bahari.blogg.se

Danskarna kan! Varför kan inte svenskarna?

En fråga som alla bör ställa sig: 
När ska vi få se en dokumentär där svenska experter berättar för oss 
om den officiella konspirationsteorins orimliga påståenden beträffande 9/11?

Hesham! We watched Quemada in Cairo together a couple of times in the early 70s. Do you remember it? I'll watch it again. I remember the deliberation of the brits about how to get rid of the leader of the plantation uprising without making a saint out of him.

Hi M.! 

Yes, I remember! And he refused to go free.
And they were obliged to hang him and make a hero out of him!

Only suffering seems to prove we are alive, is real and joyful,
i.e. circular, therefore eternal, like atoms, galaxies, wombs…

A friend of mine refused to take his painkiller shots while dying in cancer.
"How can I fight it back if I can't feel it", he said.

Progress and linearity are shortsighted mind constructions disguised as pleasure inducing temporalities, good for mentally disabled “engineers” (I mean those who can’t spell to an-thro-po-lo-gy!) Or those so called “leftists” in Sweden who defend Bush and Cheney and call me a crackpot because of my stand on 9/11. They still defend the imperialists’ conspiracy theory (19 arabs + cave man etc.) even after they found out that Iraq had no weapons of mass destruction, even after millions died in Afghanistan and Iraq because of a lie, and trillions of dollars went to the tops of the industrial military complex, of which they are a part! Both left and right get their salary from the same bank. This is our tragedy. The same with master Chomsky, and his “Who cares?” when asked about what he thought happened on that day. (In Sweden we have a similar figure called Jan Guillou, although he never presented himself as a scientist, at best an entertainer!) This is where the divide goes between the sincere and the scared. It’s not only about knowledge (extension), it’s also about insight (intension) and the balance between the two. Sweden is full of blind “engineers”. Not Denmark though. Strange! There, “some” dare say what they think and they don’t give a shit about big brothers! So different mentalities although so close to each other.

I have been asking why Danish can do it while Swedes don’t dare for the last ten years, 
and I still get no answer.

Sweden = The most silent country in the world

och kommer att för första gången

inför högsta domstolen

visa videofilmen med kollapsen av WTC 7 i fritt fall.

  

For Dr. Harrit, a scientist who taught chemistry for 40 years at the University of Copenhagan, this amounted to an allegation of scientific misconduct and a baseless attempt to damage his hard-earned reputation. So he decided to seek recourse under Denmark’s strong libel law — and give himself the opportunity to prove in a court of law the scientific legitimacy of his 9/11 research.

 

Läs mer på www.ae911truth.org 

 

 

Det enda Weekendavisens journalister kunde komma med till sitt försvar
var att spela klown inför rättegången!

 

 

 I denna intervju talar professor Niels Harrit bl.a. om vikten för hela vår civilisations framtid av att avslöja lögnerna bakom 9/11. Ett avslöjande skulle leda till en ny Renässans, jämförbar med den mänskligheten genomgick på 1500-talet, men med betydligt snabbare resultat tack vare vår tids tekniska landvinningar, säger han. Att många inom den akademiska världen vägrar befatta sig med frågan beror på vår rädsla att uteslutas ur gemenskapen (stammen), något som var likvärdigt med dödsdom förr i tiden och som idag lätt kan leda till att man förlorar sitt arbete och isoleras i samhället. Detta förklarar också varför sanningsrörelsen har i stort sett byggts upp av unga människor och pensionärer. Människor i karriärålder har för mycket att förlora helt enkelt och tvingas lyda order och underkasta sig hierarkiska regler i sina liv.

 

 

Böcker om 9/11 på svenska

 

Av David Ray Griffin
Professor emeritus i religionsfilosofi och teologi
med ett fyrtiotal vetenskapliga titlar på sin meritlista

 

"Motsägelser om den 11 september"

"WTC 7 och dess mystiska kollaps"

"Usama bin Laden: Död eller levande?"

 

*

 

 Av Andreas von Bülow
Socialdemokratisk ledamot i tyska riksdagen

och f.d. teknologi- och forskningsminister under Helmut Schmidts regering

samt en av vår tids främsta auktoriteter på underrättelsetjänster.

 

"CIA och 11 september : Den internationella terrorismen och säkerhetstjänsternas roll"

 Läs översättarens, Ingvar Rydberg, förord på

http://www.alhambra.se/moten/cia11sept_forord.htm

 

*

 

Av Eric Laurent

Bestsellerförfattare i Frankrike
och f.d. utrikeskorrespondent för tidningen Le Figaro

 

"Gåtorna kring den 11 september" 

"Bushs okända värld"

 

 *

 

Böckerna kan beställas hos din bokhandlare

 

 

 

 *

 

David Ray Griffins senaste bok på svenska

WTC 7 och dess mystiska kollaps

Varför den officiella rapporten om 11 september är ovetenskaplig och osann

 

Hft. / 408 sidor / Alhambra

  

"En genomgående studie i vad som händer när politiska hänsyn tillåts åsidosätta vetenskapen och den vetenskapliga metoden. Med intellektuell finess värdig en vetenskapsman visar Griffin att NIST:s WTC 7-rapport saknar vetenskaplig vederhäftighet. Ett måste att läsa för alla som är intresserade av att återge vetenskapen dess 'rättmätiga plats' i vår demokrati."

John D. Wyndham, Fil.dr. i fysik, Cambridge University, 
tidigare forskare vid California Institute of Technology

 

*

 

Klockan 17.20 på eftermiddagen den 11 september rasade byggnad 7 i World Trade Center, trots att det inte hade träffats av något plan och bara hade bränder på några få våningar. Anledningen till dess kollaps ansågs vara ett mysterium. I augusti 2008 lade NIST (National Institute of Standards and Technology) fram sin rapport om WTC 7, där man förklarar att "skälet till kollapsen av World Trade Center 7 är inte längre ett mysterium" och att "vetenskapen står verkligen bakom det vi har hävdat."

 

Genom att visa att ingetdera av deras påståenden är sanna demonstrerar David Ray Griffin att NIST har gjort sig skyldigt till den värsta sortens vetenskapliga falsarium: man fabricerar, förfuskar och ignorerar bevis. Han visar också att NIST:s rapport lämnar det centrala mysteriet olöst: Hur kunde en byggnad, skadad av brand - inte sprängämnen - rasa i fritt fall?

 

 

LOVORD FÖR DAVID RAY GRIFFINS BOK
OM WTC 7

---

 

"David Ray Griffin har åstadkommit en fullständig vederläggning av [det officiella] National Institute of Standards and Technology:s teori om World Trade Center 7, enligt vilken byggnaden rasade ihop till följd av en vanlig husbrand.  Han visar att NIST genomgående gjort sig skyldigt till vetenskapligt fusk och påpekar att NIST fått ihop sin teori endast genom att hävda ett mirakel: att en skyskrapa med stålskelett kan rasa samman i fritt fall trots att inga sprängmedel använts för att avlägsna dess pelare."

 

Richard Gage, medlem av American Institute of Architects, 
grundare av Architects & Engineers for 9/11 Truth.

 

 

"På basis av mitt vetande och min erfarenhet som ingenjör delar jag fullständigt Dr. Griffins slutsats att NIST:s rapport om WTC 7:s kollaps är pseudovetenskap och innehåller vilseledande och rent ut sagt felaktiga påståenden.  Otaliga motsägelser som påpekades av utomstående experter under den officiella undersökningen ignorerades helt, eftersom de inte passade in i NIST:s konstlade förklaring."

 

Jack Keller, medlem av the American Society of Civil Engineers 
and the National Academy of Engineering.

 

 

"Under mina 33 år som forskare i fysik vid Naval Research Laboratory har det varit en stor glädje för mig att få bidra till vetenskapens utveckling utan någon inblandning av laboratoriets tjänstemän.  Det bekom mig därför illa att i David Ray Griffins samvetsgrant vetenskapliga bok finna otvetydiga bevis för konsekventa vetenskapliga förfalskningar utförda av ett politiserat NIST.  Jag vädjar till president Obama att sätta stopp för denna underminering av vetenskapen vid NIST och tillsätta en ny, oberoende utredning av 11 september-attackerna."

 

David L. Griscon, medlem av the American Association for 
the Advancement of Science och the American Physical Society

 

 

"2004 anklagade över 15.000 vetenskapsmän Bush-administrationen för att ha medverkat till en konsekvent 'förvrängning av vetenskapliga fakta för ensidiga politiska ändamål.'  I den här boken visar D R Griffin att NIST:s rapport präglas av olika typer av vetenskaplig förfalskning, vilka samtliga pekar på en medveten strävan att ignorera de många bevisen för att WTC 7 rasade till följd av en kontrollerad rivning."

 

Earl Staelin, advokat.

 

 

"Om man anser det viktigt att USA:s regerings vetenskapliga organ lämnar sannfärdig information till allmänheten, är denna bok av D R Griffin ett måste.  Den visar utan skuggan av tvivel att NIST:s rapport om WTC 7:s 'kollaps' inte gett oss sanningen."

 

Dwain Deets, f d forskningsdirektör vid NASA 
Dryden Flight Research Center

 

 

"Professor Griffins minutiösa dissekering av NIST:s WTC 7-rapport visar exakt hur fullkomligt felaktig och förvrängd dess teori om brandorsakad kollaps är och varför denna enorma byggnads sammanbrott måste ha åstadkommits genom avsiktlig rivning, som endast kan ha iscensatts och verkställts av inhemska krafter."

 

Tony Szamboti, mekanisk ingenjör, 
tidigare anställd i amerikanska flottan.

 

 

"Ännu en gång har D R Griffin tagit sig an en komplicerad del av 9/11-historien och gjort den begriplig.  Oavsett om man är en novis i fråga om 11 september eller noggrant följt inkonsekvenserna i regeringens versioner, finner man att Griffins nya bok i hög grad är upplysande."

 

Lorie Van Auken, änka efter Kenneth Van Auken, som dödades vid WTC 1 den 11 september, 
medlem av The Family Steering Committee for the 9/11 Commission

 

 

Har skrivits om David Ray Griffins 
"Motsägelser om 11 september: 
Ett öppet brev till USA:s kongress och press"

---

... spännande som en deckare trots sin torra text, och ruskig - 
de officiella dokumenten ljuger för oss utan att rodna."

Lena Thomsson, Gefle Dagblad

 

 

"Motsägelser om 11 september är en intresseväckande bok, av allt att döma väl underbyggd, 
om rapportens inkonsekvenser och tillsynes besynnerliga sammanhang."

Nils Ahnland, BTJ

 

 

"...svårt att lägga boken ifrån sig. Ett viktigt dokument om en av vår tids avgörande händelser."

Joakim Holm, Tidningen Kulturen

 

David Ray Griffin är professor emeritus i religionsfilosofi och teologi vid Claremont Graduate University. Han har publicerat ett fyrtiotal titlar i filosofi, religion och politik, bl.a. "Postmodern Politics for a Planet in Crisis", "The New Pearl Harbor" och "Christian Faith and the Truth Behind 9/11". David Ray Griffin valdes in bland världens 50 mest inflytelserika personer av brittiska New Statesman. Hans förra bok, "The New Pearl Harbor Revisited", bestods en ära som bara tillkommer 51 böcker om året. Den 24 november 2008 utnämndes den till "Pick of the Week" av Publishers Weekly, en ansedd tidskrift som har väglett bokhandlare, bibliotekarier, bokagenter och utgivare i USA i över 100 år.

 

Storbritanniens årliga vapenindustrifest ägde rum den 3 februari 2015 vid London Hilton på Park Lane. Den 2500 kronors per skalle banketten gästades av vapenindustrins direktörer och mer än 40 medlemmar i det engelska parlamentet. Denna industri, som profiterar genom att sälja vapen till repressiva regimer och länder i konflikt som Saudiarabien, Israel och Bahrain, stöds och subventioneras av den brittiska regeringen.

Aktivister från CAAT (kampanj mot vapenhandel) var där för att välkomna vapenhandlarna. En gravid aktivist höll ett improviserat tal till de församlade där de ombads att betänka sitt val av karriär.

CAMPAIGN AGAINST ARMS TRADE

www.caat.org.uk

A pregnant political activist entered a glitzy arms industry dinner in Westminster, commandeered a microphone and warned assembled arms dealers and MPs that making profit “causing death and destruction in the world” is unacceptable.

After making her way to a microphone undetected, Anne Marie O'Reilly expressed concern her unborn child would face a world where arms dealers profit from human suffering and bloodshed.

The anti-arms activist’s unexpected intervention left the crowd somewhat stunned.

While O'Reilly's unassuming manner initially drew a warm reception, her criticism of the UK establishment’s links to the arms trade was followed by a long and awkward silence.

Before being escorted off stage, O'Reilly suggested arms dealers in the audience should reconsider their careers.

The UK arms industry, which profits from brokering arms deals with questionable regimes and conflict-ridden states worldwide, is backed and subsidized by the British government.

Tuesday’s annual dinner, which cost attendees £246 (2500 kr) per head, was hosted by ADS – a trade body for British Aerospace, and other defense, security and space companies.

The group represents a collective of the world’s 50 largest arms firms.

The opulent soiree was attended by Britain’s Business Secretary Vince Cable, the representatives of 100 arms firms across the globe, 40 British MPs, 30 civil servants, and 30 Ministry of Defence (MoD) personnel.

Andrew Smith, of UK think tank Campaign Against The Arms Trade (CAAT), said the event was a hotbed of lobbying.

“The arms companies don't invite politicians because they want to be nice, it is because it's good for business,” he told RT.

“These arms companies couldn't sell their wares without the active support and promotion that comes from the UK government.”

MBDA is a missile company partially owned by BAE. It sold military wares to Muammar Gadaffi’s government in 2007, and its military hardware was deployed by Britain and France in the 2011 bombing of Libya. The company’s missiles are also thought to have been supplied to rebel groups in Libya, CAAT says.

Probed on the impact of Britain’s government-backed arms trade, Smith said the UK facilitates rampant human rights abuses abroad.

“When the UK sells weapons to regimes like Saudi Arabia, Qatar and Bahrain, it doesn't just provide military support, it also provides political support and a UK endorsement for the human rights abuses that are taking place,” he said.

Smith said it is “outrageous the government actively supports and promotes this deadly trade.”

“The fact that arms dealers were swilling champagne with over 40 MPs is a disgrace and shows the extent of the arms trade's connections and political lobbying,” he added.

Läs mer på http://rt.com/uk/229675-arms-industry-profit-bloodshed/

 

Bilderna från den lilla demonstration som ägde rum den 24 januari, då ett trettiotal medlemmar ur Socialistiska alliansen skulle lägga blommor på torget för att hedra den egyptiska revolutionens offer.

 

 

 

Ett meddelande från Shayma el-Sabbaghs make, konstnären Ossama el-Sahaly

Kan höras och ses här (arabiska med fransk text / Svensk översättning följer nedan)

Vem var Shayma el-Sabbagh?

Ett meddelande från Ossama el-Sahaly, Shaymas make och far till hennes sexårige son, Bilal.

Shayma el-Sabbagh var min hustru och mor till min son, Bilal. Hon blev fegt mördat vid Tal’at Harbs torg (nära Tahrir), den 24 januari 2015. Shayma var forskare i den egyptiska folklorens historia. Hennes forskning och publikationer dokumenterade Egyptens folkliga arv. Dessutom var hon publicerad poet och även ibland teatermarionettspelare. Hon var (frivilligt) aktiv i sitt politiska parti (Socialistiska alliansen). Hon intresserade sig för arbetarfrågor, arbetarnas rättigheter och särskilt de fattigaste skikten inom samhället. Trogen sina idéer och övertygelser kämpade hon för ett aktivt politiskt liv i framtidens Egypten. Enligt mig var hennes insats nödvändig i den period vi går genom. Det är viktigt att man stöder de unga som ställer upp gratis för sitt lands framtid, stöder och inte mördar dem. Shayma älskade Egypten men inte på de patriotiska sångernas vis. Hon älskade landet därför att hon älskade egyptierna, och särskilt de allra fattigaste. Jag tror att de som kände henne märkte hur dessa principer var levande hos henne och de andra fantastiska drag som utmärkte henne.

Förlusten av Shayma är en katastrof, liksom förlusten av alla andra som likt henne utgjorde en del av den nya medvetna politiska unga generationen i Egypten. Deras insatser är oumbärliga för denna övergångsperiod. Som jag sagt måste vi ta hand om dem och om vi fortsätter förlora dessa unga på detta sätt dömer vi oss själva till en mörk framtid. Må Gud sörja för hennes själ, hon dog efter att ha upprepat revolutionens slogan: ”bröd, frihet, social rättvisa”, med en blomsterkrans i handen, marscherande intill sina kamrater mot Tahrirtorget för att hedra minnet av dem som dog medan de upprepade samma ord. Shaymas rätt är lika klar som springkällans vatten. Det är ett oförsvarligt brott som begåtts på gatan mitt på ljusa dagen och i närvaro av säkerhetsstyrkorna och polisen, filmat av otaliga kameror. Kort sagt, lyckas vi inte få rättvisa för Shaymas blod kan vi knappast kalla staten för stat. Alla har inte varit överens om hennes död. Vissa har försökt bevisa polisens oskuld av rädsla för framtiden, och av längtan efter stabilitet. Andra har sett i hennes död en anledning att klandra regimen.

Alla är fria att tycka som de vill, men i Shaymas fall är det vår plikt att enas, inte söndras. Jag tror inte någon kan kasta tvivel över Shaymas oskuld. Hon är ett offer, hon har blivit mördat, kallblodigt, av en kriminell. Om vi inte kan vara överens om detta förtjänar vi inte att leva i detta land. Den som har mördat Shayma går fri, han har redan mördat andra och kommer att fortsätta mörda tills vi tvingar honom att ge upp och ställer honom inför rätta. 

 

På bilden ovan ser man den maskerade polisen som sköt ihjäl Shayma med sitt vapen i handen. I vänstra hörnet av bilden ser vi Shayma på marken omgiven av sina kamrater. Polisen envisas med att någon tredje part sköt ner henne, trots att obduktionsläkaren kände igen ammunitionen som tillhörande säkerhetsstyrkorna.

För att sammanfatta, är det klart att Shayma har nu blivit en ikon bland revolutionens andra ikoner, vare sig man vill det eller ej. Låt oss förenas kring en symbol som samlar oss för att stoppa detta blodbad och bygga en framtid åt våra barn, varav många har blivit föräldralösa därför att deras föräldrar krävt ”bröd, frihet och social rättvisa”. Det ska inte vara brottsligt att kräva detta. Tack. 

Egyptens muslimske president intill kopternas påve för att lyckönska de kristna en god Jul!

En premiär i landets 1400 års islamiska historia!

Tio procent av alla egyptier (eller ca 10 miljoner) är kristna kopter. Ordet kopt betyder ursprungligen "egyptier"

Sorosstyrd valkupp hotar Brasilien

Av Hans Berggren

Nu börjar den brasilianska valkampen gå de sista ronderna och betecknas som “bitter, full av anklagelser” av världspressen, dvs bankernas propagandakanaler, som inte gärna talar om sakfrågor eller den uppenbara skillnaden i kompetens mellan kandidaterna eftersom deras ägare absolut vill ha den sämre som president.

Valet äger rum söndag den 26 oktober och kampen står mellan sittande presidenten Dilma Rouseff och Aécio Neves.

Dilma har massor av resultat att visa upp: Brasilien struket från FN:s lista över länder där folk svälter, tusentals nya skolor, tekniska skolor, gymnasier och universitet, upprepade höjningar av minimilönen, 30 miljoner människor inlemmade i “medelklassen”, som arbetarklassen heter numera när den har jobb, mycket låg arbetslöshet trots kriser i omvärlden, stora infrastrukturprojekt, kraftverk, järnvägar, hamnar och mycket annat.

I andra ringhörnan har vi Aécio Neves, fd guvernör i Minas Gerais, där hans bana kantats av usla studieresultat, släktingar i politiken, megastölder av offentliga medel, skandaler, fylla och kokain. En playboy som borde söka vård för sitt beroende i stället för att leka politiker. En lika stor nolla som George Bush, Obama, Reinfeldt eller Löfven. Den första tv-debatten mellan de två i BAND (band.com.br) blev en Dilmabate (Dilma slår). Och det gjorde hon.

Aécio raglade blåslagen hem till sina marketeers och drog på sig fårakläderna.  Och igår såg vi följaktligen en propagandasnutt värdig Edward Bernays och dr Göbbels där en stackars lärarinna ansätts från höger och vänster av fula typer som tjatar “rösta inte på honom!” varefter hon står och blåljuger en minut om allt som Aécio gjort för lärarna och utbildningen när han var guvernör.

Aécio yrar om ett hav av gyttja och att han blivit iknuffad av Dilma fast han har simmat där i hela sitt liv. Samtidigt försöker han få Google att hindra sökningar på hans namn. Att Dilma inte ens har nämnt “helicoca”-affären ännu måste vara en mardröm för honom. Den kan bli nådastöten.

En helikopter som tillhör en nära vän till Aécio befanns lastad med 450 kg kokainpasta i november 2013 när den landade (om det var på Aécios farbrors flygfält, byggt för skattebetalarnas pengar, ska jag låta vara osagt). Inte ens piloten häktades, locket lades omedelbart på men poliser har vittnat om fallet och det finns dokumenterat på många håll på internet.

I Brasilien är de flesta kanalers nyheter sponsrade av en eller annan bank, men det redovisas åtminstone; banken är stolt över att kunna bjuda på nyheterna och välja och vraka bland vad som ska och inte ska sändas. I Sverige görs det utan att det syns lika mycket.

En av de privata storbankerna, Itaú, hade sin vd som kampanjledare för Marina Silva, den tredje kandidaten som egentligen var populäre socialdemokraten Eduardo Campos vicepresidentkandidat men surfade från 2 % till 30% i popularitet på hans lik under några dagar sedan han dött i en mycket skum flygolycka. Marina gick upp som en sol och ner som en pannkaka, dock.

Detta lämnade fältet fritt för vår dittills ganska förbisedde playboy och säkrade en andra omgång av presidentvalet.

Vd:n för banken Itaú, dona Neca, är personligen skyldig 44 miljoner reais (= ca 135 miljoner SEK) i  skatt, banken själv är skyldig miljarder.

Nyligen har Itaús reklamgubbar hittat på att banken är mån om att folk läser sagor för sina barn, “ty detta förändrar allt!” ( se #issomudatudo).

Frågan är bara hur.

För vad får vi se i rutan, små barn som stora, jo, sagan om grodprinsen. Den lilla flickan kommer fram till sin mor, en blond, fager drottning som sitter på en tron i något slags tronsal à la Disney, och dottern har med sig en groda som mamman kysser så att den förvandlas till en ståtlig prins och sen levde de lyckliga i alla sina dagar. Nattinatt. Dröm sött. Detta kan inte vara en tillfällighet! De räknar kallt med att en stor del av befolkningen ska vara tillräckligt infantiliserad för att kyssa grodan, dvs välja Aécio, som tyvärr inte lär förvandlas till prins utan bara fortsätta som bankernas sprattelgubbe. Han ser faktiskt lite grodaktig ut, till råga på allt, med sin breda käke, stirrande blick och sitt hånflin.  

Men vänta lite, har vi inte sett det här förut? Vad gjorde t ex president Bush medan han väntade på att WTC I och II skulle “dammifieras” och blåsa bort? Han läste sagor för barnen, sen skulle de sova, vilket stora som små gjorde efter att ha hört sagan om den skäggige, onde araben tusen och en gånger om, dygnet runt, från alla håll och år efter år. Är vi så svaga för sagor? Så präglade av dem.

De tror att folk är barn som man kan lura hur många gånger som helst. Bush kostade rent av på sig att vara rolig och travestera Churchill: “You can fool some of the people all of the time, and those are the ones you wanna concentrate on.”  Men det håller aldrig i längden och jag hoppas innerligt att Brasiliens folk inte går på barnsagorna, psykoperationen och kuppförsöket den här gången.

De försöker pracka på oss en ny Fernando Collor! En Boris Jeltsin!

Hans Berggren

Syria… 3 years and more

Of a crazy, selfish and illogical war

3 years in which souls, hearts and minds have been destroyed

A war that sneaked through the doors stealthily without knocking

To settle down in the homes and humiliate their owners

A war in which children and women were sold in slave markets

A war that brought the nation’s mothers to tears

And exhausted its men

A war that never knew its beginning

A war dreaming of its end

An in Iraq there has been a liberation for more than 10 years

A liberation from injustice, oppression and tyranny

That came with a greater tyranny, injustice and oppression

A liberation in which the people of the country were all expelled

A liberation that divided what’s already divided

And broke what’s already broken

A liberation where civilizations cease to exist

A liberation in which all the Iraqi citizens were marginalized

Regardless of their ethnic and religious background

A liberation that enslaved people and demolished homes

One that killed the human and the motherland

For the past forty years

Lebanon and its people have suffered all kinds of wars

A civil war, a religious war, and a sectarian war

And aggressive invasions

And paying the price for regional turmoil

And international compromises and deals

40 years that made little Lebanon very big in its scars and daily struggles

40 years of pain, a pain in most cases resistant and silent

Palestine, the compass directing all causes.

The biggest and oldest of them all.

More than 60 years of violations

And howls of generations witnessing the illogicality of yesterday

Barbarity of today and fear of tomorrow

Expelling, abusing and deprivation of rights followed by deprivation of land

More than 60 years in which geography has gradually disappeared

So that new borders can be drawn

Borders that penetrate hearts and minds

Borders that refuse to be fused so they cling to history and the future

Borders that create a resistant present and people with willpower

For an existing, alive and lasting nation

Our countries, the countries of wars and pain

The countries of love and dreams

Our countries.

My homeland, am I ever going to see you?

I will see you!

Am I ever going to see you safe, prosperous, triumphant and dignified?

I will, I will see you safe, prosperous, triumphant and dignified!

I will see you!

Den primära texten

Den sekundära texten

Ett samtal mellan

Adonis och Muhammed Arkoun

1.

Adonis: Låt mig försöka sammanfatta din arbetshypotes. Du definierar i din forskning om den islamska idéhistorien den koranska uppenbarelsen som en ursprunglig, primär text, medan du beskriver de traditionella tolkningarna av Koranen, eller dess exeges, som en andra, sekundär text. Du har också hävdat nödvändigheten i att både ändra vårt förhållande till den primära texten och befria den från den sekundära textens tolkningar, därför att den senare har lyckats dölja den förra och hålla den fängslad inom sina ramar. Jag tror dessutom att du vill utsätta denna primära text för de moderna realiteternas värld. Stämmer min beskrivning?

Arkoun: Din beskrivning är mer än korrekt, för du uppfattar, med ditt poetiska sinne, det väsentliga i min känsla för islam. Jag upplever mig som en människa som, först och främst, hör ihop med den skapande kraft som kunde ge upphov till den primära texten, och det före alla andra sociala, historiska, rasmässiga eller språkliga band. Men vår uppfattning av Koranen som en primär text har också sin källa i de språk som vi använder oss av, du i egenskap av poet, och jag i egenskap av forskare. Detta är viktigt för mig.

Vi har mötts tidigare i liknande samtal, och därför vill jag gärna att vi nu ska finna de ord som kan uttrycka det vi både känner till, uttrycka det i sin helhet och i sina detaljer, så att vi ska kunna påverka det största möjliga antalet muslimer vilka känner stor samhörighet i detta underverk som är den primära texten. Likväl hoppas jag att min forskning kan hjälpa många andra att tolka uppenbarelsefenomenet, inte ur den sekundära textens nivåer, alltså de traditionella tolkningarnas, utan genom en djupare förståelse av den primära texten.

Mitt mål är ju att uppenbara den primära textens vidd och djup, dess öppenhet och möjligheter, för muslimerna. Dessa har, enligt min mening, fjärmat sig ifrån den, påverkade av historiska processer som hängde samman med den sekundära textens tillblivelse. Muslimerna har till den grad envisats med att till punkt och pricka följa den sekundära textens preskriptiva natur att den till slut förvandlats till en spärr som avskärmar dem från det ursprungliga fenomenet, det som fortfarande är levande, skapande och aktivt för den som kan förnimma dess inneboende krafter. Jag skulle alltså vilja förklara detta ursprungliga fenomen inte bara för muslimerna, utan också för alla som berörs av den idag. Mitt mål är att komma ur det som vi kallar för den ”dogmatiska” eller ”ideologiska” kulturen.

2.

Adonis: Jag tror att den arabiska rörelsen idag har börjat frångå den hegemoni som utövats av den sekundära texten på kulturlivet. Och vi förväntar oss att det akademiska etablissemanget också ska följa den i spåren, trots det faktum att de intellektuella står inför större hinder, med tanke på att den sekundära textens tolkningar har blivit det arabiska intellektuella och kulturella livets ryggrad, speciellt på institutionsnivå.

Arkoun: Jag skulle vilja tillägga att inte alla de poeter som idag skriver på arabiska har befriat sig från den sekundära texten, och du känner till den strid som länge nu pågått inom den moderna arabiska poesin mellan traditionalister och modernister. I min forskning har jag å andra sidan hittat sekundära texter, som respekterar och inspireras av andan i den primära texten, utan att hänge sig åt bokstavsdyrkan. Jag menar alltså de texter som uppvisade en intellektuell skaparanda under de fem första seklerna efter Hidjra (600-1100), texter av t.ex. Hassan al-Basri, al-Tabari, Fakhr al-Din al-Razi, al-Ghazali, Ibn Rushd (Averroes) och al-Farabi.

Dessa filosofer förenade i sitt tänkande poetens och filosofens egenskaper. De skapade en sekundär text som borde ligga till grund för vårt eget skapande idag. Jag arbetar för att återuppliva dessa texter, som kommer att öppna många nya möjligheter för oss. Det finns däremot den text som vår samtid utvecklat, en diskurs där vi har förirrat oss de sista tio eller tjugo åren, därför att händelsernas utveckling går allt fortare. Denna text, som härskar över våra liv, beskrivs vanligen som ideologisk, men det är en bristfällig beskrivning.

Ordet ideologi har flitigt använts i så många olika sammanhang att jag inte längre vet exakt vad det betyder. Vi har liksom drabbats av total begreppsförvirring. Vi lär oss använda språkets semantiska strukturer, först för att kommunicera och sedan för att utveckla bättre begrepp, ett metaspråk. Dessa tillkomna begrepp för oss allt närmare andan i den primära texten, eller åtminstone allt längre ifrån dogmatismen i den sekundära. Den senares makt har dikterats av den historiska utvecklingen, och ur islams synpunkt särskilt då av den oerhörda betydelse man tillmäter Koranens uppkomst.

När jag omtalar Koranen som en stor händelse, säger jag inte det som en muslim som vill propagera för islam, utan som en forskare som är mån om att öppna den islamska tanken mot allt som mänskligheten har skapat, och bekämpa den dogmatiska instängdhet som idag sprids ohejdat bland miljoner människor.

Med dogmatisk instängdhet menar jag instängdhet gentemot det ursprungliga, att inte bejaka den ”öppna” texten, den som utövat en sådan stor dragningskraft på vårt tankeliv, både andligt och intellektuellt. Mystikerna, eller sufierna, har varit stora tänkare och poeter samtidigt.

Den utveckling som vi bevittnat de sista tjugo åren är en ny fas i den islamska tankens historia. Om vi nu betraktar sakernas tillstånd genom dessa begrepp som jag här använder, var ligger då egentligen skillnaden mellan mig som forskare, som använder induktiva och analytiska metoder, och dig som poet, sysselsatt med att skapa symboler?

3.

Adonis: Vi lever i en verklighet där den sekundära textens dogmatism både i praktiken och i teorin har ersatt skaparandan i den primära dito. Detta har skett i samspel med de politiska och kulturella etablissemangen inom islams historia. Den sekundära texten har gjort anspråk på att äga den primära texten, och därför (kanske finns det även andra anledningar därtill) har den analytiska, ifrågasättande tanken försvunnit från vår kultur…

Arkoun: Detta är precis vad som har skett, och det vår kultur lider av. Därför försöker jag uttrycka detta i mina analyser, med hjälp av väl definierade begrepp som kan hjälpa oss att förstå och överskrida de intellektuella och psykologiska hinder som präglar dagens arabiska tanke. Bland dessa begrepp kan man t.ex. urskilja: ”Det som inte får tänkas ut”, och ”det som ännu inte har tänkts ut”. Dessa hinder är djupt rotade bland oss. De representerar en fara som inte ens under den islamska tankens tidiga skede har varit så påtaglig som idag. Jag skulle nästan vilja säga att vi upplever en kritisk situation som inte ens Abu Hayyan al-Tawhidi upplevde på tusentalet, han som bevittnade samma inre och dolda tvivel som vi bevittnar idag, och som skrev så vackert om sina  upplevelser.

På så sätt hjälper oss definieringen av ”det som inte får tänkas ut” att förstå de hinder som finns underliggande i vårt språk, innan de kristalliseras i vårt politiska liv, de hinder som präglar våra utsagor och påläggs våra samhällen. Vi måste dock inse att dessa utsagor formuleras å ena sidan i relation till språkets karaktär, och å andra sidan i samband med det politiska livets förgrening och befolkningens snabba tillväxt i våra underutvecklade länder. Vi står alltså inför strukturella problem, och den demografiska explosionen är bland de viktigaste orsakerna till den nyss nämnda semantiska förvirringen.

4.

Adonis: Men etablissemanget försvarar först och främst och i alla sina aspekter den sekundära texten, och medverkar på så sätt ofta till att befästa denna semantiska förvirring.

Arkoun: Detta för oss tillbaka till statens problem, ett av de väsentligaste som jag tar upp i min forskning. Om vi nu betraktar staten, i historiskt perspektiv, och jämför dess uppkomst i Väst med samma fenomen i de islamska samhällena, kommer vi att finna stora skillnader i deras respektive utveckling. Statens uppkomst har i alla historiska samhällen grundats på ”betydelsens ömsesidighet”, dvs. att man upptäcker meningen med sin existens som människa, först när man upptäcker meningen med sitt liv i den ”andra”, när jag respekterar dig och lyder dig, inte på grund av rädsla utan därför att jag är skyldig dig det du har klargjort och förklarat för mig. Denna primära relation mellan människor, en relation byggd på respekt och lydnad under lagarna, förverkligas enbart medelst etableringen av ”betydelsens ömsesidighet”.

Detta är grunden för allt maktutövande och all statsbildning. Staten, som kan representeras av en minoritet eller en enda person, utövar sin makt över ett stort antal människor. För att å dit måste den först tillägna sig denna process. Om vi nu återvänder till staterna så som de har funnits i historien finner vi att alla har grundlagt sin legitimitet på en religion, därför att religionen försedde dem med meningen och förklarade meningen med ändamålet bakom varje existens, så att individerna kunde följa religionens bud. Därför kan vi inte hitta en statsbildning i historien som inte har legitimerat sig på religiösa grunder. Detta fenomen kan spåras i alla historiska samhällsbildningar: sambandet mellan religion och maktutövning.

Staten ser till att förstärka den sekundära texten, som en genväg till total maktutövning, och därav den ständiga kampen mellan den primära och den sekundära texten. Men vi ska dock inte tro att alla som strävar efter politisk makt nödvändigtvis sällar sig till den sekundära texten. Där finns t.ex. många laglärda (’ulama’) som utgör ett fenomen för sig inom islamsk idéhistoria. Många av dem valde att utöva sina funktioner utan att bindas av staten. De laglärdas uppgift har varit att låta sitt sökande efter kunskap vittna om existensen av något som bör bevaras och fortleva. Den laglärdes plikt har t.o.m. varit att opponera sig mot statens avsikter när dessa fjärmade sig från samhällsnyttan. Se på Ibn Hanbal, när han opponerade sig mot både kaliferna al-Ma’mun och al-Wathiq och tog parti för de förföljda filosoferna inom mu’tazila-rörelsen (800-talet). Han tog ställning för människans fria vilja, och det meningsfulla så som han uppfattade det. Men låt oss ändå söka efter en lösning. Jag har redan nämnt skillnaden mellan utvecklingen i väst och den i våra samhällen.

Den i särklass skiljande faktorn mellan dessa två utvecklingsprocesser, och den som vi har minst grepp om, därför att vi alltmer upplever, särskilt under detta sista decennium, hur vi konfronteras med ”det man inte får tänka ut”, är tabumentaliteten. Detta återfaller på en annan aspekt som här bör nämnas, att ”det man inte får tänka ut”-området har blivit betydligt vidsträcktare än vad den ursprungligen varit under vår historia.

Du och jag hör till en generation som fick insyn i vissa frågor, som hade tillgång till en befriande skrift, eller som var kapabel till att befria sig själv från påtvingade tankemönster. Idag däremot möter vi den nya diskursens tyranni som grundar sin makt på den breda folkmassan, ty 70 % av befolkningen i våra länder är under 35 år. Och det är denna bas som har dikterat dessa regler som inte hör till det islamska tankesystemet, eller ens till den sekundära texten, för att inte tala om den primära. Med andra ord finns det där, ur historisk synpunkt, ett helt nytt fenomen som vi har enorma svårigheter att överbrygga, eller ens befria oss ifrån, därför att det är ett socialt och mänskligt fenomen. Det är ett kvantitativt fenomen, mängdens styrka. Det finns en sociologisk verklighet som dräper de framsteg som tänkande och poetiska själar nått fram till. Detta fenomen är påtagligare i våra islamska samhällen än i några andra. Man kan ju inte ignorera kontrasten mellan de framsteg som präglat de västerländska samhällena och det stillastående som länge nu kännetecknat islams värld. I väst är den äldre generationen numerärt större än den yngre, vilket ger mer utrymme åt det kritiska och frigjorda tänkandet som kritiserar, skapar och befriar hjärnorna från traditionens förslavande bojor.

Våra samhällen avvecklas istället för att utvecklas, på grund av ekonomiska, sociala och demografiska orsaker som jag tyvärr inte ser någon lösning på under den närmaste tiden.

Det jag vill säga är att vi måste särskilja och avgränsa den gängse diskursens utsagor i våra islamska samhällen. Där har vi frågan om staten, vilket är en ytterst viktig sådan som måste ägnas mer forskning. Men vi får inte för den skull kasta allt ansvar på staten när det gäller det intellektuella livets utveckling och problem. Staten bär förstås en del av ansvaret för skeendet, men det finns också ansvarsområden som hör det strukturella till. Dagens muslimer bör formulera en ny semantik, inte baserad på de traditionella religionerna som vi ärvt av de gamla, utan på det nya paradigmet som blev resultatet av västerlandets historiska erfarenhet alltsedan renässansen.

Det nya paradigmet har redan visat att det betecknande kanske finns i det betecknade, men framförallt i konfessionslöshetens historiska och intellektuella utveckling. (Jag använder här ordet ”konfessionslöshet” i sitt franska original och vägrar att använda det så som det idag används på arabiska, därför att ordets bruk på arabiska ännu framkallar ”det man inte får, eller kan, tänka ut”, nämligen avsaknad av religiös tro). Hur kan jag då använda begreppet som binder och handikappar mig, som hindrar min rörelseförmåga? Jag använder alltså det gängse franska ordet, inte för att det är franskt, utan därför att det inbegriper historiska, intellektuella och existentiella erfarenheter som ägde rum där (i väst) och inte här.

Vad menar vi exakt med konfessionslöshet? Och hur kan vi utnyttja detta historiska fenomen? Genom att överskrida den makt som hämtar sin legitimitet i religionens fullkomliga paradigm till det nya paradigmet som hävdar att makten hämtar sin legitimitet ur det mänskliga förnuftets boning, som är människans hjärna, och ur dess misstag och framsteg, utan att man för det behöver förkasta de erfarenheter som gjorts i det förgångna, i religionens namn. Konfessionslösheten är ju en sådan intellektuell inställning som kan omfatta alla sorters erfarenheter.

Konfessionslösheten är en intellektuell ståndpunkt som går tvärt emot de traditionella uppfattningar som vi ärvt från våra förfäder och som vi muslimer hänger fast vid, och särskilt de uppfattningar som idag präglar den ovan nämnda begreppsförvirring som kännetecknar vår tid.

Konfessionslösheten går även emot den semantiska förvirring som råder i väst, ty det nya paradigmets uppbådare, som inte alltid lyckats undvika det ideologiska och intellektuella syndandet, har skilt mellan religiöst och positivistiskt tänkande och syltat in sig i en rationaliserande dogmatism som inte står den religiösa dogmatismen efter vad beträffar inskränkthet och kortsiktighet.

Det finns med andra ord en mental domän som inte beträtts än, och särskilt då på det arabiska språkets område och inom det islamska tänkandets metafysiska ramar. Vi har inte tänkt i dessa banor än, vi upprepar blott tomma slogans utan kontakt med det betydelsebärande i våra liv. Och dessa slogans livnär vår begreppsförvirring, snarare än försöker utforska det nya paradigmets mönster.

Det är denna nya ståndpunkt som är lösenordet ur vårt fängelse, som du bad mig beskriva i början av samtalet. Det är också målet som vi tillsammans måste kämpa för att nå, och som vi måste göra solklart för alla genom föredrag, undervisning och litteratur, tills vi behärskar alla de meningsbeståndsdelar som innebor det vi kallar ”Traditionen”. Även här använder jag ett franskt ord för att nämna en företeelse som, uttryckt på arabiska, inte skulle kunna förse mig med alla de bilder företeelsen framkallar eller består av, alla de tolkningsmöjligheter som jag känner och upplever. Dessa är klart avbildade i mitt inre och i mitt liv som algerier, som upplevde kulturernas och idéernas krock.

Varför? Därför att begreppsförvirringen dominerar allt, den förbjuder mig t.ex. att använda ordet ”sunna” istället för ”traditionen”. Att använda ordet ”sunna” skulle innebära en begränsning av de nytolkningsmöjligheter som jag önskar utforska, och här menar jag ingalunda ”profetens sunna” på den primära textens nivå. Jag skulle gärna vilja använda ordet ”sunna” för att beteckna ”tradition” (hävd i allmänhet), men ordet har monopoliserats av den sekundära textens uttolkare, och därför har ingen längre någon möjlighet att använda termen för att utforska de områden som måste utforskas.

Detta har blivit till en själklarhet hos de flesta, och särskilt yngre studenter brukar entusiasmeras och inspireras av dessa ord, därför att de existentiellt, själsligt och intellektuellt har lärt känna det jag talar om. Detsamma skulle kunna sägas beträffande staten som fenomen. Moderna stater har dykt upp i den islamska världen först efter andra världskriget. Flertalet av dessa nya statsbildningar från Indonesien till Marocko avkoloniserades så sent som på 60-talet. Några av dem, som Pakistan och Bangladesh, bildades efter kolonialistiska och imperialistiska krig. Sålunda finner vi att staten så som politiskt fenomen efter 50-talet är ett nytt sådant och saknar förebilder i det förgångna. Vad är det som binder samman den algeriska staten med det abbasidiska kalifatet? Eller den pakistanska staten med det osmanska riket? Eller mellan den senare och buyidernas Persien? Vad är relationen dessa bildningar emellan? Och var hämtas deras legitimitet? Enligt de laglärdas lexikon som utarbetades under de konsekutiva kalifaten från Bagdad och Cordoba till Kairo och Istanbul, eller enligt den shi’itiska tanken? Shi’ismen uppfann en fantastisk och uppseendeväckande teori beträffande kalifatet (eller imamatet i shi’itisk terminologi), men till den grad fantastisk att den aldrig lagstiftade för en befintlig och uppkommen stat. Shi’ismen gynnade däremot en viss intellektuell frihet som skulle formulera sin teori efter den allomfattande islamska staten.

Hur som helst, det framstår tydligt och klart att dessa nybildade stater bara är pragmatiska experiment som försöker lösa nya problem med hjälp av medel lånade från västerländska politiska och ekonomiska system, mer än från någon förtida islamsk praxis. Detta måste vi vara på det klara med, för det tyder på den totala historiska brytning som drabbat de stater där vi lever, och som kallar sig och definierar sig som islamska. En närmare granskning avslöjar emellertid att det inte föreligger något samband mellan dessa stater och gångna islamska stater. Snarare påverkade av demografiska, ekonomiska och geopolitiska faktorer tvingades dessa stater till att importera, sitt islamska namn till trots, inte bara industriprodukter och verktyg utan även lagar, erfarenheter och ståndpunkter från det dominerande väst. Trots brytningen med de gamla rötterna behöver dessa stater ständigt presentera en bild som grundas på islamsk legitimitet. Detta kan bara öka begreppsförvirringen, därför att vi möter en stat som inte har något samband med islamska traditioner eller legitimitet, och som det oaktat, påstår sig försvara islam. Människorna i våra länder tar emot dessa intryck och fäster sig allt mer vid utsagan om den s.k. islamska staten, den som vi skulle finna i själva begreppsförvirringens hjärta om vi utsatte den för en historisk, filosofisk, lingvistisk eller teologisk analys.

Därför insisterar jag alltid på att det finns en tyst islam, en hemlig och dold islam som inte talar, därför att den inte kan tala. Det är de muslimer som på djupet, och ibland tragiskt, får uppleva det vi talar om nu i sina dagliga liv. Denna tysta islam, hur kan vi få fram den, presentera den och få den att tala?

I detta sammanhang skulle jag vilja framhålla att många arabiska intellektuella och högutbildade människor anser att ansvaret ligger hos staten, och politikerna förstås. Och jag ämnar inte underskatta detta ansvar, men jag anser ändå att huvudansvaret ligger hos de intellektuella och högutbildade kadrerna. Det kan aldrig föras någon vettig politik utan en intellektuell bakgrund som politikerna kan vända sig till vid behov.

Dessutom vill jag påstå att dagens arabiska och muslimska politiker inte har lyckats skaffa sig denna nödvändiga bakgrund. De har stigit upp ur det som vi kallar ”folket”, och detta ”folk” har för det mesta fötts efter 50-talet, och vid en närmare intellektuell, själslig och emotionell granskning skulle vi där blott finna ett mentalt, kulturellt och historiskt tomrum. Jag försöker ingalunda anklaga ”folket”, det är inte ansvarigt för sin situation. Det har levt under historiska förhållanden som lett till dess nuvarande ställning, och vår historia karaktäriseras mest av brytning jämfört med västerlandets. Vi har förirrat oss, både från oss själva och från vårt intellektuella arv: en djup och total brytning. Vår irrfärd började redan på 1200-talet, en intellektuell och kulturell irrfärd med få motsvarigheter i historien…

Det finns en historisk situation som vi inte har uppfattat än, vi har inte ens tagit notis om situationens betydelse och allvar. Därför är kulturens uppgift i våra länder att diagnostisera sjukdomen.

Detta är ett första svar. Men det finns ett annat som enträget trycker på, och jag är inte rädd att nämna det, trots svarets svårartade och överkänsliga karaktär. Vi har redan talat om den primära texten, och om den sekundära texten. Återstår problemet med den primära texten, som måste läggas fram om vi någonsin ska komma ur fällan, annars skulle allt som hittills sagts bara vara reformistisk retorik.

I reformisternas ögon finns det en primär text, och en ”gyllene” tidsepok som invigts i allt av betydelse och som man inte får skiljas ifrån. Så ser reformisterna på saken. Därför anser jag att deras tankesystem inte tar hänsyn till den mänskliga situationens historicitet.

Det krävs därför en första period då man kritiskt tar till sig allt som skrivits om den primära texten, vare sig det handlar om en sekundär text eller en av de grundande texterna. För det finns ju graderingar inom de olika kategorierna av texter. Det produceras kontinuerligt en stor mängd texter av de individer i samhället vilka kämpar för att kunna lägga beslag på en tolkning och utnyttja den i syfte att tillskansa sig makten. Man innehar aldrig makten utan att lägga beslag på meningen (betydelsen) eller dess tolkning, eller utan att binda de andra till makten genom meningen.

Vi får å andra sidan inte glömma att det finns många primära texter, tävlande sinsemellan, kämpande och konkurrerande med varandra, och alla med samma mål, nämligen att bli den enda källan till alla andra texter. Inte enbart inom islam. Vi är ju också en del av mänsklighetens historia, och vi kan inte förbli inom den islamska världens gränser. Vi måste därför läsa om det som står i den ädla Koranen, därför att Koranen själv vittnar om kampen mellan de tävlande, konkurrerande primära texterna. Vi måste därför lägga fram den primära textens problematik på denna nivå, på den antropologiska nivån, och då menar jag betydelsens antropologi. Och om vi nu skulle börja tala om det, då bör vi utsätta alla texter som påstås vara primära och grundande för de jämförande studiernas skalpell och det på forskningens alla fronter. Vi måste söka efter ett frö som kanske är det grundläggande fröet, det som alla primära texter har som gemensam nämnare. Så måste problemet läggas ut.

Ett samtal mellan Adonis och Muhammed Arkoun

ur tidskriften Mawaqif, 1988 / nr. 54.

(ALM - oktober 1995 nr 6)

Professor Muhammed Arkoun (1928-2010) var en algerisk forskare och tänkare född i Kabylien av berbiskt ursprung. Han bodde dock större delen av sitt liv i Frankrike och undervisade vid olika franska universitet. Han räknas till de mest inflytelserika arabisktalande sekulära forskarna under 1900-talet. Hans bidrag till studiet av islamiska urkunder och filosofiska skolor är omfattande. På svenska kan man läsa ”Arabisk idéhistoria”, hans bidrag till franska serien Que sais-je? som publicerades av Alhambra på 1990-talet i översättning av Pär Svensson. Boken kan fortfarande beställas hos bokhandlarna. 

We are no longer here, do you care?

'Dutch Children Protest the Killing of their Palestinian Peers' 

Dutch children have taken part of a short movie to protest against the continuing Israeli bombings of Palestinian civilians; children in particular. In a short video by filmmaker Abdelkarim El-Fassi, eight Dutch children tell the story of eight Palestinian children killed by Israel. 

War, bombs, terror. The video tells exactly where the children were at the time of their death. Some were on Facebook, while others were greeted with violence that no innocent person should be exposed to, while sleeping or while watching a World Cup match. 

From the year 2000, every three days, a Palestinian child has been killed at the hands of Israeli forces, a appalling and confrontational number. In recent days, during the ground offensive on the 'open air prison' GAZA, this average only increased. 

"I am no longer here, do you care?" is an awareness campaign to bring injustice taking place in Palestine closer to home This is necessary because the disproportionate actions of Israel, which violates many international and human rights, have not been condemned. 

Is the life of a Palestinian child worth less? 
The recent Israeli attacks on Gaza have slaughtered more than 160 innocent children, and counting. Such an inhumane policy should cease as soon as possible. Therefore El Fassi start this campaign that brings the innocence of hundreds of now deceased Palestinian children forward. 

El Fassi had previously made a video denouncing the injustice in Palestine in 2012; the video on Mahmoud Sarsak went viral. Mahmoud Sarsak is a Palestinian footballer who went on hunger strike for more than 200 days because he was arbitrarily arrested and locked up in an Israeli jail without trial. Because of international pressure, he was finally released. Are we going to get that done now? #doyoucare? 

Publicerades den 23 jul 2014

“I’m not anti-Semitic but I’m pro human rights for every human.“

Senator David Norris

Senator David Norris of Ireland's Seanad Éireann (Senate)
delivers the plain truth in plain English.

This is an extremely passionate speech about
the genocide, occupation and starvation of Palestine. 

Vi har nu lagt ut en utskrift på hela talet så ni kan läsa den samtidigt
som ni låter er inspireras av en politiker som förtjänar all respekt och stöd.
Sådana finns inte många av i vår värld idag!

Senator David Norris:   I would like to express my gratitude to the Cathaoirleach of SeanadÉireann, to the Minister who, as a Laois man, I congratulate on his appointment, and to Senator Averil Power for marshalling the forces on this side to respond to my request for a recall of Seanad Éireann.

  People ask: "What for? What can Seanad Éireann do?" The answer in the international context is "Nothing", because nobody will pay that much attention to what Ireland does. I remember being in Palestine some years ago in an area that was heavily controlled by the Israelis, and I said to my Palestinian hosts, "You know there is nothing I can do, I will have no effect", and they said, "But at least you will be a witness, you will be a record to our suffering, and we will not go unnoticed". It is for that reason I called for the recall of the Seanad.

  I am very sad. I am not anti-Israeli; I am not anti-Semitic. I supported the State of Israel. However, in the 40 years that I have known the State of Israel and sometimes had a home there, I have seen it completely change. It changed from a left wing, socially directed country to an extreme right-wing regime that is behaving in the most criminal fashion, defying the world and unscrupulously using the Holocaust to justify what they are doing. It is time that rag was torn away from them.

  Israel is afraid of Palestinian unity. That is what all of this is about. It has nothing to do with the appalling murder of those three Israeli kids. The Israeli police knew that Hamas had nothing to do with it before this war started. Israel created Hamas in order to split Fatah, so it is responsible for Hamas. I had this confirmed at the highest level in the foreign ministry in Jerusalem some years ago. It is astonishing to me that those in the West prate about democracy, yet every time an Islamic government crops up around the Mediterranean, they refuse to deal with it, they subvert it and they destroy it. Where is the democracy in that? We may not like it. They may be antagonistic. My Jewish friends and Israeli friends sometimes say to me, "How would you fare, as a gay man, in any of these?" I know exactly how I would fare, but it does not mean it is correct to deny people the right to choose their own government. What self-respecting or sane people would allow their enemies to choose their government for them? Can anyone imagine it happening in this country? I certainly cannot.

  America has a shameful role to play in this. Israel could not get away with these disgraceful acts of international piracy and brigandage if it was not for the protecting shadow of the United States of America. I condemn President Obama for his utter inaction. I have to say I was a bit taken aback when I saw Ukraine had been added to the statements as it is irrelevant. It is a bit of "whataboutery". What about Syria? What about the Congo? What about Iraq? What about everything? However, the one thing it does is to show the extraordinary discrepancy here. At the instructions of the Americans we are prepared to boycott, go after the Russian banks and do this, that and the other. What do we do about Israel? We do not even mark a protest note with our vote at the United Nations Human Rights Commission.

[Senator David Norris:  ] That is shameful - absolutely shameful. I would have interjected that it had been better to be one country in the right than be with all the rest of them in the wrong.

  There are no words to describe what happened yesterday in Jebalyia where there were six attacks on schools. They are deliberate, I have no doubt, because 3,300 people were sheltered there. They had been directed there by Israel. The co-ordinates were given 17 times. How could anybody claim that they did not know what they were doing? Israel's policy is shoot first and weep afterwards saying, "Oh, did we hit children? What a terrible tragedy". Nobody believes Israel anymore. It is doing this to exert pressure on Hamas. It will not resolve this problem until, as we did in this country, it involves both of the participants.

Senator Sean D. Barrett:   Hear, hear.

Senator David Norris:   There is no point in having any kind of an alleged truce when it only has one side. It was laughable the rubbish produced by the Israelis, Americans and the Egyptians. They did not consult Hamas, which is madness. Tony Blair was involved. My God, that man is shameless.

Senator Mary M. White:   Hear, hear.

Senator David Norris:   He should keep his face out of the Middle East after what he and George W. Bush have done to the region.

  On the other side, three moth-balled schools were used to store weapons. That was discovered by the UN and reported by it, not by the Israelis.

  Entire families have been obliterated and in one case, 20 members of the same family were slaughtered. Also, a disproportionate amount of women and children have been killed in this situation, which is a violation of all the spiritual beauty that Judaism stands for - the respect for life and the fact that if one saves one life then one has saved the universe. All of that is blown out of the window and done so, as I saw, by the arrival of 1,200,000 extreme right-wing former citizens of the Soviet Union.

  It is time people told the truth about what is being said in Israel.  For example, the interior Minister, Eli Yishai, stated in 2012 that Israel would send Gaza back to the Middle Ages.  Defence deputy Minister Matan Vilnai stated that it would visit the Holocaust on the Palestinians.  That is Nazi talk.  I am not saying that he is a Nazi but what he is saying makes him sound like a Nazi.

  What should we do?  First, we must remove the embargo.  Then there is the Euro-Med agreement, to which human rights protocols attach.  Time after time on the foreign affairs committee, I have asked for the situation to be monitored.  People will not even monitor the human rights agreements.  What human rights are there when thousands of women and children are being killed and injured?

(Speaker Continuing)

Senator Mary M. White:   Hear, hear.

Senator David Norris:   Israeli goods, particularly those from the settlements, should be boycotted and there should be an expulsion of the Israeli ambassador.  I delayed in saying this, but he always has his fingers in his ears and just repeats slogans from Jerusalem.

  I have received a considerable volume of correspondence, 90% of it in support of the Israeli side.  I respect all of my correspondents but it is clearly an organised campaign.  They all thank Ireland for voting the way we did at the UN.  That tells the story.  The Israeli spokesmen, all with South African, English or American accents, referring to the land of Palestine, also congratulated us.

  The UN should accept full and permanent responsibility for the welfare of the people of Gaza.  If that means the deployment of an international force, fine.  This country should explore the possibility of using our civilian services, for example, the ESB, to rebuild the only power station in Gaza.  Cutting off electricity to people who are being squeezed into an appalling punishment camp, only to then cut back on food imports and claim - this is where I say "Nazi" - that Israel is placing the people of Palestine on a diet shows contempt for human beings.

We should stand against that contempt and in favour of human rights. I am in favour of human rights, whether one is Israeli, gay, a woman or black. I am not changing my position. I am not anti-Israel or anti-Semitic, but I am pro-human rights for every human being.

Springorder

Av Lena Khalaf Tuffaha och Alan Dawson

De ringer oss nu.

Innan de släpper bomberna.

Telefonen ringer och någon som vet

mitt förnamn talar

och säger på perfekt arabiska "Det här är David."

Och i min dvala av ljudbangar och glassplittersymfonier fortfarande som dånar

runt i mitt huvud

frågar jag mig "Känner jag någon David i Gaza?"

De ringer oss nu och säger Spring.

Du har 58 sekunder från slutet av meddelandet.

Ditt hus är näst.

De anser det vara ett slags krigstidsartighet.

Det spelar ingen roll att det ingenstans finns att springa till.

Det betyder ingenting

att gränserna är stängda

och att dina papper är värdelösa

 och markerar dig bara för en livstidsdom

 i detta fängelse vid havet

där gränderna är smala

där det finns fler människoliv packade mot varandra

mer än någon annan plats på jorden.

Spring, bara!

Vi försöker inte att döda dig.

Det spelar ingen roll

att du inte kan ringa oss tillbaka för att berätta för oss

Att de människor vi påstår oss vilja åt

inte finns i ditt hus

Att ingen finns här utom du och dina barn

som hejade på Argentina,

delade den sista limpan bröd för denna vecka,

räknade ljus kvar ifall strömmen går.

Det spelar ingen roll att du har barn.

Du bor på fel ställe

och nu har du chansen att springa till ingenstans.

Det spelar ingen roll

 att 58 sekunder är inte tillräckligt långt

 för att hitta ditt bröllopsalbum

eller din sons favorit filt

eller din dotters nästan avslutade collegeansökan

eller dina skor

eller för att samla alla i huset.

Det spelar ingen roll vad du hade planerat.

Det spelar ingen roll vem du är.

Bevisa att du är människa.

Bevisa att du står på två ben.

Spring!

(Översättning från eng. av Hans Isaksson)

Att vara musik

Ur ”La metafora y lo sagrado”

Av H. A. Murena

Jag hade en idé om att universums väsen är musikaliskt. I begynnelsen var Ordet.

Gud skapade genom att ge namn, med hjälp av ljudvågor. Och i Upanishaderna hävdas att den som mediterar till ljuset av stavelsen ”Om” skall veta allt, ty i denna stavelse ryms allt. Vi vet också att en människas första kontakt med världen när hon uppfattar moderns röst genom magen, och att det sinne som en döende förlorar sist är hörseln.

Dessutom insåg jag av en slump något som alla vet, nämligen att vi inte hör bara med öronen, utan även med bröstet, strupen och benen, och att viss musik låter bättre i en viss kroppsställning än i en annan. Jag har ibland tänkt att kanske är människan ett enda stort öra som vi barbariskt nog till stor del avstår från att använda.

Först igår kunde jag testa min tanke fullt ut, och upplevelsen blev nästan överväldigande. I New York hade jag fyra år tidigare funnit en skiva som fångade mitt intresse: En uppläsning av texter ur Koranen av shejk Abd al-Basit Abd al-Samad. I fyra år låg den i oredan i min bostad, begravd under böcker och andra skivor, och blottades ibland för att åter försvinna. Jag var ännu inte redo. Ett otal gånger hade jag lagt ifrån mig den, trots att fotografiet av uppläsarens lilla knubbiga ansikte och texten på konvolutet hade gjort mig nyfiken. Där stod att shejken hade hört Koranen läsas och själv läst högt ur den redan som barn; hans första triumf, år 1950, ägde rum i Sayeda Zeinab-moskén i Kairo. Då hade man tvingat honom att recitera ur Koranen till gryningen, och idag slåss arabvärldens alla radiostationer om honom… Mina händer lydde mig emellertid inte och jag klarade inte att ta fram skivan.

Igår var dock stunden kommen. I det ödsliga husets tystnad lyssnade jag på hans stämma. Jag satt hopsjunken i en fåtölj. Till min förvåning satt jag mig plötsligt rätt upp: ett högre väsen hade uppenbarat sig. Förbluffad missade jag den första versen, men den andra grep tag i mig, liksom den tredje och den fjärde. Efter en stunds lyssnande tycktes min kropp upplösas av röstens klangverkan och förvandlas till en transparent blandning av harmonier. Det tog en stund innan jag hämtat mig från detta extatiska tillstånd och fått distans till upplevelsen. Jag förstod inte språket, arabiskan. Ändå försatte mig rösten i samma andliga tillstånd som jag försätts i när jag läser Koranen, dvs. en blandning av upphöjdhet och brutalitet. Jag ser framför mig en noggrant slipad ädelsten inuti vilken jag ligger förstenad.

Uppläsaren talar i femton, trettio eller högst fyrtiofem sekunder. För ett okoncentrerat öra kan dessa musikaliska frön först låta som absurt och oredigt tal. I själva verket är de exempel på passionerad matematik, lika sträng och precis som den arabiska kalligrafin. Rytmen överraskar med plötsliga växlingar, oförutsebara fraseringar, omväxlande koloraturer, märkliga cesurer och utsmyckningar. Varje frö är ett kosmos som pulserar av vitalitet genom inspirerade motsägelser, men som i stället för att störa ordningen rekonstruerar den perfekt på ett högre plan. Efter en stunds lyssnande började jag i rösten urskilja olika musikinstrument: violin, piano, trummor, trumpet, etc. Uppläsaren var alla dessa instrument. Det som framträdde tydligast var dock det som sången kom att framstå som en hyllning till, nämligen tystnaden.

Alla verserna slutar tvärt, nästan smärtsamt sammanpressade. För att förstärka den fysiska upplevelsen, är de pauser som skiljer verserna åt längre än någon av de enskilda verserna. Det är som om uppläsaren därmed vill visa att tystnaden är viktigare än det talade ordet. Man spårar ett mönster för universums födelse, med just de livsformer som Gud bestämt. Rösten fick tystnaden att framträda: bakom den imponerande muslimske gudens anletsdrag kunde man skönja alla människors Gud.

Jag förstod att jag hade fått närvara vid konstens födelse. På grund av att jag uppskattar hörsel- mer än synintryck har jag alltid betraktat de plastiska konsterna med misstänksamhet: som andlig avbildning har de förefallit mig stagnerade. Trots att det skulle kunna röra sig om ett subjektivt och bedrägligt intryck, kände jag att uppläsningen bekräftade mina misstankar. I uppläsarens konst är det riten som är konsten, såtillvida att det är prästen själv som är offergåvan. Han måste lära sig sångens hantverk och på samma gång den djupaste innebörden hos de ord han uttalar. Dessutom måste han vid utövandet av detta hantverk och denna vetenskap, liksom vid framförandet av verket, förstå att en fullödig prestation kräver att han tar hjälp av det som föds för att utplånas och upprätta sin motsats, dvs. tystnaden, det absoluta. En märklig insikt, såtillvida att konstens största prakt uppkommer ur den största andliga ödmjukheten och sedan återförs dit. Det flyktiga uppnår här sin fulländning, ty det har ända till slutet accepterat sin belägenhet och upphöjer den till en hyllning till den evighet den speglas i.

Shejk Abd al-Basit Abd al-Samad reciterar Surat Yásín

Om denna sång är tidens konst, är dansen rymdens. Dervischens dans, vilken fullbordas i det ögonblick den dör bort, övergår i den skapade varelsens underbara och monotona kontakt med sin Skapare. Stundvis täcks även uppläsarens sång av monotonins patina. Monotonin är inget annat än trons majestätiska yttre uttryck. Det betyder att konstnären (människan), förankrad i sin fruktbara förening med det eviga, inte kan vilseledas av historiens destruktiva nycker. Det är i detta ljus som man bör studera vår tids avantgardistiska konstriktning.

När jag återvände till dessa idéer, tänkte jag på den västerländska konsten. Den gregorianska sången har samma kanonstruktur som den muslimska Koranuppläsningen. Vad säger det oss?

Från senare århundradens konsthistoria kommer jag att tänka på en episod som jag läste i Berlioz’ självbiografi. Berlioz berättar om den definitiva upplevelse han fick när han i sin ungdom hörde de ackord som inleder fjärde satsen, ”Storm och åskväder”, i Beethovens Pastoralsymfoni. Han medger att hans successiva förändringar av orkestern – som till slut blev monstruöst stor – berodde på hans förhoppning om att återge dessa ackord. Det skulle ta många år för honom att inse att ackorden var en frukt av Beethovens geni, vilket fick sin inre substans att vibrera även med den svagaste orkester.

I den muslimske uppläsarens, dervischens och den gregorianska körens fall, är det den egna existensen som tack vare trons geni förvandlas till konst. När man använder yttre instrument, när man skriver partitur, sker en separation mellan verk och liv eftersom livsgnistan överförs till materiella element. (Och de plastiska konstarterna föds med arvsynden att inte klara sig utan externa material: det är därför islam förbjuder bilddyrkan.) Genom att ge efter för estetikens relativa materialism har konsten visserligen blivit självständig, men till priset av en förlorad direktkontakt med det absoluta. Därför blir den mer och mer extern, högtravande och utarmad. Även om den åstadkommer sköna verk, försvagas dessa av det faktum att de nöjer sig med att visa upp sig för sig själva. I jämförelse med Koranuppläsaren tycks mig all denna konst för ett ögonblick likvärdig med Berlioz’ väldiga orkester: en tom kommentar som saknar det ödmjuka geni som förmår kommunicera med det eviga.

Berlioz beskrev slutligen en upplevelse, det otydliga minnet av ett brott. Jag identifierade det snabbt: minnet av Anton Weberns Sex stycken för orkester. Även dessa är korta och intensiva, även här är tystnaden viktig. I det här fallet skulle man dock kunna säga att tystnaden i stället för att framträda i sin omätliga värdighet är ett ont som far fram, en vanställande spetälska. Och musiken är tjock som friskt blod, gnistrande som torkat blod, full av anspelningar på en förestående avrättning. Aldrig har jag hört musik skildra ett brott lika troget. Det är musik som återvänder för att inställa sig inför tystnaden liksom brottslingen återvänder till platsen för brottet. Det visste Webern. Allt hänger ihop: I slutet upprepas inledningstemat fast noterat i omvänd ordning, vilket möjligen skapar ett överdrivet tydligt motsatsförhållande.

Vi lever blott i den tid vi fått till vårt förfogande. Men att behålla ett skimmer av händelserna i den rena begynnelsen kan vara tankeväckande och skänker en glädje vars värde shejken kände väl till.

Text H. A. Murena

Övers. från spanska Pär Svensson

Tidigare publicerad i Alhambras Litterära Magasin, nr. 7, 1995.

Cynthia McKinney talar på ReThink911-mötet på Times Square, NY, den 11 september, 2013.
Bl. a. tar hon upp cliodynamik, sociocider, statsupplösning och -söndring, och de nya krigföringsmetoder som används idag i Mellanöstern och på annat håll i världen.

Cynthia Ann McKinney är politiker och var det amerikanska miljöpartiets kandidat i presidentvalet 2008. Dessförinnan var hon ledamot av USA:s representanthus för Demokraterna. Hon är även förknippad med  Sanningsrörelsen, som bland annat ifrågasätter den officiella versionen av 9/11.

Det dokument hon hänvisar till i början av talet, "The Oded Yinon Plan", kan läsas på följande länk
http://www.globalresearch.ca/greater-israel-the-zionist-plan-for-the-middle-east
"Greater Israel": The Zionist Plan for the Middle East
i översättning av Israel Shahak