariga staterna vägrat att samarbeta med mig för att vidta de utredningsåtgärder som krävs enligt internationell rätt.

 

Fallet Assange är historien om en man som förföljs och misshandlas för att han avslöjat de mäktigas smutsiga hemligheter, inklusive krigsbrott, tortyr och korruption. Det är en berättelse om medvetet rättsligt godtycke i västerländska demokratier som är angelägna om att framställa sig själva som exemplariska när det gäller mänskliga rättigheter. Det är också en berättelse om underrättelsetjänsternas avsiktliga samverkan bakom ryggen på de nationella parlamenten och allmänheten. Och det är en berättelse om manipulerad och manipulativ rapportering i mainstream media för att medvetet isolera, demonisera och förstöra en viss person.

 

I en rättsstatlig demokrati är alla lika inför lagen. I huvudsak innebär detta att jämförbara fall bör behandlas på samma sätt. Precis som Assange idag hölls den tidigare chilenska diktatorn Augusto Pinochet i brittiskt utlämningsfängelse från den 16 oktober 1998 till den 2 mars 2000. Spanien, Schweiz, Frankrike och Belgien ville åtala honom för tortyr och brott mot mänskligheten. Precis som Assange idag beskrev Pinochet sig själv som "Storbritanniens enda politiska fånge".

 

Till skillnad från Assange anklagades Pinochet dock inte för att ha erhållit och publicerat bevis för tortyr, mord och korruption, utan för att faktiskt ha begått, beordrat och accepterat sådana brott. Till skillnad från Assange sågs han inte heller som ett hot mot den brittiska regeringens intressen, utan som en vän och allierad under det kalla kriget och - vilket är avgörande - under Falklandskriget.

 

När en brittisk domstol vågade tillämpa lagen och häva Pinochets diplomatiska immunitet upphävdes beslutet omedelbart. Orsaken var att en av domarna eventuellt var partisk. Tydligen hade han vid ett tillfälle arbetat som volontär vid ett insamlingsevenemang för den lokala människorättsorganisationen Amnesty International, som var medsökande i målet. Men tillbaka till Assange-fallet. Här fick domare Emma Arbuthnot, vars make upprepade gånger hade fördömts av Wikileaks, inte bara avgöra Assanges arresteringsorder 2018, utan trots en väldokumenterad begäran om återremiss ledde hon också Assanges utlämningsförfarande tills domare Vanessa Baraitser tog över sommaren 2019. Inget av hennes beslut upphävdes.

 

Pinochet, som anklagas för att vara direkt ansvarig för tiotusentals allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna, förolämpades, förödmjukades eller förlöjligades inte av brittiska domare vid offentliga utfrågningar, och han placerades inte heller i isoleringscell i ett högsäkerhetsfängelse. När han togs i förvar uttryckte premiärminister Anthony Blair inte sin tillfredsställelse i parlamentet över att "i Storbritannien står ingen över lagen", och det fanns inte heller något öppet brev från sjuttio parlamentsledamöter som enträget uppmanade regeringen att utlämna den före detta diktatorn till de länder som begärde utlämning. I stället tillbringade Pinochet sin utlämningstid i lyxig husarrest i en villa nära London, där han fick obegränsat med besökare, från en chilensk präst vid jul till den tidigare premiärministern Margaret Thatcher. Assange, den obekväma sanningssägaren som anklagas för journalistik snarare än tortyr och mord, är däremot inte i husarrest. Han tystas i isoleringscell.

 

Precis som i fallet Assange var Pinochets hälsotillstånd en avgörande fråga. Även om generalen själv kategoriskt avvisade tanken på att släppa ut honom av humanitära skäl, ingrep inrikesminister Jack Straw personligen. Han beordrade en läkarundersökning av Pinochet, som visade att den tidigare militärkuppledaren och diktatorn led av minnesförlust och koncentrationsstörningar. När flera regeringar som begärde hans utlämning krävde ett andra oberoende utlåtande vägrade den brittiska regeringen att göra det. Straw beslutade själv att Pinochet inte var lämplig att ställas inför rätta och beordrade hans omedelbara frigivning och repatriering. Till skillnad från USA i fallet med Assange har de stater som begär Pinochets utlämning inte haft möjlighet att överklaga. I Assanges fall ignorerades flera oberoende läkarrapporter, liksom mina officiella slutsatser i egenskap av FN:s särskilda rapportör för tortyr, och även när han knappt kunde tala sitt eget namn i rätten fortsatte rättegången trots hans försämrade hälsa och hans oförmåga att stå inför rätta.

 

Precis som i fallet Pinochet vägrades Assanges utlämning - åtminstone inledningsvis - av medicinska skäl. Men medan Pinochet omedelbart släpptes och repatrierades och de stater som ville få honom utlämnad nekades rättslig prövning, sattes Assange omedelbart tillbaka i isoleringscell, nekades borgen och USA uppmanades att överklaga till Högsta domstolen, vilket säkerställer att Assanges prövning och tystnad fortsätter under resten av vad som kan bli en flerårig utlämningsprocess.

 

Jämförelsen av dessa två fall visar att de brittiska myndigheterna tillämpar dubbla måttstockar och att alla inte är lika inför lagen i Storbritannien. I Pinochet-fallet var syftet att ge en före detta diktator och en lojal allierad straffrihet för påstådda brott mot mänskligheten. I Assanges fall är målet att tysta en pinsam dissident vars organisation, Wikileaks, utmanar just denna typ av straffrihet. Båda tillvägagångssätten drivs enbart av maktpolitik och är oförenliga med rättvisa och rättsstatsprincipen.

 

Den etablerade pressen i USA, Storbritannien och Australien verkar fortfarande inte ha förstått den existentiella fara som Assange-rättegången utgör för pressfriheten, rättssäkerheten, demokratin och rättsstaten. Den smärtsamma sanningen är att allt som krävs för att förföljelsen av Assange ska upphöra i morgon är att de ledande medieorganisationerna i anglosfären beslutar sig för att göra det. Fallet med Ivan Golunov, en rysk undersökande journalist som specialiserat sig på att avslöja offentlig korruption, kan tjäna som exempel. När Golunov plötsligt greps för påstådd droghandel sommaren 2019 förstod den ryska mainstreampressen genast vad det handlade om. "Vi är Ivan Golunov", stod det på samma förstasidor på Rysslands tre ledande dagstidningar Vedomosti, RBK och Kommersant. Alla tre tidningarna ifrågasatte öppet om Golunovs gripande var lagligt, misstänkte att han förföljdes för sin journalistiska verksamhet och krävde en grundlig utredning. De ryska myndigheterna togs på bar gärning och i sina egna mediers strålkastarljus och backade några dagar senare. President Vladimir Putin insisterade på att beordra Golunovs frigivning och avskedade två höga tjänstemän vid inrikesministeriet. Detta bevisade att Golunovs arrestering inte var resultatet av några få inkompetenta poliser utan var iscensatt på högsta nivå.

 

Det råder ingen tvekan om att en liknande solidaritetsaktion från The Guardian, British Broadcasting Corporation (BBC), New York Times och Washington Post omedelbart skulle sätta stopp för Assanges förföljelse. För om det finns något som regeringar fruktar så är det mediegranskning. Det som händer i de brittiska, amerikanska och australiska mainstream-medierna är helt enkelt för lite och för sent. Som alltid fortsätter deras rapportering att pendla mellan det smaklösa och det lama, och de rapporterar ödmjukt om en krönika från en rättssal utan att ens förstå att den uttrycker en monumental samhällelig tillbakagång: från demokratins och rättsstatens landvinningar till absolutismens mörka tidsålder och arcana imperii - ett styrelsesystem som bygger på hemlighetsmakeri och auktoritärt styre. En handfull halvhjärtade ledare och kolumner i The Guardian och New York Times som fördömer Assanges utlämning räcker inte för att övertyga. Samtidigt som dessa två tidningar har sagt att Assanges fällande dom för spioneri skulle äventyra pressfriheten, protesterar inte en enda mainstream media mot de flagranta kränkningar av rättssäkerheten, den mänskliga värdigheten och rättsstaten som har präglat hela fallet. Ingen av dem ställer de inblandade regeringarna till svars för deras brott och korruption, ingen av dem har modet att ställa obekväma frågor till de politiska ledarna. De är en skugga av vad som en gång var den "fjärde statsmakten".

 

NILS MELZER

 

Schweizisk advokat, särskild rapportör om tortyr vid FN:s kommission för mänskliga rättigheter. Författare till The Assange Affair. Histoire d'une persécution politique, Éditions critiques, Paris, utkommer i Frankrike den 9 september, ur vilken denna text är hämtad. 


VINET, LIVET, KÄRLEKEN - Abu Nuwas: En satiriker och hedonist från 700-talets Bagdad

ABU NUWAS:

En satiriker och hedonist från 700-talets Bagdad

VINET, LIVET, KÄRLEKEN

Nio dikter i tolkning av Hesham Bahari

 

Om poeten

 

Abu Nuwas var en klassisk arabisk poet och den främste representanten för den moderna poesi (muhdath) som utvecklades under de första åren av det abbasidiska kalifatet. Han införlivades tidigt med den folkloristiska traditionen och nämns flera gånger i Tusen och en natt som kalifen Harun al-Rashids hovpoet och dryckesbroder.

 

Abu Nuwas föddes i provinsen Ahvaz någon gång mellan 756 och 758 e.Kr. Hans far var Hani, en syrier eller perser som hade tjänstgjort i den sista umayyadiska kalifen Marwan II:s armé (r. 744-750). Hans mor var en persiska vid namn Gulban, som Hani hade träffat när han tjänstgjorde i Ahvaz polisstyrka. När Abu Nuwas var 10 år gammal dog hans far.

 

I sin tidiga barndom följde Abu Nuwas sin mor till Basra i nedre Irak där han gick i koranskola och lärde sig recitera hela Koranen. Hans ungdomliga utseende och medfödda karisma väckte uppmärksamhet hos poeten Abu Usama Waliba al-Asadi, som tog Abu Nuwas till Kufa som ung lärling. Waliba kände igen Abu Nuwas talang som poet och uppmuntrade honom till detta kall, men han attraherades också sexuellt av den unge mannen och kan ha haft erotiska relationer med honom.

 

Abu Nuwas skrev poesi i flera olika genrer; hans stora talang visade sig tydligt i hans vin- och jaktdikter. Hans erotiska lyrik, som ofta är homoerotisk, är känd från över 500 dikter och fragment. Han deltog också i den väletablerade arabiska traditionen av satirisk poesi, som innefattade dueller mellan poeter med elaka utbyten av poetiska skämt och grova förolämpningar. Ismail ibn Nawbakht, en av Abu Nuwas samtida, sa:

 

"Jag har aldrig träffat en man med mer omfattande lärdom än Abu Nuwas, och inte heller någon som med ett så rikt minne hade så få böcker. Efter hans död genomsökte vi hans hus och kunde bara hitta ett häfte som innehöll en kort samling sällsynta uttryck och grammatiska observationer."

 

Han dog under det stora abbasidiska inbördeskriget innan al-Ma'mūn ryckte fram från Khurāsān, antingen 199 eller 200 e.H. (814 - 816 e.Kr.). Eftersom han ofta ägnade sig åt fylleri fängslades Abu Nuwas under al-Amin, strax före hans död.

 

Abu Nuwas utvecklade särskilt två genrer inom arabisk poesi: Khamriyya (vinpoesi) och Tardiyya (jaktpoesi). Ibn Quzman, som skrev i al-Andalus på 1100-talet, beundrade honom djupt och har jämförts med honom. I Bagdad finns flera platser som är uppkallade efter poeten. Abu Nuwas-gatan löper längs Tigrisflodens östra strand, i ett kvarter som en gång för inte länge sedan var stadens juvel. År 1976 namngavs en krater på planeten Merkurius till Abu Nuwas ära.

 

Föreningen Abu Nuwas, som grundades 2007 i Algeriet, är uppkallad efter poeten. Organisationens främsta mål var att avkriminalisera homosexualitet i Algeriet. Även om hans verk cirkulerade fritt fram till 1900-talets första år, publicerades den första moderna utgåvan av hans verk i Kairo 1932. I januari 2001 beordrade det egyptiska kulturministeriet att cirka 6 000 exemplar av böcker med Abu Nuwas homoerotiska poesi skulle brännas.

 

Om dikterna

 

Abu Nuwas, "mannen med de långa flätorna", var en fulländad hedonist. Han gav uttryck i sin diktning åt den förnyelseanda som präglade dåtidens arabiska kultur. Hans poesi kan bäst beskrivas som en stadspoesi kännetecknad av skriftlighet och rebelliska stämningar, i motsats till den muntliga och traditionella ökenpoesin som förhärligade beduinska, krigiska ideal.

 

Abu Nuwas diktning är en negation av etablissemangets sanningar. I "Abu Nuwas och djävulen" negeras religionens dogmer, och medan "Festens riddare..." gör narr av krigets anhängare ironiserar poeten över sociala orättvisor i "Den lyckosammes liv", och gör slut på sagans kärlek i "Dina likar förälskar sig inte i mina likar".  I "Vid den svarta stenen" gör poeten det omöjliga möjligt: han förälskar sig mitt under pilgrimsfärdens mest "förislamiska" moment, kyssen som riktas mot den svarta stenen hamnar istället på en kvinnas kind.

 

Många av förnyelserösterna under abbasiddynastin har varit ättlingar till perser eller greker. På en oklanderlig och raffinerad arabiska tog de avstånd från beduinska rasrenliga ideal och arkaismer. Deras texter är ett klart bevis på smältdegelns existens och på arabiskans mångkulturella blomstring som lingua franca en gång i tiden.

 

Abu Nuwas, eller ”arabernas Baudelaire”, som han kom att kallas av Adonis, föregick de första europeiska modernisterna med århundraden. Än idag inspireras många arabiska nejsägare av hans exempel.  

 

Hesham Bahari

 

 

VINET, LIVET, KÄRLEKEN

Nio dikter av Abu Nuwas

i tolkning av Hesham Bahari

 

 

Två religioner i en

 

Om du förälskar dig i en grekinna

se till att grekernas klädsel låna.

Blott hennes kyssar begär jag

för mitt tillfrisknande.

Min religion blandade jag med hennes,

likt vattnet som tillsätts vinet.

Nu önskar jag mig ingen annan,

o du som förtalar mig!

Av två religioner har jag gjort en.

 

 

Abu Nuwas och djävulen

 

Jag hade övermannats av längtan till min älskade

när hans brev plötsligt upphörde.

Att blott få höra någon uttala hans namn

kunde försätta mig i ett tillstånd nära döden.

Då kallade jag på djävulen och frågade honom:

”Ser du inte hur jag lider, hur mina ögonlock

av gråt och sömnlöshet har märkts!

Om du, som till sådant har förmåga,

inte ger mig min älskades kärlek åter

skall jag aldrig mera verser dikta,

eller till sång lyssna, och aldrig mer

skall vinet i mina ådror rusa.

Boken skall jag då begrunda

och i dess studier vandra och förnya,

fastan kommer jag att hålla, och bönen,

och min tid med goda gärningar fylla...”

 

Blott tre dagar flöt hädan

förrän den älskade låg i min famn.

 

 

Festens riddare ej krigets

 

Du mänska, svärd och krig är mig främmande

min stjärna vill roas och fröjdas.

Jag är inte att lita på, feghjärtad man

som sviker vid behov, som flyr sitt möte.

Ser jag fienden skymta rider jag min häst baklänges,

och inget vill jag veta om rustning, sköld eller hjälmar.

Mitt bekymmer, när deras krig blossar,

är kortaste vägen ur slaget.

Hade det gällt en fest, eller det klara vinet att dricka,

och till varje skönhet i silke klädd

om natten lyckan bringa,

då vore jag i sanning arabernas riddare.

 

 

Den lyckosammes liv

 

Den lyckosammes liv liknar honom så:

det rannsakas ena stunden för att sedan vaggas i trygghet.

Han trollar det fram ur ärmen som ett bröd

och lyfter det mot näsan,

sedan tar han det i famnen och samtalar.

 

Men om den fattige skulle nalkas honom för att be om hjälp,

- den stackaren har ju förlorat både mor och far -

då haglar piskrappen över honom från alla håll,

hans revben krossas och hans mustasch rycks bort.

 

 

Dina likar förälskar sig inte i mina likar

 

Hon skickade mig sitt sändebud.

— ”Ett bedårande sådant!”

Välkommen du som sänts iväg, du skönhetsbärare!

Jag förtrollade honom med ord, och han veknade och sade:

”Nu slår du in på irrvägar, Abu Nuwas,

dina likar förälskar sig inte i mina likar

när en vithyad skönhet

överlämnat sitt hjärta i deras händer!”

Flera sändebud följde efter varandra

med hennes befallning: ”Kom till oss!”

Jag nalkade hennes hov med skräck i hjärtat och hon sade:

”Har du förälskat dig i mitt sändebud, o Abu Nuwas!?

Du har visat mig det som ingen hade trott vara möjligt!”

 

 

Vill du göra pilgrimsfärden?

 

— Vill du göra pilgrimsfärden? frågade han.

— Visst, men även om Bagdads alla nöjen skulle gå under

kan jag, från Qutrabulls höjder, fortfarande se

Qubbat al-Furk och Salehiyya och al-Karkh
där alla Bagdads avvikare samlats,

fastän föga avvikande för mig.

Hur skall jag kunna göra pilgrimsfärden när lusthusen

och munkarnas vinkällare är strödda längs vägen?

Och låt oss säga att du ur Bagdads frestelser räddade mig,

vem kan rädda mig ur Tiznabazas? *

 

(Ett kloster söder om Bagdad känt för sina utmärkta viner. Ö.a.)

 

 

Inget fel i synden

 

Skaka av dig deras påhitt

och stig av ditt riddjur vid varje festligt tillfälle.

Begå inte av synderna de små

utan se till att, om du syndar, synda stort!

 

 

Utan ursäkt

 

Bland de levande ser jag mig själv leva livet

fastän ödet har ödelagt det mesta av mitt jag.

Det som i mig har dött stöttas av det som lever,

en grav för det som inte längre tillhör mig.

Min Gud, Du har alltid varit god mot mig

och i tacksamhet har jag brustit.

Måste jag lägga fram mina dåliga ursäkter för Dig?

Min enda ursäkt är att jag inga har.

 

 

Skål!

 

O, krukans ljusröda vin,

du sol i svarta natten,

tårdroppe på ögonlock,

paradisisk dryck!

 

En sol från gången tid

med saffransfärgad hy,

en persisk ögonsten,

du, min fängelsevän.

 

Mången barbar har jag sett

anlända från sina avlägsna byar

och förhäxas av krusets saft

för att aldrig mer återvända.

 

Vinet når sitt mål,
ansikte mot ansikte.

I lägeln har det tröttnat

på att vara ensamt.

 

Det sprider den beska lukten

av blommande malört och anis,

en dag när det klara ljuset

sipprar genom molnen.

 

Munskänk! Fyll min bägare
med trånad efter ett möte

med de flyktiga molnen!

 

Han vinkade åt mig

och menade saker

som sedan bättre sagts

i hans förföriska gång.

 

Några toner i en sång

ledsagad av flöjten

tystar ner allt skvaller.

 

En kyss

på en kind av honung

och en felfri midja

som sjunger om vinden.

 

Sången stillnar,

trummorna vaknar,

med fulländade takter,

lömska som djinner.

 

”Låt bli”, sade hon,

”att klandra mig!

Att roa andra är min plikt

i tiden som givits.

 

Så kom tillbaka!”

”Ack!” svarade jag,

”Vem kan bättre

än jag glömma...”

 

Din blick, denna brand

och glöden i dina ögon.

Men hur, säg, hur skall

du nu komma undan mig?

 

Min mask har du rivit

och hemligheten spritt.

Låt bli att klandra mig!

För snart tar sorgen slut.


Visdom och Skönhet mot Krig / Ett ode mot krig från 600-talets Arabien av Zuhayr ibn Abí Sulma

Ett ode mot krig från 600-talets Arabien

 

av Zuhayr ibn Abí Sulma
(ca 530 – ca 627 e.Kr.)

 

Visdom och Skönhet mot Krig

 

 

Foto: H Bahari, Sandhavet, Silicadalen, 2008

 

Utdrag ur kommande bok
Förislams sju Oden
al-mu’allaqát

 

Zuhayr ibn Abi Sulma

 

Zuhayr ibn Rabí’a ibn Abí Sulma tillhörde Muzayna-stammen, en underavdelning av Mudar-gruppen, som vandrade efter bete i arabiska halvöns västra delar på 500-talet e.Kr. Genom modern var han också knuten till Dhubyán-stammen (Ghatafán-gruppen). Till hans familj, som hade installerat sig på Ghatafáns betesmarker, räknades ett stort antal poeter: hans morbror, Basháma, hans far Abu Sulma och hans syster förutom hans bror Sulma och sönerna Ka’b och Bujayr. Särskilt Ka’b ibn Zuhayr gjorde sig känd senare med en lång panegyrik till profeten Muhammad. För att tacka och hedra Ka’b för sitt magistrala ode täckte profeten hans skuldror med sin egen burda (mantel), vilket gav dikten namnet ”Burdas Ode”. Det finns dock inga indicier på att Zuhayr själv skulle ha träffat profeten eller konverterat till islam. Hans ode har senare införlivats i de Sju Mu’allaqát, dikter som, enligt sägnen, hängdes upp förgyllda på Ka’bans väggar under hednatiden.

 

Zuhayr var älskad och hedrad av sin stam på grund av det stora medkännande han hyste för sina medmänniskor. Han blev känd för sin gränslösa godhet och generositet och ett rent hjärta inför livets påfrestningar. Hans dikter hyllade hjälpsamma, storsinta människor.

 

Det berättas att hans stamfränder alltid konsulterade honom innan de drog ut på razzior mot fientliga stammar, och vid återkomsten skänkte de honom den bästa delen av bytet, så pass att han befann sig, mot sin vilja, ägare till en stor förmögenhet i kameler och boskap. Men Zuhayr, olikt flertalet andra poeter från den tiden, deltog inte själv i stridigheterna.

 

För Zuhayr var känslolivets rikedom och ett fredligt sinnelag mer värda än all fåfäng ärelystnad och törst efter värdsliga ägodelar. Mot slutet av sitt liv såg han dock hur kriget rasade mellan ’Abs- och Dhubyán-stammarna, det krig som skulle vara i 40 år och som blev känt som Dáhis- och al-Ghabrá’-kriget. *  Zuhayrs ode komponerades som en stark appell till försoning mellan stammarna, och hans eloger gick främst till två framstående hövdingar vars ansträngningar hjälpte till att nå vapenvila: Harim ibn Sinán och al-Hárith ibn Awf från Banu Murra-klanen, Dhubyán-stammen, Ghatafán-gruppen. I sitt ode har poeten velat odödliggöra dessa hövdingars ihärdiga medlingsförsök och stora uppoffringar, som till slut lyckades stifta fred mellan ’Abs och Dhubyán och sålunda rädda många människoliv.

 

Som de flesta stora odena från den tiden öppnas poemet med en nasíb, en beskrivning av ödelagda lägerplatser och älskade kvinnors uttåg. Odet innehåller dock ingen rahíl, som brukar följa efter nasíben och beskriver en färd genom öknen och den resandes riddjur. Efter en lång eloge för de två hövdingarnas insatser för att nå vapenstillestånd, avslutas odet med en rad visdomsverser författade med åttioåringens ledsamhet. Um Awfa som dikten hänvisar till i första versen var Zuhayrs första hustru som han var mycket fäst vid men vars barn alla dog i spädålder.

 

Den livslängd som traditionen tillskriver Zuhayr förklarar kanske visdomssatsernas besvikna ton i slutet av dikten. I odets första del, nasíben, håller poeten ett visst avstånd till sitt ämne jämfört med den tidens poetiska tradition. Helt annorlunda är tonen i den centrala delen, med starka och engagerade variationer på stamkrigets tema. Zuhayrs diktningsådra, så rättvist opartisk i sitt närmande till stammarnas mångfald och meningsskiljaktigheter, tillförsäkrade honom kalifen Omars beundran, som räknade honom till första rangen poeter, medan profeten Muhammad, av samma skäl kanske, beklagade sig över demonen som härjade i hans inre – möjligtvis skrämd av den poetiska ambiguitetens dubbla ansikte.

 

Arabiskan är till min kännedom ett av få språk som utvecklat monorimmet till fulländning. Ett ode på 100 verser behåller samma rim genom hela dikten. Zuhayrs ode rimmar på -mi, och versmåttet är tawíl, (långt). Att försöka återge versmått och rim i en översättning mellan språk tillhörande skilda familjer kan leda till att många av originaltextens betydelser går förlorade eller förvrängas. Dessutom att åstadkomma ett monorim i ett så långt ode är omöjligt på svenska. Man kan trösta sig med att det poetiska dväljs kanske mer i metaforernas oväntade bilder och flödets inbyggda allitterationer än i en meterns och rimmets tvångströja när dessa inte hör till mottagarspråkets poetiska normer. Zuhayr motverkade sina samtidas hämndlystnad och habegär med visdomsord och skönhet, och krigets offer på båda sidor kan bara hålla med honom om att ”Tungan utgör / hjältens halva, / hans hjärta / den andra halvan, / allt annat är bara / en bild av kött och blod.”

 

Hesham Bahari

 

Foto: H Bahari, Gilf Kebir, 2008

 

Zuhayrs Mu’allaqa

Visdom och skönhet mot krig

Av Zuhayr ibn Abí Sulma (530-627 e.Kr.)
Tolkning från arabiska av Hesham Bahari

 

Har askan
efter Um Awfas eld *
på Hawmánat ad-Darráj
och al-Mutathallam
något mer att berätta,

   när spåren i Raqmatayn
efter hennes lägerplatser
sticker ut likt gamla,
nötta tatueringar
på handlovens ådror?

   Se, nu strövar storögda
antiloper och gaseller där,
medan deras ungar
frustande lämnar
sina legor.

   Där stod jag igen
efter tjugo år
av vandringståg, 
med ovisshet i hjärtat
före igenkännandet.

   Härdens svarta stenar
låg kvar där hon slagit läger
och spåren efter rännor
längs tältens sidor
ännu synliga.

   Och när jag kände igen
lägerplatsen
skänkte jag spåren
efter hennes boning
en fridens och lyckans hälsning.

 

   Se dig omkring, min vän,
kan du se kvinnor på uttåg
bäras i palankiner
till Jurthums vattenkälla
uppå berget?

   Under färden låg Qanán
och dess rasmassor
på höger sida,
Qanáns högland
och allt det rymmer
av tillåtna
och förbjudna nöjen.

   De steg allt högre upp
i sina bärstolar,
inrättade med stammens
antika tyger och prydda
med dyrbara, röda
förhängen, röda
som saven
från ett drakblodsträd.

 

   Uppför Súbán-höjderna
red de, hängande fast
vid kamelstonas
bakre lår, och
på deras gestalter syntes
de välföddas koketteri,
med affekterade miner.  

   Arla innan solen
hann stiga upp
gav de sig iväg
mot Rass-dalen och red
till nästa dags gryning.
Vägen var lika bekant
för dem som sträckan
mellan hand och mun.

   Deras skönhet ingav
behag och beundran
hos det seende ögat,
inbjöd till lekar,
en charmfull tavla
för blicken som söker
efter tecken.


   Vid var och en
av deras anhalter
lämnade de efter sig
flagor av färgade tofsar,
som prydde deras palankiner,
brandgula som krusbärsfrukten
innan den krossas.
   Framme vid kanten
av den djupa dammen
med dess klarblåa yta
slog de upp sina tältstänger
för att vila,
   sedan red de igen
genom Súbáns dal
för att genomkorsa den,
sittande på vackra sadlar
som tillverkats av Hiras
skickligaste hantverkare.

 

**

 

Jag svär vid helgedomen
runt vilken männen kretsar,
vid Huset som byggdes
av Quraysh och Jurhum, *
   att ni båda hör till Ghayz
ibn Murras hjältar, *
dessa som offrar sig
när stammen lider,
och som visar
hövdingskapets
rätta virke i seger
som under prövotider.

   Ni har försonat ’Abs’
och Dhubyáns söner, *
som förintade varandra
efter att ha doppat händerna
i den olycksbringande
parfymförsäljerskans mysk. *
   ”Om att skänka bort egendom
och sprida välgärningar
kan bringa fred”, sade ni,
”då kommer vi undan förintelsen,
   och vaknar
i den bästa fredens land,
utan att ha svikit vår börd,
begått olydnad eller brutit
mot blodsbanden.”
 

  Högst bland Ma’ads barn
och ädlast är ni!
Må ni alltid ledas
till välgångens bana!
Den som gör äran
till sin skatt
sig finner upphöjd. 
   Hundratals kameler
är priset för att
förbinda såren.
Och ni tvekade aldrig,
utan förbehåll gav ni allt,
ni som ej hade
begått något brott.
   Ni betalade vitet
för det spillda blodet,
ni som inte hade spillt
så mycket som
ett kopphorn.
  

   Från ert eget arv
skänkte ni bort hjordar
av renrasiga kameler,
och föl med märkta öron.
   Jag vill med mitt budskap
nå ut till våra allierade
liksom till Dhubyán,
och påminna alla och envar
om de eder som svurits.


   Försök inte dölja
era hemligheter för Gud,
och gömma dem djupt
i era bröst,
oavsett hur mycket
som där göms
kan ingenting
döljas för Gud.
   Han skjuter upp det,
skriver ned det på rullen,
förvarar det
till räkenskapens dag
eller så skyndar Han
på straffet här och nu,
på jorden.

 

**


   Kriget är det
som ni har lärt känna
och fått smaka på.
Om kriget är mitt tal
ej byggt på lösa
antaganden.
  Så fort ni tänder dess eld
sprakar det obarmhärtigt,
så fort det eggas blossar
det skoningslöst upp
och härjande. 
   Kriget kommer att mala er
som kvarnstenen nöter
lädersäcken under sig,
tvenne gånger om året
befruktas det
och båda gångerna
blir det tvillingar.
   Det kommer att föda er
olyckssöner värre
än ”’Ads rödhårige”,
han som slaktade
kamelstoet
och bringade fördärv
över sitt folk,
och det kommer
att låta dem dia
tills de blir avvanda.
  

   Er skörd av elände
blir större än den
som byarna i Irak
har givit folket
i grödor och penningar.
   Vid mitt liv! Till de högsta
har ni sällat er!
Husayn ibn Damdam *
har dragit vanära över er
och orättvist skadat er,
ni som visade avsky
för hans handlingar.
   Djupt i sitt hjärta
hade han närt
ett agg så stort
och väl dolt, i väntan
på att visa sig.
   ”Först gottgöra mordet
på min bror”, sade han.
”Sedan möta fienden
med tusen betslade
hästar bakom mig.”
   Han slog till och anföll
men skrämde blott
ett fåtal tält,
där underjordens
hämndgudinna slog läger
   hos ett lejon
med välfunna vapen
i handen och kompakt
hängande man
och vassa otrimmade klor.
   Djärv när orättvist behandlad
slår han till snabbt
med samma mynt,
övergrepp för övergrepp,
eller så försöker han
förhindra det.

 

**


   De vallade sina flockar
tills törsten infann sig
och på vägen till vattenhålen
sköljdes de av vedergällningens
vågor som förde med sig
vapen och blod
i stället för vatten.


   Sedan fullbordade de
sitt ömsesidiga dräpande,
där ingen skulle
den andre skona,
innan de gav sig av
till sina ohälsosamma
och motbjudande betesmarker.


   Vid ditt liv! Det var inte
välgörarnas spjut
som fick ibn Nahíks
eller Qátil al-Muthallams
blod att rinna.
   De har inte heller tagit del
i dödandet av Nawfal
eller Wahab eller
ibn al-Mukhazzam.
   Som blodvite
för var och en
av de döda
har jag sett dem
skänka sina kameler,
som klättrade mellan
trånga bergspass
till offrens släktingar,
för att blidka
hämndens furie.


   En väletablerad klan,
som värnar om sina grannar
när på natten
en dödlig fara hotar,
   generösa människor,
fria från hämndlystnad
och baktankar,
och som inte utlämnar
den skyldige
även om hans brott
mot dem
har begåtts.

 

**

 

Jag har tröttnat
på livets plågor,
och den som lever
åttio år har ingen
fader, bara leda.


   Jag vet vad dagen
är gjord av, och gårdagen
före den. Men morgondagen
kan jag inte förutse
hur den kommer att bli.


   Den som inte ägnar sig
åt allsköns smicker
slits sönder med gaddar
och krossas som under
fötterna på en kamel.


   Den som låter sin heder
gå före sina ägor
växer i heder, men om
han låter sig skymfas
måste han skymfen tåla.


   Den som meriter har
men snålar med dem
till sitt folk
blir ensam och utan stöd;
klander, skuld och hån
blir hans lott.


   Den trogne skall ej
frukta klander,
och den som låter
sitt hjärta ledas
till dygdens frid
kan ej vackla.


   Den som räds
dödens steg
faller ändå till slut,
även om han lyckas
klättra upp
på en stege till himmelen.


   Den som gör gott
mot de ovärdiga
skördar förolämpningar
i stället för beröm;
han kommer att ångra sig.


   Den som gör uppror
mot spjutets botten
kommer att lyda
dess vassa spets.


   Den som inte försvarar
sin jordplätt
med vapen i hand,
förlorar den,
och den som inte
förtrycker andra
blir förtryckt.


   Den som lämnar sitt land
lär ta fienden för en vän
och den som inte
visar sig själv respekt
blir aldrig högaktad.


   Oavsett vilket lynne
människan har
och tror att det går
att dölja för andra,
kommer det alltid att
förr eller senare blottas.


   Hur många tysta människor
som du ser
och som faller dig i smaken
uppvisar inte sitt rätta värde
så fort de talat.


   Tungan utgör
hjältens halva,
hans hjärta
den andra halvan,
allt annat är bara
en bild av kött och blod.


   Ingen visdom följer
på ålderdomens förvirring,
men efter den unges förvirring
finns det hopp kvar.


   Vi sporde och ni gav.
Vi bad igen och ni gav åter.
Men det kommer en dag
då man går miste om allt
för att ha bett om
för mycket, för ofta.

 

 Foto: H Bahari, Gilf Kebir, 2008
 
 

Noter

 

* Um Awfa, Zuhayrs första hustru som han var mycket fäst vid. Hon födde honom flera barn men alla dog. Han gifte om sig och skaffade två söner med sin andra hustru, Ka’b och Bujayr.

* Hawmánat ad-Darráj och al-Mutathallam, två orter i Najd.

* Raqmatayn, dualis till Raqma, namnet på två orter, den ena i södra Irak och den andra nära Yathrib (Medina).

* Jurhum-stammen sägs enligt legenden ha bott i dalarna kring Mecka och försett pilgrimerna med vatten och föda, samt hållit i Ka’bans nycklar. Quraysh-stammen (profetens) jagade bort dem från trakterna och tog över deras uppdrag för att bli Ka’bans beskyddare ett par århundraden före islam.

* ”Ni” här syftar på Harim ibn Sinán och al-Hárith ibn Awf, som betalade blodpriset för alla fallna krigare från sina egna flockar motsvarande flera tusen kameler för att få slut på dödandet.

* ’Abs och Dhubyán, två stammar som utkämpade Dáhis och al-Ghabrá’-kriget i över fyra decennier. Enligt legenden var anledningen till kriget ett vad om vilken häst som var snabbast, Dáhis eller al-Ghabrá’. Al-Ghabrá’s ägare lät sina vänner ligga i bakhåll för Dáhis och skrämma bort den så att al-Ghabrá’ kunde vinna tävlingen. Detta ledde till ett första mord som följdes av flera i fyrtio långa år.

* Parfymförsäljerskan hette Manshim och legenden förtäljer att hon sålde parfym till unga krigare från en viss stam, som bestämde sig att doppa fingrarna i den före varje slag för att göra dem odödliga, men de dog till sista man.

* Husayn ibn Damdam, bröt mot vapenvilan och hämnades mordet på sin bror genom att döda en man från den rivaliserande stammen, vilket fick kriget att åter blossa upp. 

 

 

Brittiska kvinnliga poeter / en antologi

"Att samla kvinnliga författare så här är ett fantastiskt sätt att kunna jämföra dem med varandra och hitta inspirationer dem emellan. ... det kliar i fingrarna efter att få läsa ännu fler brittiska kvinnors poesi." Frida Jönsson BTJ-häftet, nr 8
 
 
 
 
Ur en kommande antologi
 
BRITTISKA KVINNLIGA POETER
 
tolkningar av Lis Lovén
 
 

I denna bok presenterar poeten Lis Lovén sexton brittiska, kvinn­liga författare från Margaret Cavendish på 1600-talet till Jane Austen, systrarna Brontë, Ann Radcliffe, Beatrix Potter, Virginia Woolf med mera… Många är främst kända som romanförfattare. De har haft stor betydelse inom brittisk litteratur. För första gången är ett urval av deras lyriska verk samlat i denna antologi med brittiska kvinnliga poeter.

 

Letitia Elizabeth Landon
(1802-1838)

 

Hemligheter

 

Livet har mörka hemligheter: och de själar är få
Som inte ser skatter från någon sorg i världen.
En sorg tyst, ledsam, och oviss,
Ändå färgar den dåtiden från förr.
Vi ser ögat betvingat, det inövade leendet,
Ordet väl avvägt före det passerar läppen,
Och känner ej de inre svårigheterna:
Och där pågår det oupphörligt, och rädslor
I kommande tider: för tiden är outhärdlig,
Den hämnas, och förråder.

 

 

Letitia Elizabeth Landon (1802-1838)


L.E.L. är de initialer hon är bättre känd som. Hon var visst brådmogen, om det kan vara av nytta att känna till. Många fann att hennes svar ofta var korrekta och lärda. Hon kallades inte snygg men hennes ögon var kända för att utstråla intelligent glans, och det kan vara mycket värt. Det anses att hennes enkelhet kan missförstås när det kommer till hennes poesi. Hon föll i glömska men började diskuteras av Germaine Greer och väcktes till liv igen.

 

 

 

Sarah Flower Adams
(1805-1848)

 

Han sänder sol

 

Han sänder sol, han sänder regnets skur,
Båda behövs för blommans tur:
Och både glädje och tårar kan flöda
För att ge själen bruklig föda.
Så kommer till mig moln eller sol som ler,
Fader! Som du vill, inte jag, så sker!
Kan barn som älska förebrå
Med sorl av tillit och kärlek de få?
Skapare! Jag skulle alltid vara
Kärleksfull och lita på dig bland barnens skara:
Så kommer till mig moln eller sol som ler,
Fader! Som du vill, inte jag, så sker!
Oh, aldrig att jag över livet ska klaga,
Men att det blir mitt det kan du laga.
När skuggan faller kall likt död
Jag ändå sjunger, vid avskeds nöd,
Så kommer till mig moln eller sol som ler,
Fader! Som du vill, inte jag, så sker!

 

 

Sarah Flower Adams (1805-1848)

författade bland annat flera psalmer, varav en är Närmare gud till dig. Musiken är komponerad av John Bacchus Dykes. Hon var även verksam som skådespelerska. Dog vid 43 års ålder även hon av tuberkulos.

 

 

 

Margaret Cavendish,
Hertiginna av Newcastle-upon-Tyne (1623-1673)

 

Atomers vikt

 

Om atomer är så små, som litet nånsin kan bli,
Då kan mängden hos materien ej vara bryderi:
Och om samma materia innehåller samma (tänkt rätt)
Då måste varje atom väga lika lätt.
Då måste mängd, kvalitet och vikt, ja allt
Mötas samman i var atoms gestalt.

Att hopa flera former av atomer skapar en annan Form.
Flera former atomer sätts nu ihop,
När samman de är, det ger upphov till Form av annan kvot.
För när dessa former samsas, blir de egenhet i mängd,
Denna väv påverkar varje skapelse i sin fulla längd.

 

 

 

Margaret Cavendish, Duchess
of Newcastle-upon-Tyne (1623-1673)


var hovdam hos drottningen av Frankrike. Hon var feminist, filosof och stolt över sitt vetenskapliga intresse. Hon behandlade många ämnen och var en av de första som skrev en science fiction. Under en tid då de flesta kvinnor skrev under manlig pseudonym skrev hon under eget namn. Hon kritiserade det ”mekaniska” tänkandet och trodde på vitalismen. Hon var även motståndare till djurförsök. Någonstans har hon skrivit att hon ville att hennes personlighet skulle uttryckas genom hennes kläder…

 


Ny Bok: SKUTAN, noveller av Turhan Kayaoglu

Ny Bok
 

Skutan är en novellsamling bestående av åtta korta berättelser. De flesta utspelar sig i den egeiska regionen av Turkiet, även storstadsmiljöer från Istanbul och Stockholm förekommer. Hans gestalter rör sig i ett fascinerande landskap där historia och antikens myter är närvarande. Boken har ett motto från Heidegger, drabbande i sin isande beskrivning av att ”tänkandet” kan få människan att förlora sin omedelbara hemkänsla i tillvaron. Det är detta som drabbar flera av författarens gestalter, här finns en existentiell oro och förgänglighetskänsla, en upplevelse av ”intighet”. I bokens titelnovell väljer huvudpersonen Okan, trots allt han har i livet, till sist att försvinna spårlöst i havet. …  Dessa okonstlade noveller är både personliga och läsvärda. 

Mikael Wallin / BTJ-häftet

 
 
 
Noveller
 
av Turhan Kayaoglu
 
152 s / Hft med flikar
Utgivare Alhambra
 
 

Förgängligheten och tillfälligheternas roll i människans liv går som en röd tråd genom Kayaoglus noveller. Det är rika texter som berättar om storstadsmänniskans existentiella frågor och människors enkla men värdiga liv på landsbygden. De handlar också om kriget, döden och exilen. Men livet och naturen är ändå närvarande. Man färdas i tiden, drömmarna, kärleken och myterna i den magiska realismen som författaren skapar med ett ömsint språk.

 
 
 
 
 
Turhan Kayaoglu är född i Istanbul, studerade statsvetenskap i den ansedda fakulteten Mülkiye i Turkiet. Började tidigt med journalistiskt arbete och var chefredak­tör för den vänsterorienterade dagstidningen Demokrat innan han 1981 kom till Sverige som politisk flykting. I Sverige arbetade han som arkivarie på Dagens Nyheter 1983-1998 och skrev under samma period som frilansjournalist artiklar och kåserier i DN samt i tidningar och litterära tidskrifter i Turkiet. Han flyttade tillbaka till Turkiet 1998 och återvände efter tio år till Sverige 2009. Sedan dess har han varit verksam som författare och översättare. Kayaoglu har givit ut en diktsamling och tre romaner på turkiska och översatt elva böcker till och från turkiska. 
 
 
 
Boken kan beställas hos din bokhandlare.
 
Du kan också mejla din beställning till [email protected]

Ny Bok: En hyllning till den vilda mumien, av M. Afifi Matar

NYHET

 

 

 

En hyllning till den vilda mumien


– Fängelsedikter –

 

av Muhammad Afifi Matar

 

BTJ:s recension

Den egyptiske poeten Muhammad 'Afifi Matar (1935–2010) … är ett intressant författarskap som med sitt surrealistiska bildspråk för tankarna till såväl Rimbaud som Lorca. … Matars poesi anses vara svårtillgänglig, men han är också en jordnära poet som i sina dikter tar in intryck från sin uppväxt i Nildeltat. Ämnet för hans dikter är i grunden av existentiell art och visar på människans styrka i tider av förtryck och lidande. Kombinationen av komplexitet och enkelhet gör Matar till en mycket intressant och inspirerande poet. Bo Gustavsson har skrivit ett belysande förord. Översättningen är lyhörd och rytmiskt följsam. / Publiceras i BTJ-häftet nr 7, 2022. Lektör Jonas Herrlin 

 
 
 

Med En hyllning till den vilda mumien – Fängelsedikter introduceras den egyptiske poeten Muhammad Afifi Matar (1935 – 2010) på svenska. 1998 tilldelades han al-Owais-priset, arabvärldens främsta litterära utmärkelse som även gått till Mahmoud Darwish och Adonis.


Afifi Matar föddes i byn Ramlat al-Angab i Nil­deltat. Barndomens landskap med floddeltats växt- och djurliv är också landskapet i hans poesi. Samtidigt kontrasteras den lyriska sensibiliteten mot historiens och politi­kens grymma realiteter. Det skapar den speciella dynamiken i hans diktning.
Under Anwar Sadats tid vid makten utvisades han på grund av sin kritik mot regimen. Han bosatte sig i Bagdad och återvände efter sex år till Egypten. 1991 fängsla­des han anklagad på falska grunder för delta­gande i en komplott. Han dömdes då till flera års fängelse. Hans fängelsedikter utgör en höjdpunkt i författarskapet. Men Matar är inte någon politisk eller ideologisk diktare utan han söker existensens djupare mening. Trots förtryck och lidande är han framför allt en livsbejakande poet.

 

Jag ser att solens fotsteg
är vidare än tragedins rike,
djupare än det rostiga hölje
som samlats på jordens bröd,
mer fjärran än sista frågan,
närmare än lungornas andning.

 

 

  

 
 
En hyllning till den vilda mumien
 
Fängelsedikter
 
av Muhammad Afifi Matar 

Tolkning från arabiska av Hesham Bahari

i samarbete med Bo Gustavsson

 Förord av Bo Gustavsson

 

Boken kan beställas hos din bokhandlare

 

Ny Bok: "Utsikter" av Christian Munthe

Ny Bok från Alhambra
 

Christian Munthe (f. 1962) är professor i praktisk filosofi, musiker, kompositör och författare. Han har mottagit ett flertal priser för sin skrivkonst. Samlingen Utsikter innehåller åtta särdeles väl skrivna noveller vari vi får följa människor i olika prekära och allmänmänskliga situationer. … Om människor och deras gemenskap, deras hemvist och att inte tillhöra är några av de frågor texterna kretsar kring. Till sist, ett knippe noveller med ett rikt tankegods som pockar på omläsning och  boksamtal, stilistiskt mycket njutbara. / Fredrik Wolf / BTJ-häftet

 
 
 
UTSIKTER
 
noveller
 
av Christian Munthe
 
240 sid. / Hft med flikar
 
Utgivningsdatum januari 2022
 
Kan förbeställas hos bokhandlarna.
 
 

Havsbandet utmanar prövade öbor med tid, glömska, väder, strandgods och vrede.  På två procent socker överlever onkel Avrum, Solomon och Leah förtryck, flykt och sina egna val.  Sanningen är till salu, men Oskar Kamp kommer till vetenskapens räddning.  En glömd fartygskatastrof och ett möte på Djurgården får Hermés-scarfen att falla som en slöja och beseglar pojken Sinas framtid.  Pandemins flimrande skärmar och osäkra uppkoppling binder familjen samman och tvingar dem i sär, medan fantasin fyller i där bandbredd och samhälle brister.  En lojal medborgare får slutligen sin rättmätiga vila i nationens trygga sköte. Mänsklighetens sista flykt kräver Jonna Gudridsdotters offer, maskinernas bistånd och ett omöjligt val med självskrivet slut.  Alltmedan vålnaden väntar med viskningen redo i det uråldriga templets febriga hjärta.

 

I åtta fristående noveller flätar Christian Munthe samman teman om flykt, hav, vyer, våld och framtid till en tät väv om människans villkor och utsikter.

 

 

Christian Munthe har skrivit sedan ungdomen men debuterade skönlitterärt 2020.  Hans noveller har vunnit flera tävlingar och publicerats i antologier på olika förlag.  Uppvuxen i Stockholms skärgård, delar han numera sin tid mellan Berlin och Göteborg, där han är verksam som filosof.  Utsikter är hans debutbok som skönlitterär författare.


Om

Min profilbild

Hesham H Bahari

Bokförläggare, författare och översättare. [email protected]

RSS 2.0