Boken: Kulturskymning i Irak
Boken
Kriget mot Iraks kultur - En antologi
Red. R. Baker, S. Ismael & T. Ismael
Övers. Ingvar Rydberg Hft. 312 sidor
BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE
eller Mejla en rad till [email protected] och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer.
För priser och mer info se www.alhambra.se
Boken: Kulturskymning i Irak
recenserad av Ulla Johansson i
http://www.fria.nu/artikel/95946
Drottning Shubad levde i staden Ur 4 600 år före vår tideräkning. De arkeologiska fynden i hennes berömda grav visar vackra föremål och smycken som fantasin kan väva kring. Som vi alla gör kring fornfynd. Hennes stad är en av de äldsta i vår civilisation.
Under kriget mot Irak byggde USA en militäranläggning i fornlämningarna, så även i Babylon. Det har skadat platserna illa. I boken Kriget mot Iraks kultur redovisas en mängd fall av avsiktlig förstörelse.
Boken är indelad så att rapporterna om övergreppen börjar hos fornlämningarna, som Irak är så rikt på och som även utgör vår civilisations tidiga historia. Det första jordbruket, de första städerna.
Boken fortsätter att kapitel för kapitel beskriva angreppen mot landets kultur. Plundringen av Nationalmuseet och snart sagt alla museer. Brandattacker mot biblioteken. Böcker och skriftsamlingar stals eller brändes. USA:s militär iakttog passivt det som skedde. I en del fall var de även aktörer. Det antas att antikhandlare i väst planerade stölderna i förväg. Skadorna som tillfogats är enorma.
En del av boken ägnas morden på Iraks akademiker. Här finns en lista med namn över de mördade. Närmare 400 offer, döda på väg till och från sina arbetsplatser på universiteten, ibland nerskjutna inför sina familjer. Men redaktörerna reserverar sig vad gäller förteckningen över mördade. Det kan finnas fler offer, och andra kategorier som lärare, ämbetsmän och läkare är inte med här.
Varken ockupationsmakten eller irakiska myndigheter har utrett morden. Enligt bokens författare är det för människor utanför systemet omöjligt att få grepp om vilka mördarna är. Vittnen säger sig ha sett inrikesdepartementets bilar lämna mordplatserna. Men säkert vet ingen. Mördarna kan också vara beväpnade grupper som haft stöd hos USA eller Storbritannien. Säkert är dock att de kunnat härja i full frihet. Något som bokens rapportörer uppfattar - måste uppfatta - som ett planerat angrepp mot Iraks utbildningsväsen.
Iraks universitet ansågs en gång som de förnämsta i arabvärlden. Nu har professorerna och lärarna mördats eller flytt utomlands. Destruktionen har lyckats. Den var riktad mot Iraks intellektuella och mot den irakiska kulturen.
Det mänskliga lidandet är inte mätbart. Att leva i ständig fruktan att bli dödad, att tvingas fly mot en osäker framtid. Och veta att Irak som nation inte längre har någon framtid annat än som USA:s vasallstat. Där mördande av ”misshagliga” är tillåtet. USA och den tillsatta regimen ville rensa landet från Baath-partiets inflytande. Metoderna har varit horribla.
Boken innehåller ju allvarliga anklagelser mot de amerikanska ockupanterna. Men redaktörer och andra medarbetare är alla väl meriterade. Zainab Bahrani, professor i konsthistoria och arkeologi, Colombia university, står för uppgifterna om den planerade plundringen av Iraks museum. Bokens redaktörer är professorer i internationell politik, socialt arbete respektive statsvetenskap i USA och Kanada.
Jag litar på bokens författare och deras redovisning av händelserna. Där finns mängder av källhänvisningar och vittnesuppgifter. Förhållandena gäller tiden före USA:s formella tillbakadragande av sina trupper.
Situationen har inte förbättrats under den nya regimen. Till ovan redovisade fasor kan läggas de i boken även framtagna siffrorna över det totala antalet dödade irakier, enligt vissa beräkningar upp till en miljon. Så tillkommer flyktingströmmar inom landet med över två miljoner, lika många som flytt utomlands och så Fallujah med alla missbildade nyfödda, offer för utarmat uran från angriparnas vapen.
Iraks öde kommer i en nära framtid även drabba Iran, medan en likgiltig omvärld ser på. Eller är det en omvärld i skräck inför USA:s krigsmaskin?
Fakta:
FÖRSTÖRDA KULTURARV
• Abbas al-Hussainy, tidigare generaldirektör för Statliga styrelsen för Iraks arv och antikviteter, skriver i boken: ”Omfattande skador har tillfogats alla viktigare platser i Irak, däribland Ur, Uruk, Nippur, Babylon, alla khanbyggnader (al-Rubua, al- Utashi, al-Hamad, al-Nus m fl), al-Kefel, Ktesifon, Aqerquf, Assur, Nineve, Hatra Kirkuks citadell, Arbils citadell, Basras gamla stad, de islamska huvudstäderna Wasit, Kufa och Samarra, såväl som alla viktigare museer och bibliotek.”
Ulla Johansson
http://www.fria.nu/artikel/95946
Läs även Gunnel Wahlströms recension i DSM
Stölden av Irak
Ny Bok: De försvunna oaserna
En dikt till Ahmad Hassaneins ära av den engelske poeten G. F. Foley
Förord av Michael Haag
I De försvunna oaserna, en av ökenutforskningens stora klassiker, berättar Ahmad Hassanein hur han gav sig av på kamel från Sollum på Egyptens medelhavskust, väster om Marsa Matruh i riktning mot oaserna Siwa och Kufra och ut i det okända. Som den förste att korsa den Libyska öknen, som östra Sahara kallas, påbörjade Hassanein en farofylld åttamånadersresa år 1923, som skulle föra honom runt de västra stränderna av Stora sandhavet till El Obeid i Sudan, en sträcka på över 3 600 kilometer, och leda honom till upptäckten av de försvunna oaserna Arkenu och Uwaynat i Egyptens sydvästligaste hörn.
I Uwaynat blev Hassanein överraskad av att hitta hällristningar med djur, varibland lejon, giraffer, strutsar, gaseller och möjligen också kor. Han befann sig djupt inne i den väglösa öknen, men det han funnit och fotograferat var vittnesbörd om en blomstrande mänsklig tillvaro för tiotusen år sedan, innan ökenspridningen drev detta mystiska folk till Nildalen.
Hassaneins upptäckt – och förvisso sidorna i denna bok – eggade fantasin hos senare upptäcktsresanden, som Ralph Bagnold som använde sig av konvojer med avskalade T-fordar (och som under andra världskriget skulle skapa Long Range Desert Group, förelöparna till SAS [Special Air Service]), och greve Ladislaus Almásy, som bedrev sin utforskning med lätta flygplan och var förebilden för den rollkaraktär som bar hans namn i Den engelske patienten. Men betydelsen av Hassaneins märkliga upplevelser och hans livsverk går vida utöver det.
Efter att ha återvänt från sin uppseendeväckande resa genom öknen och sin upptäckt av de försvunna oaserna 1923 blev Hassanein erbjuden 20 000 dollar av amerikanska gynnare om han ville fara på en föredragsturné runt Förenta staterna klädd i sin beduindräkt. Pressen i Amerika hade redan döpt honom till Egyptens Lawrence of Arabia, Rudolf Valentinos film Shejken hade varit en braksuccé två år tidigare och världen var fortfarande i uppståndelse över Howard Carters upptäckt av Tutankhamons grav 1922. Egypten och öknar betydde sensation och romantik, och Hassanein var hett stoff, en populär men gåtfull person för den tidningsläsande allmänheten i Europa och Nya världen. Men Hassanein avböjde erbjudandet med orden ”min ställning utesluter att jag tjänar pengar på ett sådant sätt”. Och när han reste till Amerika påföljande år var det i ett helt annat ärende.
I Egypten firades Hassaneins expedition som ett stort framsteg för det geografiska vetandet och som en patriotisk bragd. Ty medan européer hade utforskat Afrika genom dess floder, hade Hassanein lyckats tränga igenom den Libyska öknen, genomkorsat den från norr till söder och varit först med att korsa Stora sandhavet. ”Den Libyska öknen är en del av vårt land”, hade han sagt innan han gav sig iväg på sin resa, ”och det åligger oss att förvissa oss om våra gränser där, så att vi bättre lär känna vårt land. Genom att fara genom öknen kommer jag att ha fastställt en del av vår nations rättigheter.” I augusti 1923, efter att ha återvänt från öknen, talade Hassanein till ett förnämt sällskap i Alexandria av furstar, ministrar, högre ämbetsmän och framstående författare. Han skisserade den vetenskapliga nyttan med sin expedition och tillade att han noggrant angett det geografiska läget för alla områden som han rest igenom, inte minst oaserna Arkenu och Uwaynat, och därmed gjort det möjligt att rita en detaljerad karta över Egyptens västra territorier. I november samma år i Kairo hyllades Hassanein med en stor ceremoni i Operahuset, bevistad av kung Fouad, som förlänade honom titeln bej.
Förhistoriska hällristningar i Uwaynat-berget, en av de två försvunna "oaser"
som Hassanein upptäckte 1923. Den andra var Arkenu. Foto av Hesham Bahari, 2008.
Hassanein brukade säga att det rann beduinblod i hans ådror som förklarade den dragningskraft öknen alltid haft på honom. Men han tillhörde även den turktjerkessiska överklassen och var till yrket diplomat. Han hade bett det egyptiska utrikesdepartementet om tjänstledighet för att genomföra sin expedition på jakt efter de försvunna oaserna. Efter expeditionen placerades han i den egyptiska ambassaden i Washington, där han som förstesekreterare, fortfarande bara 33 år, innehade ställningen närmast under ambassadören. Därefter skickades han till London, den mest eftertraktade utrikesplaceringen, där han återigen var nummer två, och där han tilldelades en medalj (Founder’s Medal) av Royal Geographical Society. Han återkallades 1925 till Kairo för att tjäna som förste kammarherre åt kung Fouad, och under återstoden av sitt liv förblev han tätt knuten till Egyptens tron, en inflytelserik och oumbärlig rådgivare, inte minst under andra världskrigets stormiga år. Men som en vän till honom anmärkte: ”Han skulle hellre ha lämnat ceremonierna, grannlåten och ståten för att leva i ett tält i öknen. Han älskade öknen. Den var som en Edens lustgård för honom.”
Ahmad Muhammad Hassanein var född 1889 i Kairo, där hans far, shejk Muhammad Hassanein al-Bulaqi, var en framstående lärd i den tusen år gamla moskén al-Azhar som också är världens äldsta universitet. Hans farfar var Ahmad Mazhar Hassanein Pasha, den sista amiralen i den egyptiska flottan före den brittiska ockupationen år 1882. Beordrad att överlämna sin flotta till britterna i deras örlogsbas i Malta seglade amiral Hassanein istället omkring i Medelhavet en tid innan han avgav sitt berömda svar: Malta mafish, ”Malta finns inte där”.
I sin inledning till 1925 års upplaga av De försvunna oaserna, sammanfattar Sir Rennell Rodd kort Hassaneins tidiga uppfostran och karriär. Rodd var själv diplomat och författare, och hade nyligen varit ambassadör i Rom och Storbritanniens representant i Nationernas förbund. Hans son Francis, som var Hassaneins vän från deras Oxfordtid före kriget, hade skrivit The People of the Veil (Slöjans folk), en bok om tuaregerna som kom att publiceras 1926. Sedan Hassanein läst juridik ett år i Kairo, skickade hans far honom till universitetet i Oxford där han skrevs in i Balliol College 1910. Han återvände till Egypten 1914 precis före utbrottet av första världskriget. Där fick han en befattning i inrikesdepartementet och var arabisk privatsekreterare för Sir John Maxwell, högste befälhavare över de brittiska styrkorna i Egypten. 1917 skickades Hassanein, tillsamman med Francis Rodd, på ett ömtåligt uppdrag till Senussibeduinerna som strövade omkring på båda sidorna av den egyptisk-libyska gränsen. Libyen var då fortfarande formellt en del av det osmanska imperiet, och Senussibeduinerna, beväpnade av turkiska och tyska agenter, övertalades till att sätta igång attacker mot Egyptens västra gräns, vilket krävde 35 000 brittiska trupper under överste Milo Talbot för att hålla dem stången. Dessa beduiner var ingen folkstam, snarare anhängare till en sufisekt vilka kraftfullt skyddade sitt oberoende. Efter deras nederlag var det de underhandlingar vari Hassanein, en muslimsk trosfrände och son till en helig man, spelade en viktig roll som ledde Senussierna till att anta som sin nye ledare Sayyid Idris, som var vänskapligt inställd till britterna och deras allierade.
Detta uppdrag var den faktiska början på Hassaneins länge närda dröm att tränga fram till Kufra, Senussisektens huvudstad djupt inne i den Libyska öknen. Som han förklarar i första kapitlet av denna bok hade ingen outsider någonsin trängt in ända till Kufra annan än tysken Gerhard Rohlfs 1879, som nära nog dödades i sitt försök och fick alla sina instrument och vetenskapliga uppteckningar förstörda. När kriget nu var över träffade Hassanein Sayyid Idris på nytt, och med stöd av den tidigare tillit som grundlagts mellan dem fick han dennes bemyndigande och tillåtelse att göra den annars omöjliga resan till Kufra. Francis Rodd planerade att följa med Hassanein på hans äventyr, men när han blev tvungen att hoppa av, såg hans vän, reseskildraren Rosita Forbes, en vacker och livfull frånskild kvinna på jakt efter exotiska äventyr, sin chans. Hassanein övertalade en motvillig Sayyid Idris att låta engelskan följa med honom på resan. I skepnad av ’Khadija’ ”klädde hon sig som en muslimsk kvinna och uppträdde som en kvinnlig släkting till mig. Därmed såg hon till att beduinerna inte skulle tilltala henne eller fråga om henne.” Vid flera tillfällen var de nära att bli mördade av misstänksamma beduiner och räddades endast av Hassaneins lugn och snabbtänkthet. En gång blev de anropade i Jalo, där de tillfrågades om några köpmän i Kairo för att se om de verkligen var egyptier. Lyckligtvis kunde Hassanein ge svar, och deras karavan fick ta emot beduinernas traditionella gästfrihet. På ett annat ställe, norr om Kufra, missade deras expedition en livsviktig källa på grund av Rositas bristande skicklighet i att ta ut kompassriktning, och de var nära att dö av törst. Hassanein lönades illa för de mödor och risker han utsatte sig för för Rositas skull. Så fort hon kom tillbaka till England skrev hon The Secret of the Sahara: Kufra (1921), där hon framställde sig själv som den enda organisatören och drivande kraften bakom expeditionen och beskrev Hassanein i ordalag som antydde att han enbart var hennes lejde tjänare. Genom boken fick hon rykte om sig att vara en oförskräckt upptäcktsresande och blev berömd i hela världen. Men som (den verkliga) upptäcktsresanden och arabisten Gertrude Bell skrev då: ”När det gäller att slå på trumman för sig själv är hon unik” med tillägget: ”Hon kan inte ett ord arabiska”, och att utan Hassanein ”kunde hon inte ha uträttat någonting”. Till och med i artikeln om Rosita i Dictionary of National Geography, normalt inte fallen för kritiska anmärkningar om dem man skriver om, står det att hennes bok ”definitivt bagatelliserade hennes följeslagares insats i expeditionen och gav upphov till långvarig harm”.
Detta förklarar antagligen Rennell Rodds anmärkningar i hans inledning där han skriver att Hassanein hade rådfrågat honom i ”en mycket ömtålig angelägenhet” där han visade sig vara ”generös i sina omdömen och, ty jag vet inget annat sätt att uttrycka vad jag menar, en sann gentleman”. Rosita hade blivit förälskad i Hassanein, men detaljerna är dolda bakom dennes diskretion och Rositas elaka anmärkningar. Det sades i Kairo att hon brukade kliva in i hans tält och försöka förföra honom men att Hassanein avvisade henne. ”Jag var besluten att inte försynda mig mot Allah och hans nåd”, minns man att Hassanein sagt, ”ty vi var mitt inne i outforskad öken med dödliga faror lurande runt omkring oss”.
Karavanen anländer till Arkenu-bergen i sydöstra Libyen.
Eller var det så att något verkligen hände mellan dem? Men i så fall verkar det som om Rositas felaktiga kompassläsning dämpade Hassaneins åtrå. ”På min första resa genom den Libyska öknen avlade jag ett löfte”, skriver Hassanein i De försvunna oaserna. ”Vi hade farit vilse och förlorat allt hopp. Det fanns inget spår av den oas vi letade efter, inget spår av någon källa i närheten. Öknen tycktes grym och obarmhärtig, och jag svor att om vi någonsin kom fram levande skulle jag inte återvända. Två år senare var jag tillbaka i samma öken, på samma ställe där vi gått vilse, och hamnade vid samma källa som hade räddat våra liv förra gången. Öknen lockar men det är inte lätt att analysera dess dragningskraft och tjusning.” Och återigen, när han beskriver sin kärlek till öknen: ”Det är som om en man var djupt förälskad i en mycket fascinerande men grym kvinna. Hon behandlar honom illa, och hans värld faller sönder; på natten ler hon mot honom, och hela världen är ett paradis. Öknen ler och det finns ingen plats på jorden som är värd att leva på annat än öknen.” Men inte om man är tillsammans med en kvinna som inte kan avläsa en kompass.
Hassanein hade ett drag av gåtfullhet som var en del av hans charm och karisma. I ett dagboksutdrag för 1927 beskrev Jasper Brinton, en amerikansk domare i Egyptens Blandade domstolar, hur han bevistade en galamiddag. ”Jag sitter bredvid hustrun till den italienske ministern – en rätt tråkig tillställning, men jag finner stort nöje i att prata med Hassanein Bey som berättar om sin tillämnade resa genom Arabien, 150 mil på kamel – en charmerande och älskvärd karl. Talade mycket om religion och sade att de flesta stora religioner har kommit från öknen – öknens tystnad som uppmuntrar till meditation. Han skulle vara ett bra ressällskap.”
Helt klart hade Hassanein fortfarande satt sig i sinnet att korsa öknar, men han skulle aldrig företa en sådan expedition igen. 1926 hade han gift sig med Loutfiya Yusri, en vacker och stilfull kvinna som han träffat i Washington när han var Förste sekreterare för hennes far, Seifallah Yusri Pasha, Egyptens ambassadör i USA. Hennes mor var prinsessan Shevekiar, en ofantligt rik kvinna vars hus i Kairo var av så gigantiska proportioner att det nu inhyser det egyptiska utrikesdepartementet. Shevekiars förste make hade varit Fouad, innan han besteg tronen, men när han försökte stänga in henne i sitt harem, flydde hon och skilde sig från honom.
Drottningen Nazli (1894-1978), kung Fouad I:s andra gemål efter Shevekiar, och mor till kung Farouk I av Egypten.
Hon gifte sig med Ahmad Hassanein efter den gamle kungens död, men flyttade till USA med sina döttrar 1947 efter Hassaneins mystiska död i en bilolycka. Där lär de ha konverterat till katolicismen.
Hassanein hade bland annat fäktning som fritidsnöje och hade fäktat för Egypten i olympiaden 1920 i Antwerpen. Nu slog han sig på flygning, och 1930 försökte han bli den förste som flög solo från Europa till Egypten. Efter att ha lyft från Heston Air Park nära London kom han så långt som till Pisa, där han kvaddade sitt plan vid landningen. Ett reservplan sattes ur funktion genom en olyckshändelse i Neapel, och när han erbjöds ett italienskt flygplan i dess ställe, störtade det i en provflygning och dödade de två som satt i det. Detta fick kung Fouad att mista tålamodet med Hassanein och han beordrade honom tillbaka till Kairo, där palatset var beroende av hans närvaro.
Han uppskattades också för den diplomatiska bro han skapade mellan Storbritannien och Egypten, och den brittiska regeringen hedrade honom med en KCVO (Knight Commander of the Victorian Order) 1927, så att han nu var Sir Ahmad Hassanein. Men som en hemlig rapport från utrikesdepartementet om Hassanein klargjorde, ”hans kunskaper i engelska och charmfulla sätt ger många engelsmän det intrycket att han är ogynnsamt inställd till egyptiska nationella strävanden. Det vore ett misstag att handla efter detta antagande”.
Efter Fouads död 1936 och den sextonårige Farouks trontillträde upphöjdes Hassanein från bej till pasha och utnämndes till föreståndare för hovstaten, varigenom han blev ansvarig för kungens uppfostran och utbildning. Båda åtgärderna var på tillskyndan av Fouads änka, den fortfarande ungdomliga och attraktiva drottning Nazli. Enligt villkoren i det anglo-egyptiska fördraget, som undertecknades samma år, godkände Egypten en militärallians med Storbritannien i händelse av krig men fick i övrigt full kontroll över sina egna angelägenheter. Detta hindrade dock inte Sir Miles Lampton, den högdragne brittiske ambassadören, från att behandla ”pojken”, som han rutinmässigt kallade kung Farouk, nedlåtande. ”Jag insåg helt och fullt”, sade Lampton när Farouk besteg tronen, ”att det under den närmaste tiden skulle bli ytterst svårt för den unge kungen och att han skulle känna behov av någon att luta sig mot”. Men ju mer Lampton tvingade sig på ”pojken”, desto mer revolterade kungen, och i stället var det Hassanein som Farouk hyste beundran för, en beundran som ibland nästan övergick till hjältedyrkan. Han litade på honom, härmade honom men var rädd för honom också. Hassanein var den ende som kunde tala med Farouk fullkomligt uppriktigt, och ibland var han rättfram men förblev alltid orubbligt lojal mot sin kung.
Edward Ford, som var Farouks engelske informator, skrev vid den här tiden i sin dagbok: ”Jag sitter bredvid honom under de flesta måltiderna, och hans hågkomster från Oxford är en fröjd för mig. Han är snabbtänkt, ytterst artig, intresserad av alla ämnen och är en mycket ovanlig typ av egyptier. Slank, med skarpa drag, gulblek hy och grått hår tillbakaborstat från hans höga panna har han ett omisskänneligt beduinutseende… Han har en skarp, genomträngande blick, ser aldrig sömnig ut och har en air av förfining som den grova egyptiska folktypen helt saknar. Han har aldrig haft några politiska böjelser, och även om han fullt och fast tror på Egyptens rätt att styra sig själv och är en from muslim, saknar han helt det aggressiva högmod som utmärker andra ärelystna män i detta land. Fastän hans bildning och intellekt är västerländska så är hans mentalitet och natur österländska. Han visar en orientalisk höviskhet och, i samtal, har ett orientaliskt sätt att avleda en från den väg man valt, sympatisk och undanglidande.”
Emellertid blev Hassanein och drottningen förälskade i varandra, och sedan han skilt sig från Loutfiya i en uppseendeväckande skandal blev han och Nazli i hemlighet gifta 1937 av shejk Mustafa al-Maraghi från al-Azhar.
I juni 1940 inträdde Italien i kriget. Med stora arméer i Libyen och Etiopien redo att slå mot Egypten utgjorde italienarna ett allvarligt hot, och britterna krävde en ny försäkran om att den egyptiska regeringen inte skulle snåla med att infria villkoren i militäralliansen enligt fördraget 1936. En före detta ambassadör i Storbritannien blev premiärminister, en anti-brittisk försvarsminister fick avsked, den suspekte och samarbetsovillige stabschefen för den egyptiska armén likaså, och Hassanein utnämndes till den viktiga posten som chef för Kungliga kabinettet, vilket satte honom i direkt förbindelse med Sir Miles Lampton, den brittiske ambassadören. Man vidtog arrangemang i tid för att möta den italienska invasionen i september 1940, och när general Wavell gick till motanfall i december ringde Hassanein otåligt Lampton för att fråga efter nyheter och fick besked om Wavells tidiga framgång. ”Han uttryckte stor belåtenhet”, skrev Lampton i sin dagbok, ”och sade att han genast skulle underrätta kung Farouk. Hassanein är förstås starkt anti-italiensk och gjorde ingen hemlighet av sin förtjusning över deras nederlag”. Vilket gjorde det desto underligare att Lampton i februari 1942 lät omringa Farouks Abdin-palats i Kairo med brittiska trupper och pansarbilar och krävde kungens abdikation för påstådda sympatier för italienarna. I själva verket spelade Lampton, tillsammans med Anthony Eden, Englands utrikesminister, ett mer vittsyftande spel. Farouk tog sig själv på för stort allvar som oberoende kung över ett oberoende Egypten, beklagade Lampton sig för Eden, och de ville ha någon mer medgörlig på tronen, och dessutom en premiärminister efter deras eget val. Lamptons styrkedemonstration imponerade till den grad på Farouk att han var på vippen att underteckna abdikationsdokumentet, men då ingrep Hassanein och viskade något i kungens öra. Farouk gick med på det brittiska kravet på ny utrikesminister men bad ångerfullt om att få bli kvar på tronen, vilket Lampton, som bragts något ur fattningen, accepterade. Ur Hassaneins synpunkt, och för den skulle han troligtvis ha funnit stöd hos hela det egyptiska folket, var det helt rätt att monarkins integritet skulle bevaras, oberoende av dess innehavares förtjänster. Förvisso väckte Lamptons handling nationalistisk harm över det utländska ingripandet, destabiliserade den konstitutionella regeringen och grundlade en bitterhet mellan Storbritannien och Egypten som skulle kulminera i Suez-debaclet.
Men långt dessförinnan hade Hassanein lämnat scenen. Alltsen sin tid i öknen hade han ofta sagt att han hade ett avtalat möte med döden, men att dittills varken han eller döden hade dykt upp i tid. Men i februari 1946 var det till slut dags, och han dog i en slumpartad bilolycka då en brittisk lastbil råkade i sladd och brakade in i hans bil på en regnindränkt Kairobro. Efter det, vilket både egyptiska och utländska kommentatorer är ense om, började Farouk förlora greppet om saker och ting. ”Detta var den första av många beklagliga händelser”, skrev en brittisk emissarie, ”som hädanefter tycktes följa oss i hälarna i våra relationer med Egypten, ty Hassanein var den ende sansade och erfarne rådgivaren till den unge kung Farouk”.
Han begravdes i Kairos De dödas stad, och hans kvarlevor lades i ett kupolprytt mausoleum, byggt av hans svåger, den framstående egyptiske arkitekten Hassan Fathy. Efter en livstid som förde honom tusentals mil genom icke kartlagda sandöknar, som bragte i dagen svunna tidsåldrar, och som mera verkade höra hemma i en saga från Tusen och en natt lades Sir Ahmad Muhammad Hassanein Pasha till vila. Han var bara femtiosex år gammal.
Michael Haag
London, 2006
som mötte honom i Darfur 1923, efter avslutad resa.
Vi bjuder på hela bokens förord av Michael Haag nedan!
Att ge ut Ahmad Hassanein Beys "De försvunna oaserna" är en kulturgärning,
skriver Ola Gustafsson i NT
Läs mer på http://www.nt.se/kultur/artikel.aspx?articleid=9705891
DE FÖRSVUNNA OASERNA
av Ahmad Hassanein Bey(Läs hela förordet nedan)
utgivare Alhambra
(Boken kan beställas hos din bokhandlare
eller genom att mejla en rad till [email protected]
Läs mer på www.alhambra.se)
Förord
av Michael Haag
av Michael Haag
I De försvunna oaserna, en av ökenutforskningens stora klassiker, berättar Ahmad Hassanein hur han gav sig av på kamel från Sollum på Egyptens medelhavskust, väster om Marsa Matruh i riktning mot oaserna Siwa och Kufra och ut i det okända. Som den förste att korsa den Libyska öknen, som östra Sahara kallas, påbörjade Hassanein en farofylld åttamånadersresa år 1923, som skulle föra honom runt de västra stränderna av Stora sandhavet till El Obeid i Sudan, en sträcka på över 3 600 kilometer, och leda honom till upptäckten av de försvunna oaserna Arkenu och Uwaynat i Egyptens sydvästligaste hörn.
I Uwaynat blev Hassanein överraskad av att hitta hällristningar med djur, varibland lejon, giraffer, strutsar, gaseller och möjligen också kor. Han befann sig djupt inne i den väglösa öknen, men det han funnit och fotograferat var vittnesbörd om en blomstrande mänsklig tillvaro för tiotusen år sedan, innan ökenspridningen drev detta mystiska folk till Nildalen.
Hassaneins upptäckt – och förvisso sidorna i denna bok – eggade fantasin hos senare upptäcktsresanden, som Ralph Bagnold som använde sig av konvojer med avskalade T-fordar (och som under andra världskriget skulle skapa Long Range Desert Group, förelöparna till SAS [Special Air Service]), och greve Ladislaus Almásy, som bedrev sin utforskning med lätta flygplan och var förebilden för den rollkaraktär som bar hans namn i Den engelske patienten. Men betydelsen av Hassaneins märkliga upplevelser och hans livsverk går vida utöver det.
Efter att ha återvänt från sin uppseendeväckande resa genom öknen och sin upptäckt av de försvunna oaserna 1923 blev Hassanein erbjuden 20 000 dollar av amerikanska gynnare om han ville fara på en föredragsturné runt Förenta staterna klädd i sin beduindräkt. Pressen i Amerika hade redan döpt honom till Egyptens Lawrence of Arabia, Rudolf Valentinos film Shejken hade varit en braksuccé två år tidigare och världen var fortfarande i uppståndelse över Howard Carters upptäckt av Tutankhamons grav 1922. Egypten och öknar betydde sensation och romantik, och Hassanein var hett stoff, en populär men gåtfull person för den tidningsläsande allmänheten i Europa och Nya världen. Men Hassanein avböjde erbjudandet med orden ”min ställning utesluter att jag tjänar pengar på ett sådant sätt”. Och när han reste till Amerika påföljande år var det i ett helt annat ärende.
I Egypten firades Hassaneins expedition som ett stort framsteg för det geografiska vetandet och som en patriotisk bragd. Ty medan européer hade utforskat Afrika genom dess floder, hade Hassanein lyckats tränga igenom den Libyska öknen, genomkorsat den från norr till söder och varit först med att korsa Stora sandhavet. ”Den Libyska öknen är en del av vårt land”, hade han sagt innan han gav sig iväg på sin resa, ”och det åligger oss att förvissa oss om våra gränser där, så att vi bättre lär känna vårt land. Genom att fara genom öknen kommer jag att ha fastställt en del av vår nations rättigheter.” I augusti 1923, efter att ha återvänt från öknen, talade Hassanein till ett förnämt sällskap i Alexandria av furstar, ministrar, högre ämbetsmän och framstående författare. Han skisserade den vetenskapliga nyttan med sin expedition och tillade att han noggrant angett det geografiska läget för alla områden som han rest igenom, inte minst oaserna Arkenu och Uwaynat, och därmed gjort det möjligt att rita en detaljerad karta över Egyptens västra territorier. I november samma år i Kairo hyllades Hassanein med en stor ceremoni i Operahuset, bevistad av kung Fouad, som förlänade honom titeln bej.
Men Hassanein hade alltid klart för sig att hans största insats var hans upptäckt av hällristningarna i Uwaynat.
De var ”det intressantaste fyndet under min 370 mil långa resa”, skulle han skriva i septembernumret 1924 av Amerikas National Geographic Magazine. Han insåg att de pekade på en svunnen förfinad jägar- och samlarkultur, offret för en dramatisk klimatförändring, som han daterat till någon tid före införandet av kamelen till öknen ca 500 f. Kr. Men hur mycket tidigare än det kunde han inte gissa och tillade: ”Här är en gåta som måste överlämnas till arkeologernas forskning.” I De försvunna oaserna, publicerad följande år, beskriver han hur han försökte dölja sin upphetsning över upptäckten och till och med låtit bli att besöka andra hällristningar en halv dagsresa bort för att inte väcka misstankar hos de infödda tebu som betraktade dem som ett verk av djinner. I själva verket hade Hassanein upptäckt de första förhistoriska hällristningar som någonsin hittats i Egyptens öknar, det första vittnesbördet om att den egyptiska civilisationen kan ha börjat i en för länge sedan grönare libysk öken och inte, som allmänt antas, i Nildalen. Som Michael Hoffman, den eminente forntidsforskaren, skrev i Egypt Before the Pharaos 1979, ”Hassanein hade blottlagt ett arkeologiskt mysterium, vars lösning först nu kommit inom räckhåll för oss”.
som Hassanein upptäckte 1923. Den andra var Arkenu. Foto av Hesham Bahari, 2008.
Hassanein brukade säga att det rann beduinblod i hans ådror som förklarade den dragningskraft öknen alltid haft på honom. Men han tillhörde även den turktjerkessiska överklassen och var till yrket diplomat. Han hade bett det egyptiska utrikesdepartementet om tjänstledighet för att genomföra sin expedition på jakt efter de försvunna oaserna. Efter expeditionen placerades han i den egyptiska ambassaden i Washington, där han som förstesekreterare, fortfarande bara 33 år, innehade ställningen närmast under ambassadören. Därefter skickades han till London, den mest eftertraktade utrikesplaceringen, där han återigen var nummer två, och där han tilldelades en medalj (Founder’s Medal) av Royal Geographical Society. Han återkallades 1925 till Kairo för att tjäna som förste kammarherre åt kung Fouad, och under återstoden av sitt liv förblev han tätt knuten till Egyptens tron, en inflytelserik och oumbärlig rådgivare, inte minst under andra världskrigets stormiga år. Men som en vän till honom anmärkte: ”Han skulle hellre ha lämnat ceremonierna, grannlåten och ståten för att leva i ett tält i öknen. Han älskade öknen. Den var som en Edens lustgård för honom.”
Ahmad Muhammad Hassanein var född 1889 i Kairo, där hans far, shejk Muhammad Hassanein al-Bulaqi, var en framstående lärd i den tusen år gamla moskén al-Azhar som också är världens äldsta universitet. Hans farfar var Ahmad Mazhar Hassanein Pasha, den sista amiralen i den egyptiska flottan före den brittiska ockupationen år 1882. Beordrad att överlämna sin flotta till britterna i deras örlogsbas i Malta seglade amiral Hassanein istället omkring i Medelhavet en tid innan han avgav sitt berömda svar: Malta mafish, ”Malta finns inte där”.
I sin inledning till 1925 års upplaga av De försvunna oaserna, sammanfattar Sir Rennell Rodd kort Hassaneins tidiga uppfostran och karriär. Rodd var själv diplomat och författare, och hade nyligen varit ambassadör i Rom och Storbritanniens representant i Nationernas förbund. Hans son Francis, som var Hassaneins vän från deras Oxfordtid före kriget, hade skrivit The People of the Veil (Slöjans folk), en bok om tuaregerna som kom att publiceras 1926. Sedan Hassanein läst juridik ett år i Kairo, skickade hans far honom till universitetet i Oxford där han skrevs in i Balliol College 1910. Han återvände till Egypten 1914 precis före utbrottet av första världskriget. Där fick han en befattning i inrikesdepartementet och var arabisk privatsekreterare för Sir John Maxwell, högste befälhavare över de brittiska styrkorna i Egypten. 1917 skickades Hassanein, tillsamman med Francis Rodd, på ett ömtåligt uppdrag till Senussibeduinerna som strövade omkring på båda sidorna av den egyptisk-libyska gränsen. Libyen var då fortfarande formellt en del av det osmanska imperiet, och Senussibeduinerna, beväpnade av turkiska och tyska agenter, övertalades till att sätta igång attacker mot Egyptens västra gräns, vilket krävde 35 000 brittiska trupper under överste Milo Talbot för att hålla dem stången. Dessa beduiner var ingen folkstam, snarare anhängare till en sufisekt vilka kraftfullt skyddade sitt oberoende. Efter deras nederlag var det de underhandlingar vari Hassanein, en muslimsk trosfrände och son till en helig man, spelade en viktig roll som ledde Senussierna till att anta som sin nye ledare Sayyid Idris, som var vänskapligt inställd till britterna och deras allierade.
Siwa 1923. Denna öknens befästa stad i Egyptens västra öken bombades från luften
av italienarna under Andra världskriget. Idag återstår en ruin av den.
Detta uppdrag var den faktiska början på Hassaneins länge närda dröm att tränga fram till Kufra, Senussisektens huvudstad djupt inne i den Libyska öknen. Som han förklarar i första kapitlet av denna bok hade ingen outsider någonsin trängt in ända till Kufra annan än tysken Gerhard Rohlfs 1879, som nära nog dödades i sitt försök och fick alla sina instrument och vetenskapliga uppteckningar förstörda. När kriget nu var över träffade Hassanein Sayyid Idris på nytt, och med stöd av den tidigare tillit som grundlagts mellan dem fick han dennes bemyndigande och tillåtelse att göra den annars omöjliga resan till Kufra. Francis Rodd planerade att följa med Hassanein på hans äventyr, men när han blev tvungen att hoppa av, såg hans vän, reseskildraren Rosita Forbes, en vacker och livfull frånskild kvinna på jakt efter exotiska äventyr, sin chans. Hassanein övertalade en motvillig Sayyid Idris att låta engelskan följa med honom på resan. I skepnad av ’Khadija’ ”klädde hon sig som en muslimsk kvinna och uppträdde som en kvinnlig släkting till mig. Därmed såg hon till att beduinerna inte skulle tilltala henne eller fråga om henne.” Vid flera tillfällen var de nära att bli mördade av misstänksamma beduiner och räddades endast av Hassaneins lugn och snabbtänkthet. En gång blev de anropade i Jalo, där de tillfrågades om några köpmän i Kairo för att se om de verkligen var egyptier. Lyckligtvis kunde Hassanein ge svar, och deras karavan fick ta emot beduinernas traditionella gästfrihet. På ett annat ställe, norr om Kufra, missade deras expedition en livsviktig källa på grund av Rositas bristande skicklighet i att ta ut kompassriktning, och de var nära att dö av törst. Hassanein lönades illa för de mödor och risker han utsatte sig för för Rositas skull. Så fort hon kom tillbaka till England skrev hon The Secret of the Sahara: Kufra (1921), där hon framställde sig själv som den enda organisatören och drivande kraften bakom expeditionen och beskrev Hassanein i ordalag som antydde att han enbart var hennes lejde tjänare. Genom boken fick hon rykte om sig att vara en oförskräckt upptäcktsresande och blev berömd i hela världen. Men som (den verkliga) upptäcktsresanden och arabisten Gertrude Bell skrev då: ”När det gäller att slå på trumman för sig själv är hon unik” med tillägget: ”Hon kan inte ett ord arabiska”, och att utan Hassanein ”kunde hon inte ha uträttat någonting”. Till och med i artikeln om Rosita i Dictionary of National Geography, normalt inte fallen för kritiska anmärkningar om dem man skriver om, står det att hennes bok ”definitivt bagatelliserade hennes följeslagares insats i expeditionen och gav upphov till långvarig harm”.
Detta förklarar antagligen Rennell Rodds anmärkningar i hans inledning där han skriver att Hassanein hade rådfrågat honom i ”en mycket ömtålig angelägenhet” där han visade sig vara ”generös i sina omdömen och, ty jag vet inget annat sätt att uttrycka vad jag menar, en sann gentleman”. Rosita hade blivit förälskad i Hassanein, men detaljerna är dolda bakom dennes diskretion och Rositas elaka anmärkningar. Det sades i Kairo att hon brukade kliva in i hans tält och försöka förföra honom men att Hassanein avvisade henne. ”Jag var besluten att inte försynda mig mot Allah och hans nåd”, minns man att Hassanein sagt, ”ty vi var mitt inne i outforskad öken med dödliga faror lurande runt omkring oss”.
Karavanen anländer till Arkenu-bergen i sydöstra Libyen.
Eller var det så att något verkligen hände mellan dem? Men i så fall verkar det som om Rositas felaktiga kompassläsning dämpade Hassaneins åtrå. ”På min första resa genom den Libyska öknen avlade jag ett löfte”, skriver Hassanein i De försvunna oaserna. ”Vi hade farit vilse och förlorat allt hopp. Det fanns inget spår av den oas vi letade efter, inget spår av någon källa i närheten. Öknen tycktes grym och obarmhärtig, och jag svor att om vi någonsin kom fram levande skulle jag inte återvända. Två år senare var jag tillbaka i samma öken, på samma ställe där vi gått vilse, och hamnade vid samma källa som hade räddat våra liv förra gången. Öknen lockar men det är inte lätt att analysera dess dragningskraft och tjusning.” Och återigen, när han beskriver sin kärlek till öknen: ”Det är som om en man var djupt förälskad i en mycket fascinerande men grym kvinna. Hon behandlar honom illa, och hans värld faller sönder; på natten ler hon mot honom, och hela världen är ett paradis. Öknen ler och det finns ingen plats på jorden som är värd att leva på annat än öknen.” Men inte om man är tillsammans med en kvinna som inte kan avläsa en kompass.
Hassanein hade ett drag av gåtfullhet som var en del av hans charm och karisma. I ett dagboksutdrag för 1927 beskrev Jasper Brinton, en amerikansk domare i Egyptens Blandade domstolar, hur han bevistade en galamiddag. ”Jag sitter bredvid hustrun till den italienske ministern – en rätt tråkig tillställning, men jag finner stort nöje i att prata med Hassanein Bey som berättar om sin tillämnade resa genom Arabien, 150 mil på kamel – en charmerande och älskvärd karl. Talade mycket om religion och sade att de flesta stora religioner har kommit från öknen – öknens tystnad som uppmuntrar till meditation. Han skulle vara ett bra ressällskap.”
Helt klart hade Hassanein fortfarande satt sig i sinnet att korsa öknar, men han skulle aldrig företa en sådan expedition igen. 1926 hade han gift sig med Loutfiya Yusri, en vacker och stilfull kvinna som han träffat i Washington när han var Förste sekreterare för hennes far, Seifallah Yusri Pasha, Egyptens ambassadör i USA. Hennes mor var prinsessan Shevekiar, en ofantligt rik kvinna vars hus i Kairo var av så gigantiska proportioner att det nu inhyser det egyptiska utrikesdepartementet. Shevekiars förste make hade varit Fouad, innan han besteg tronen, men när han försökte stänga in henne i sitt harem, flydde hon och skilde sig från honom.
Hon gifte sig med Ahmad Hassanein efter den gamle kungens död, men flyttade till USA med sina döttrar 1947 efter Hassaneins mystiska död i en bilolycka. Där lär de ha konverterat till katolicismen.
Hassanein hade bland annat fäktning som fritidsnöje och hade fäktat för Egypten i olympiaden 1920 i Antwerpen. Nu slog han sig på flygning, och 1930 försökte han bli den förste som flög solo från Europa till Egypten. Efter att ha lyft från Heston Air Park nära London kom han så långt som till Pisa, där han kvaddade sitt plan vid landningen. Ett reservplan sattes ur funktion genom en olyckshändelse i Neapel, och när han erbjöds ett italienskt flygplan i dess ställe, störtade det i en provflygning och dödade de två som satt i det. Detta fick kung Fouad att mista tålamodet med Hassanein och han beordrade honom tillbaka till Kairo, där palatset var beroende av hans närvaro.
Han uppskattades också för den diplomatiska bro han skapade mellan Storbritannien och Egypten, och den brittiska regeringen hedrade honom med en KCVO (Knight Commander of the Victorian Order) 1927, så att han nu var Sir Ahmad Hassanein. Men som en hemlig rapport från utrikesdepartementet om Hassanein klargjorde, ”hans kunskaper i engelska och charmfulla sätt ger många engelsmän det intrycket att han är ogynnsamt inställd till egyptiska nationella strävanden. Det vore ett misstag att handla efter detta antagande”.
Efter Fouads död 1936 och den sextonårige Farouks trontillträde upphöjdes Hassanein från bej till pasha och utnämndes till föreståndare för hovstaten, varigenom han blev ansvarig för kungens uppfostran och utbildning. Båda åtgärderna var på tillskyndan av Fouads änka, den fortfarande ungdomliga och attraktiva drottning Nazli. Enligt villkoren i det anglo-egyptiska fördraget, som undertecknades samma år, godkände Egypten en militärallians med Storbritannien i händelse av krig men fick i övrigt full kontroll över sina egna angelägenheter. Detta hindrade dock inte Sir Miles Lampton, den högdragne brittiske ambassadören, från att behandla ”pojken”, som han rutinmässigt kallade kung Farouk, nedlåtande. ”Jag insåg helt och fullt”, sade Lampton när Farouk besteg tronen, ”att det under den närmaste tiden skulle bli ytterst svårt för den unge kungen och att han skulle känna behov av någon att luta sig mot”. Men ju mer Lampton tvingade sig på ”pojken”, desto mer revolterade kungen, och i stället var det Hassanein som Farouk hyste beundran för, en beundran som ibland nästan övergick till hjältedyrkan. Han litade på honom, härmade honom men var rädd för honom också. Hassanein var den ende som kunde tala med Farouk fullkomligt uppriktigt, och ibland var han rättfram men förblev alltid orubbligt lojal mot sin kung.
Edward Ford, som var Farouks engelske informator, skrev vid den här tiden i sin dagbok: ”Jag sitter bredvid honom under de flesta måltiderna, och hans hågkomster från Oxford är en fröjd för mig. Han är snabbtänkt, ytterst artig, intresserad av alla ämnen och är en mycket ovanlig typ av egyptier. Slank, med skarpa drag, gulblek hy och grått hår tillbakaborstat från hans höga panna har han ett omisskänneligt beduinutseende… Han har en skarp, genomträngande blick, ser aldrig sömnig ut och har en air av förfining som den grova egyptiska folktypen helt saknar. Han har aldrig haft några politiska böjelser, och även om han fullt och fast tror på Egyptens rätt att styra sig själv och är en from muslim, saknar han helt det aggressiva högmod som utmärker andra ärelystna män i detta land. Fastän hans bildning och intellekt är västerländska så är hans mentalitet och natur österländska. Han visar en orientalisk höviskhet och, i samtal, har ett orientaliskt sätt att avleda en från den väg man valt, sympatisk och undanglidande.”
Hassanein ville bli den förste som flyger ensam mellan London och Kairo 1930
men han tvingades avbryta flygningen i Italien på order från den egyptiska kungen Fouad I.
men han tvingades avbryta flygningen i Italien på order från den egyptiska kungen Fouad I.
Emellertid blev Hassanein och drottningen förälskade i varandra, och sedan han skilt sig från Loutfiya i en uppseendeväckande skandal blev han och Nazli i hemlighet gifta 1937 av shejk Mustafa al-Maraghi från al-Azhar.
I juni 1940 inträdde Italien i kriget. Med stora arméer i Libyen och Etiopien redo att slå mot Egypten utgjorde italienarna ett allvarligt hot, och britterna krävde en ny försäkran om att den egyptiska regeringen inte skulle snåla med att infria villkoren i militäralliansen enligt fördraget 1936. En före detta ambassadör i Storbritannien blev premiärminister, en anti-brittisk försvarsminister fick avsked, den suspekte och samarbetsovillige stabschefen för den egyptiska armén likaså, och Hassanein utnämndes till den viktiga posten som chef för Kungliga kabinettet, vilket satte honom i direkt förbindelse med Sir Miles Lampton, den brittiske ambassadören. Man vidtog arrangemang i tid för att möta den italienska invasionen i september 1940, och när general Wavell gick till motanfall i december ringde Hassanein otåligt Lampton för att fråga efter nyheter och fick besked om Wavells tidiga framgång. ”Han uttryckte stor belåtenhet”, skrev Lampton i sin dagbok, ”och sade att han genast skulle underrätta kung Farouk. Hassanein är förstås starkt anti-italiensk och gjorde ingen hemlighet av sin förtjusning över deras nederlag”. Vilket gjorde det desto underligare att Lampton i februari 1942 lät omringa Farouks Abdin-palats i Kairo med brittiska trupper och pansarbilar och krävde kungens abdikation för påstådda sympatier för italienarna. I själva verket spelade Lampton, tillsammans med Anthony Eden, Englands utrikesminister, ett mer vittsyftande spel. Farouk tog sig själv på för stort allvar som oberoende kung över ett oberoende Egypten, beklagade Lampton sig för Eden, och de ville ha någon mer medgörlig på tronen, och dessutom en premiärminister efter deras eget val. Lamptons styrkedemonstration imponerade till den grad på Farouk att han var på vippen att underteckna abdikationsdokumentet, men då ingrep Hassanein och viskade något i kungens öra. Farouk gick med på det brittiska kravet på ny utrikesminister men bad ångerfullt om att få bli kvar på tronen, vilket Lampton, som bragts något ur fattningen, accepterade. Ur Hassaneins synpunkt, och för den skulle han troligtvis ha funnit stöd hos hela det egyptiska folket, var det helt rätt att monarkins integritet skulle bevaras, oberoende av dess innehavares förtjänster. Förvisso väckte Lamptons handling nationalistisk harm över det utländska ingripandet, destabiliserade den konstitutionella regeringen och grundlade en bitterhet mellan Storbritannien och Egypten som skulle kulminera i Suez-debaclet.
Men långt dessförinnan hade Hassanein lämnat scenen. Alltsen sin tid i öknen hade han ofta sagt att han hade ett avtalat möte med döden, men att dittills varken han eller döden hade dykt upp i tid. Men i februari 1946 var det till slut dags, och han dog i en slumpartad bilolycka då en brittisk lastbil råkade i sladd och brakade in i hans bil på en regnindränkt Kairobro. Efter det, vilket både egyptiska och utländska kommentatorer är ense om, började Farouk förlora greppet om saker och ting. ”Detta var den första av många beklagliga händelser”, skrev en brittisk emissarie, ”som hädanefter tycktes följa oss i hälarna i våra relationer med Egypten, ty Hassanein var den ende sansade och erfarne rådgivaren till den unge kung Farouk”.
Han begravdes i Kairos De dödas stad, och hans kvarlevor lades i ett kupolprytt mausoleum, byggt av hans svåger, den framstående egyptiske arkitekten Hassan Fathy. Efter en livstid som förde honom tusentals mil genom icke kartlagda sandöknar, som bragte i dagen svunna tidsåldrar, och som mera verkade höra hemma i en saga från Tusen och en natt lades Sir Ahmad Muhammad Hassanein Pasha till vila. Han var bara femtiosex år gammal.
Michael Haag
London, 2006
DE FÖRSVUNNA OASERNA
av Ahmad Hassanein Bey
av Ahmad Hassanein Bey
Förord av Michael Haag
Övers. Ulla Ericson
240 sidor / Illustrerad med författarens egna bilden från resan 1923
BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE
eller Mejla en rad till [email protected] och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer.
För priser och mer info se www.alhambra.se
Herdeflicka från Bidiyat-stammen i västra Sudan
Ny Bok: Möten med kristna palestinska kvinnor
TILLS REGNET FALLER
möten med kristna palestinska kvinnor
av Anne Sörman
I Andra Samuelsboken i Gamla Testamentet berättas om Rispa, en kvinna vars söner offras i en maktstrid mellan kung Sauls och kung Davids familjer. Rispa vakar över sina dödade barns kroppar, dag som natt under hela skördetiden "till dess att regnet från himlen strömmade ner". (2 Sam 21:10)
Kanske handlade Rispa i djupaste förtvivlan. Kanske var det en kvinnas tysta men ilskna protest?
I dagens Palestina pågår ett liknande motstånd. Ett sorgearbete?
Klokt om kristna palestinier
"Tills regnet faller" svämmar över av visdom, intelligenta frågor och moraliska ställningstaganden framförd på följsam prosa. Boken är skriven ur ett feministiskt perspektiv - de palestinska kvinnorna som bär upp den palestinska vardagen, traditionen och religionen är de som har mest att vinna på fred.
Britta Leman
Proletären nr 6 / februari 2014
Proletären nr 6 / februari 2014
Utifrån möten och samtal skissar författaren en nutida palestinsk teologi. En teologi av kvinnor, utifrån erfarenhet av fördrivning och förtryck. En ömhetens och gästfrihetens teologi mitt i sorgen och vreden. En teologi som rymmer hopp och längtan efter fred och försoning.
BTJ häfte 14107014
Lektör Håkan Stenow
Lektör Håkan Stenow
Boken kan beställas hos din bokhandlare
Ny bok av Anne Sörman
LEGA
Utdrag ur "Det andra Egypten" av Wael Abed
Utdrag ur
"Det andra Egypten - Resor i ingenmansland"
av Wael Abed
Foto Wael Abed
(Samtliga illustrationer nedan ur boken.)
Övers. av Astrid Ericson Bahari
Utgivare Alhambra
Humanekologi
Abu Ballas: Keramikkullen
Öknen har bevarat det förflutna på samma sätt som faraonerna bevarade människokroppen. De forntida egyptierna använde okända dekokter och hemliga ritualer, öknen använder sina naturliga fenomen: vinden, sanden och extrem torka.
Krukskärvor och så kallade vattenkruksdepåer kringspridda på isolerade ställen i öknen har konserverats på detta sätt. Dessa symboliserar inte bara de tidiga förflyttningarna och spridningen av sedan länge hädangångna ökenbor, utan representerar också olika kulturer som levde under skilda perioder i en ännu så länge oklar bosättning i öknen.
Vattenkruksdepåerna har ursprungligen varit förbundna med kamelkaravaner. När en ansamling av vattenkrukor blir upphittade längs med eller nära en karavanrutt (dvs. depåerna i Abu Zalaa norr om Qatrani, Tafasikh söder om Moghra och Weseyya väster om Qattara), då verkar det logiskt att dra slutsatsen att dessa depåer tjänade som vattenreserver för arméer, handelskaravaner eller tillfälliga jägare. Dock har andra ansamlingar av krukor hittats långt borta från de kända ökenvägarna. Förekomsten av dessa vattenkrukor har länge varit oförklarlig.
Foto Hesham Bahari, 20 mil söder om Dakhla
En hemlig depå
Vi var 260 km sydväst om Dakhla. Skyddad av Sandhavets södra utposter där kullar och små bergsformationer dekorerar en väldig sandslätt, markerar ett stenröse en särskild kulle, Abu Ballas. Där den reser sig ur sin vindomsvepta historia, är denna kulle en arkeologisk fyndplats och, precis som Regenfeld, har den blivit en traditionell destinationspunkt.
Före och under Första världskriget organiserade senussi-klanen i Libyen ett motstånd mot italienskt, franskt och brittiskt inflytande. Under Ja’far Pashas militära befäl intog senussis anhängare oaserna Girba och Siwa 1915. Sedan planerade de att marschera mot Fayoum i syfte att sporra de stammar som var missnöjda med det brittiska styret.
Detta gradvist ökande hot mot Egyptens västra gräns oroade britterna och irriterade italienarna. Som hämnd lyckades britterna stävja senussis planer genom en tvåhövdad strategi. Först svälte de ut dem genom att noggrant strypa tillgången på mat till oaserna. Sedan inväntade de deras evakuering medan de patrullerade området både på kamel och i bilar. Den lätta fordonspatrullen uppdrogs sedan att säkra öknen omkring Dakhla-oasen — dåförtiden en rekryteringsbas för senussi, som det brittiska flygvapnet nyligen hade bombat.
Fram till 1916 var Dakhla den mest avlägsna kända punkten på den egyptiska kartan. Bortom denna oas sträckte sig en öken lika oändligt lång som legenden berättar. Från denna öken kom ”smärta män med vita burnuser som beslöjade deras ebenholtzsvarta ansikten...De attackerade plötsligt, stal kamelerna och kvinnorna innan de försvann samma väg de kommit.” (H. King, The Libyan Desert from Natives’ Information) Sådana legender var den enda information man kunde få från de infödda i Dakhla om den omgivande öknen.
Förhistoriska klippristningar i Karkour Talh, Uwaynat-berget
Foto Hesham Bahari. Öknen befolkades av giraffer och strutsar en gång i tiden!
Foto Hesham Bahari. Öknen befolkades av giraffer och strutsar en gång i tiden!
När den lätta fordonspatrullen fick klartecken att ge sig in i detta outforskade land för första gången, hade man rekryterat John Ball, lantmätare, för att kartlägga Sandhavets södra gräns och allt som kom i patrullens väg. Han förenade sig med löjtnant Moore, patrullens befälhavare, och gav sig av söderut från Dakhla. För att undvika det Stora Sandhavet vände sig patrullen medurs runt om den södra kanten av det massiva dynfältet. Fastän de lyckades avancera 300 km åt sydväst, fick de, likt Rohlfs 1874, aldrig se något tecken på dynernas västra gräns.
Patrullen var så småningom tvungen att vända om, inte p g a djinnerna som oasens infödda ansåg befolkade denna öken, utan för att terrängen blev för svår och förråden sinade. Deras reträtt skedde längs en rutt som gick längre söderut, och av en ren tillfällighet råkade de på vattenkruksdepån. Instuvade vid kullens södersida hittade man krukorna som man inte kunde identifiera. Men platsen markerades på kartan med den lilla inskriptionen ”Keramikkullen”.
Medan löjtnant Moore fortsatte med sina patrulluppdrag, återvände John Ball till krukorna 1923. Tillsammans med prins Kemal al-Din Hussein fann de och utgrävde flera hundra krukor till vid Keramikkullen. De hittade också ett stort antal klippristningar. Kemal al-Din gav platsen dess arabiska namn, Abu Ballas, och sponsrade senare arkeologiska studier där. Ändå har ingen hittills kommit med någon riktig förklaring till den fråga som ställts redan 1916 av patrullen: när, av vem och varför placerades dessa lerkrukor på en sådan isolerad och geografiskt föga framträdande plats?
Abu Ballas har alltid varit ett riktmärke för oss. Från Sandhavet, på färder till Gilf Kebir eller på vår väg tillbaka från Uwaynat, har platsen vinkat oss till sig. Precis som Kemal al-Din hittade vi de spruckna krukorna vid foten av den norra sluttningen och de bleknande ristningarna på de södra väggarna av kullen. Det fanns hundratals skärvor men inte en enda intakt kruka. Kemal al-Din rapporterade 300 krukor, men enligt våra beräkningar fanns det bara runt 100 stora bitar vid vårt första besök i oktober 1994 och kanske 70 skärvor i januari 1998. De flesta var halvt begravna och fyllda med sand.
Varför sanden inte hade begravt krukorna helt och hållet förblir ett mysterium. Även de bleka, små skärvorna flöt uppe på den räfflade ytan eller hade sjunkit ner precis under ytan. Dessa krukor var gjorda av olika sorters lera. De varierade i storlek och form, även i tjocklek, som kunde vara mellan 5 och 15 mm. Även färgerna skiftade, men det var svårt att säga huruvida de var gjorda så, eller om den hårda vinden hade blekt de mest djupröda färgerna. Även utan sitt yttersta skikt ser krukorna ut att tillhöra olika perioder och kanske t o m olika kulturer.
Foto Wael Abed
Olika tolkningar
De tidiga upptäckarna kom med kvalificerade gissningar om ursprunget till detta keramikhantverk, och tog småningom upp en ädel tävlan med andra intresserade. Fastän Abu Ballas hade blivit en etablerad fyndplats efter Kemal al-Din, kom de olika grupperna som undersökte krukornas ursprung fram till olika lösningar. Vi bar med oss all denna klokskap från den tidiga litteraturen när vi satte oss ner för att diskutera betydelsen av denna keramik vid foten av Abu Ballas.
John Ball, den förste som hittade krukorna, var naturligtvis också den förste som undrade över deras ursprung. I Geographical Journal ställde Ball frågan om huruvida Abu Ballas kunde vara den försvunna Zarzoura-oasen. ”Är det möjligt att ’Zarzoura’ , vilket jag har hört betyder stare på arabiska, här är en förvanskning av något annat ord härlett från ’zir’, en vattenkruka, och att istället för ’de svartas oas’ Zarzoura egentligen var ’de svartas vattenförråd’”? (J. Ball, Problems of the Libyan Desert, Geographical Journal, 1927.)
Kemal al-Din stödde denna hypotes och fann att majoriteten av krukorna hade tydliga inristade märken. Senare kunde han identifiera dessa tecken som staminsignier från tebu, de ursprungliga svarta invånarna i den Libyska södra öknen. Det visade sig att märkena är exakt samma som tebuklanen använde på 1920-talet.
Teoretiskt sett kunde ju krukorna ha tillhört tebu, men att koppla ihop depån med Zarzoura-oasen kan bara slutledas från ett enda perspektiv: att tebu själva kom från denna oas. Eftersom deras fosterland var långt bort i Tibesti, eller kanske i Wadi Abdel Malik, måste Abu Ballas bara ha varit en mellanstation och inte det riktiga Zarzoura.
Almasy kom till Abu Ballas 1933. Medan han stirrade på den omisskännliga klassiska grekiska amforans form, läste han sitt exemplar av Herodotos: ”Jag skall nu nämna någonting vilket få som seglar till Egypten känner till. Två gånger om året fraktas vin till Egypten från varje del av Grekland i lerkrukor, och ändå kommer ni inte att få syn på en enda kruka i landet. Så vad sker då, kommer alla att undra, med krukorna?” Herodotos förklarar så småningom att krukorna användes för att upprätthålla farlederna in i Egypten genom att lagra vatten till törstiga resenärer. Almasy gav sig in i öknen i hopp om att finna svar på frågan om ”de historiska problemen med den libyska öknen”. (Richard Bermann, Historic Problems of the Libyan Desert, Geographical Journal, Jan. 1934.) En av dem var gåtan om den persiska armén som hade försvunnit från jordens yta på sin väg mot Siwa 525 f.Kr.
Var skulle man kunna hitta en sådan begraven armé? Vilken rutt tog den mellan Den Stora Oasen (Kharga-Dakhla) och Siwa? Sedan de försökt finna dessa svar, antog Almasys expedition att krukorna vid Abu Ballas kan ha deponerats där för att säkra persernas marsch in i denna vattenlösa öken. De gissade att krukorna kunde vara bortåt 2500 år gamla. Det enda beviset som stöder denna hypotes — en av klippmålningarna vid Abu Ballas — var daterat av en fransk grottmålningsexpert, H. Breuil, till det fjärde seklet före Kristus.
Precis som de tidiga teorierna, spretar också de färska rapporterna om krukornas ursprung och Abu Ballas historiska roll, åt olika håll. För att göra en mer ingående studie om Abu Ballas kom två olika grupper till platsen på 1990-talet. Den första var Lama-Monod-gruppen 1993, och den andra var vår expedition år 1997 till sydvästra Egypten på uppdrag av egyptiska miljövårdsstyrelsen. Den första kom fram till att fastän omgivningarna vid Abu Ballas innehåller åtskilliga bevis för tidiga människoboningar, tillhör själva krukorna en betydligt senare period, ”för cirka 300 till 200 år sedan”. Arkeologen i vår expedition ville datera platsen till ”en sen faraonisk period”, och framkastade att Abu Ballas också kan ha varit betydelsefullt som ”vallfartsort”. (Barakat & Hendan, Reports on the Archaeology of Gilf Kebir/Uwaynat, EEAA, 1997.)
Prins Kemal al-Din testar den nya ökenfararen som tillverkats i Italien, 1923.
Berättelser som gått i arv
Även om förekomsten av en sådan vattendepå förblir en gåta för vetenskapen, finns det, bland dem som lever nära Abu Ballas, andra förklaringar.
Hadj Shalabi var hundratjugotre år gammal när jag mötte honom i Dakhla 1994. Han hade assisterat major Jarvis under förberedelserna för Kemal al-Dins första expedition till Regenfeld och Abu Ballas 1923. Hadj Shalabi trodde att depån tillhörde ’Razzouz’ — det polerade folket — som gjorde räder mot Dakhla-oasen under tidigare sekler.
”Genom tiderna har Dakhla varit bördigt och berömt för sina dadlar och rikedomar. Precis den sorts välsignelse som också attraherade ökenpiraterna... Det fanns andra ställen där man hittat lerkrukor, och det enda troliga för oss var att de svarta piraterna använde dem som påfyllningsstationer längs med sina vattenlösa rutter som kommer från Afrika.”
Den gamle mannens berättelse bekräftade Harding Kings, den engelske resenären som strövade omkring i öknen på jakt efter Zarzoura. ”Några mycket långa, svarta män, med långt hår och långa naglar, kom fram ur öknen till oasen och stal bröd om natten.” (W. H. King, Mysteries of the Libyan Desert, 1925, s. 75.)
Varifrån kom de? När man inte hittade något svar lät mamluk-regeringen på sjuttonhundratalet förstöra alla brunnar som låg inom några dagars resrutt från Dakhla, för att få stopp på dessa attacker. Men Razzouz attackerade igen.
Foto Wael Abed
Den sista stora attacken kom från sydväst i mitten av artonhundratalet. Invånarna i Dakhla spårade inkräktarna och fann lösningen på mysteriet. Inkräktarna hade placerat ett hemligt vattenförråd vid foten av en närbelägen kulle. Där fanns hundratals väl förseglade krukor med mellan 10 och 20 liter vatten vardera. Vissa innehöll säd i stället för vatten. Stället var ett perfekt förnödenhetsupplag, tillräckligt för att hålla liv i en karavan på rövarstråt som hade färdats i den ändlösa öknen mellan Dakhla och resten av Sahara. Dakhlakrigarna förstörde alla krukorna. Det förklarar varför alla krukorna i Abu Ballas hittades sönderslagna, såvida inte det var 1916 års patrull som förstörde dem för att de trodde att senussi hade användning för dem.
Från alla dessa berättelser och studier — där ingen kan sägas vara mer sannolik än den andra — är den enda säkra slutsatsen att det har funnits utstakade rutter genom öknen i evinnerliga tider. Abu Ballas verkar vara ett av de vägmärken som finns längs stigen mellan Dakhla och någon okänd plats. Huruvida dessa karavaner och människor kom från Uwaynat, från de periodiska bosättningarna i Gilf Kebir eller från Zarzouras försvunna oas, kan ingen veta. Inte ens grottmålningarna och inskriptionerna har kunnat dateras med säkerhet, och dessutom kommer man sannolikt att hitta flera sådana i andra närbelägna klippor och kullar. Vi valde att undersöka Abu Ballas för att — som jag tidigare nämnt — det har blivit en tradition.
Klippmålningar i Gilf Kebir. Foto Hesham Bahari
Epilog
Inte långt från Abu Ballas har man funnit klippvärn som är så gamla som 6 300 till 8 300 år (J. F. Sers, Désert Libyque, 1993). Där fanns rester av tidiga neolitiska bosättningar. På marken låg redskap och artefakter utspridda och på en klippvägg fann man en målning av en giraff. Det var relikter från en epok när denna delen av öknen blomstrade.
Egypten är inte bara Nildalen. Långt ute i dess södra öken finns en oskriven historia. Där talar primitiva stenredskap om en tidig mänsklig utveckling och utsökta målningar kastar ljus över evolutionens gryning. Detta är det andra Egypten, det som vi föresatte oss att dokumentera.
-------------------------
"Det andra Egypten - Resor i ingenmansland" av Wael Abed
kan beställas hos din bokhandlare eller lånas på bibliotek.
Inbunden / 224 sidor med över 100 färgbilder / format 170x240
Översättning, Astrid Ericson Bahari
Foto: Wael Abed och Hesham Bahari
Rikt illustrerad! En hyllning och en kärleksförklaring till öknen och vår jord!
"Kung över alla araber", utdrag ur "Det romerska Arabien"
KUNG ÖVER ALLA ARABER
utdrag ur "Det romerska Arabien"
av G W Bowersock
När Imru’l-qais, sonen till ’Amr ibn ’Adi, begravdes nära det romerska fortet i Namara i provinsen Arabia år 328, hade dramatiska förändringar ägt rum i det romerska styret. Lite mer än ett decennium efter Palmyras fall grep en skicklig general från Balkan makten i Rom under kejsarnamnet Diocletianus. Han förändrade hela det system som Augustus skapat. Diocletianus nya imperium styrdes av två överordnade kejsare och två underordnade. Provinserna bröts upp i mindre, mer hanterbara administrativa enheter. Efter inbördes stridigheter möjliggjorde Diocletianus arvingar slutligen att Konstantin uppsteg på tronen. Han flyttade huvudstaden från Rom i Italien till ett nytt Rom i Bysans, kallat Konstantinopel efter honom själv. Dessa djupgående förändringar i romarriket förde maktens centrum mycket närmare den helleniserade östern och gav upphov till den vitala kultur vi i dag känner som bysantinsk.
De två generationerna av lakhmidiska kungar, ’Amr ibn ’Adi och Imru’l-qais, omspänner hela denna romerska förvandlingsperiod. Inskriften på den senares grav är, om än fylld av filologiska problem, trots det en värdefull primärkälla för det arabiska bidraget till Främre Orientens stabilitet under Diocletianus och Konstantin. Denna tidiga arabiska text, skriven med nabateiska bokstäver, är i sig själv en illustration till arabernas befrielse från sitt långvariga beroende av olika arameiska dialekter som nabateiska och palmyriska för offentliga dokument.(1) Inskriften i Namara börjar: ”Här ligger Imru’l-qais, son till ’Amr, kung över alla araber, begravd.”(2) Den meddelar vidare att han satte på sig härskardiademet och regerade över arabiska stammar och städer ända ner till södra Arabiska halvön. Mot slutet av texten står: ”Ingen kung har någonsin åstadkommit vad han har åstadkommit.”(3) Och det är troligen inget tomt skryt. Dessutom torde det under Diocletianus och Konstantins stormiga tid, när det persiska hotet förblev lika allvarligt som dessförinnan, ha varit en stor tillgång för den arabiska provinsen med en vän som Imru’l-qais. Man kan av ’Amrs samarbete med Aurelianus styrkor i krossandet av Palmyra dra slutsatsen att ”alla arabers kung” torde ha stått på Roms sida. När det gäller att förstå om denna slutsats faktiskt är korrekt, är Namarainskriften ytterst viktig.
På fjärde raden i denna besvärliga text finns en obestridlig hänsyftning på romarna, föregången av en preposition som betyder ”till” eller ”för”. Omedelbart före står bokstäverna fršw som kan tolkas som substantivet ”perser” (med en typiskt nabateisk slutbokstav w).(4) Vid den ursprungliga publiceringen 1902 trodde den förste utgivaren av denna inskrift att Imru’l-qais släppt till kavalleri åt romarna. Men mot slutet av sitt liv hade han ändrat sig och kommit fram till att den arabiske kungen ingått i en sorts förbindelse med både perser och romare.(5) Tyvärr är den korrekta tolkningen av de bokstäver som står precis före ordet fršw ännu inte entydig. Det måste emellertid betonas att det inte finns någon prepositionsbokstav som betyder ”för” eller ”till” före det ord som antingen betyder ”perser” eller ”ryttare”.(6) Upphovsmannen till den ytterst skarpsinniga filologiska diskussionen om denna text är övertygad om att ordet här enbart kan vara ”ryttare”.(7) En annan forskare har nyligen helt övertygande argumenterat för att Imru’l-qais att döma av platsen för hans grav enbart kan ha varit en bundsförvant till Rom.(8) Namara var sätet för ett romerskt fort som ingick i försvaret av den arabiska provinsen. Ingen arabisk ledare med en grav på en sådan plats kunde ha skrutit över att ha gett bistånd åt perserna. Således måste vi på basis av både språkliga och topografiska argument nu acceptera att Imru’l-qais var lojal mot Rom.
Ända från början har det största problemet med att tillskriva ”alla arabers kung” en sådan roll varit Tabaris vittnesmål i hans ”Historia”. Som vi sett nämner Tabari flera gånger Imru’l-qais, ’Amr ibn ’Adis son. I en passus säger han att denne kung var den förste i en serie lakhmider i persernas tjänst som blev kristen.(9) En sådan anmärkning är högst förbluffande, inte bara för uppgiften att Imru’l-qais var allierad med perserna. Det finns ingen antydan på inskriften att han någonsin varit kristen och inte heller någon symbolisk antydan om kristna sympatier på själva graven. Om Tabari har fel när han tror att Imru’l-qais var en persisk vasall, kan han lika gärna ha fel när det gäller uppgiften att han var kristen.
Faktiskt är det möjligt att se hur Tabari kunde göra sitt misstag. Under andra hälften av 300-talet fanns det en annan härskare vid namn Imru’l-qais och det tycks som om Tabari har förväxlat denne kungs historia med den tidigares. När Tabari för in Imru’l-qais i sin berättelse kallar han honom Imru’l-qais al-bad’. Detta ord förklaras annorstädes som ”den förste” och Tabari går faktiskt omedelbart över till att säga att han var den förste av de persisk-trogna kungarna som blev kristen.(10) Det verkar alltså tydligt att han liksom senare skribenter tolkade al-bad’ som ”den förste” men att han felaktigt fogade beteckningen till den tidiga 300-talskungen, när han återvänder till lakhmidernas historia under 300-talets senare år. Han presenterar också den andre Imru’l-qais som al-bad’ och på ett ställe, när han anger genealogin för denne senare, nämner han hans namne och förfader som Imru’l-qais utan al-bad’.(11) Eftersom ett epitet med betydelsen ”den förste” bara kan användas om en härskare, förefaller det mycket skäligare att placera detta tillnamn efter den andre Imru’l-qais som då blir förste kristne lakhmiden.
Under andra hälften av 300-talet skulle trohet mot perserna från lakhmidernas sida i Hira inte vålla något historiskt problem, ej heller en omvändelse till kristendomen. Den skulle infalla på drottning Mavias tid, den ryktbaraste arabiska konvertiten under Valens regering.(12) Med tanke på kristendomens utbredning i provinsen Arabia — som var så uttalad på Eusebios tid att han särskilt pekade på den(13) — kvarstår möjligheten att den förste Imru’l-qais var kristen, och att Tabaris förväxling går djupare än till enbart den felaktiga tillskrivningen av ett epitet. Med andra ord kan det vara så att den ene Imru’l-qais var kristen och den andre persertrogen. Men enligt de bevis vi nu har vore det rimligare att anta att Tabari helt har överfört den andre Imru’l-qais innovationer på den förste.
Kungen över alla araber träder därför fram som en hedervärd och lojal efterträdare till sin far på romarnas sida. Med lakhmiderna baserade i Hira nära Eufrat i söder och deras kungagrav i norr, med hänsyftningar i hans gravskrift på kontroll över så avlägsna riken på Arabiska halvön som Ma’add och Najran, kan man förstå hur utomordentligt vidsträckt deras makt var. På halvön sträcker den sig långt bortom gränserna för det gamla nabatéerriket och den arabiska provinsen. I öster kontrollerade lakhmiderna öknen mellan de romerska limes-anläggningarnas nätverk av vägar och Eufrat. De hade inte bara övertagit Palmyras roll: de hade utvidgat den.
Trots att Tabaris årtal för de tidiga lakhmidiska kungarnas regeringar är notoriskt inexakta och sinsemellan motstridiga verkar det troligt att ’Amr ibn ’Adi dog i slutet av 200-talet.(14) Om Imru’l-qais blev kung vid ungefär den tiden, torde han ha spelat en avgörande roll i de omfattande fälttågen mot perserna, som då och då upptog både Diocletianus och Galerius mellan 295 och 299. När Galerius utförde sin lyckade attack på perserna 298 marscherade han ända till Ktesifon och återvände sedan upp längs Eufrat.(15) En sådan rutt förde honom mycket nära den lakhmidiska huvudstaden Hira och var förmodligen möjlig endast med aktivt stöd från de arabiska styrkorna på västra sidan om floden. Eftersom en lösning av den persiska frågan var av vital betydelse för stabiliteten under fyrkejsardömet, kan de nära relationerna mellan Imru’l-qais och den romerska regeringen ha växt fram ur samarbetet romare och araber de allra sista åren av 200-talet.
När de persiska krigen under denna period väl var över, kunde Diocletianus ägna sig åt den administrativa omorganisationen av de östra provinserna. Senast 314 hade nedre delen av Trajanus provins Arabia, söder om Wadi Hasa avskilts från norra delen med huvudstaden Bostra. Denna nedre del, som omfattade Petra, Negev och troligen Hejaz, kom att ingå i Palestina och förknippades därför med de provinser som låg väster om Jordanfloden. I verk daterade till 311 och 313 förklarade Eusebios att guvernören i Palestina dömde kristna till straffarbete i koppargruvorna vid Phaeno ”i Palestina”.(16) Denna ort söder om Döda havet hade förvisso varit en del av den gamla arabiska provinsen, men vid tiden för Eusebios författarskap räknades den tydligen till Palestina. Hela södra delen av Arabia, på bägge sidor om ’Araba, blev känd som Palaestina Tertia vid mitten av 300-talet.(17) Den avskilda provinsen i norr, som bevarade namnet Arabia, tycks ha behållit de nordgränser vilka som vi sett redan Septimius Severus hade gett den.(18)
Diocletianus omorganisering av den arabiska provinsen visar en exceptionell förståelse för regionens geografiska förutsättningar. Bostra och de nordliga städerna Gerasa, Filadelfia och Adraa var naturligt nog sammanlänkade med Damaskusvägarna och den inre passagen Wadi Sirhan. Däremot var södra delen med sin viktigaste stad Petra i det inre och Aela i övre änden av Aqabaviken mer naturligt förbunden med rutten över Wadi ’Araba och genom Negev till Medelhavet i närheten av Gaza eller Rhinocolura. Den långa nord-sydlinjen, som Kungsvägen från Damaskus till Aqaba utgjorde, hade tidigare varit avgörande för kommunikationerna, när västra stranden av Jordan låg under annat styre som på nabatéernas tid eller senare under perioder av oroligheter bland judarna. Men Diocletianus måste ha insett det geografiska sambandet mellan de östra och västra delarna nedanför Döda havet, ett samband som varit tydligt redan kort före annekteringen av provinsen, då Babathas familj och vänner slog sig ner i Zoar. Diocletianus vidtog kraftfulla åtgärder för att förstärka södra halvan av den forna arabiska provinsen genom att för första gången där installera en hel legion utöver den i norr. Denna södra legion var Fjärde Martia, troligen baserad i lägret vid Lejjun i närheten av det moderna Karak.(19) Av nuvarande utgrävningsrön på denna plats att döma kan man anta att detta läger upprättades någon gång under fyrkejsardömet och därför är den troligaste platsen för Fjärde Martias bas. Lejjuns gamla namn torde följaktligen ha varit Betthoro, det namn på legionlägret som ges i Notitia Dignitatum.(20)
Norra Arabia omorganiserades och befästes liksom den södra. Nya anläggningar under denna period kan skönjas i Azraq och omgivande orter, som var viktiga för skyddet av övre änden av Wadi Sirhan.(21) När Diocletianus förstärkte detta område, följde han Septimius Severus exempel hundra år tidigare. Han förbättrade också förbindelsen mellan Arabien och de syriska provinserna i norr genom att föra sin nya syriska gränsväg, Strata Diocletiana, ner till Azraq långt öster om den gamla vägen till Damaskus. Inskrifter har visat att den gick genom staden Sa’ane på de östra sluttningarna av Jebel Druz.(22) Befästningar, kommunikationer och administrativ omorganisation var kännetecknande för Diocletianus politik i Arabia liksom på andra håll.
Uppdelningen av Arabia i en ny och liten provins med det namnet och ett mycket utvidgat Palestina i söder har ofta trotts ligga bakom ett underligt inslag i den s.k. Veronalistan. I detta problematiska register över provinser från ett relativt tidigt årtal på 300-talet uppträder i tur och ordning Aegyptus Iovia Aegyptus Herculea Arabia item Arabia Augusta Libanesis. Förekomsten av Jupiters och Herkules Egypten bevisar ett årtal icke före 314. Det fanns alltså vid en tidpunkt som stämmer överens med existensen av dessa två egyptiska provinser två Arabia (Arabia item Arabia).(23) Det var länge frestande att anta att det andra Arabia var andra halvan av den gamla provinsen, innan den inkorporerades som en del av Palestina efter att den brutits ut från norra delen. Men en sådan tolkning tycks strida mot Eusebios uppgift, från före 314, att södra delen redan betraktades som Palestina. En lösning på detta urgamla problem har nu äntligen blivit möjlig genom fyndet av en ny papyrus från Oxyrhynchus.(24)
Denna text är ett brev till guvernören av Aegyptus Herculea. Hans namn, Aurelius Antonius, är välbekant. Vi vet att han var i tjänst 315/316.(25) Den som skickade brevet, en analfabet med det arabiska namnet Aurelius Malchus, hade varit tvungen att hyra en skrivare att skriva åt sig. Han tillkännagav i början att han kom från Eleutheropolisområdet i ”Nya Arabien”. Detta är en ny och spännande upptäckt. Vi har aldrig förut hört talas om en provins som hette Nya Arabien eller, förmodligen, Arabia Nova. Vid en första anblick verkar dokumentet paradoxalt, eftersom den mycket berömda staden Eleutheropolis ligger i Palestina, nära Jerusalem och hela området söderut in i Negev år 315 torde ha varit en del av det nyligen utvidgade Palestina. Inte heller står det omedelbart klart varför en sådan person skulle skriva till guvernören av Aegyptus Herculea. Men när Malchus lägger fram sitt fall nämner han en försumlig gäldenär som Saeibas. En tredje part i målet, en hårdhjärtad penningutlånare med ett grekiskt namn, är en man från Boubastis. Dessa detaljer visar att platsen för tvisten måste vara själva Egypten: det var i närheten av Aegyptus Herculea som Boubastis fanns, och inte så långt bort, nära Pelusium, låg nomadtälten utanför Gerrhon.(26) Det var just i detta område som det funnits en egyptisk ”nome” (provins) med namnet Arabia. Det vore därför rimligt att anta att det var Malchus hemland, för honom alltså som skrev till guvernören av Aegyptus Herculea, eftersom tvisten gällde någon i det angränsande området som råkade ligga under hans jurisdiktion. Om Malchus bodde i det egyptiska Arabia, måste det tydligen ha funnits ett Eleutheropolis där. Ett är säkert: det Eleutheropolis som låg nära Jerusalem låg långt utanför gränserna för det gamla Arabia och dess provinsefterföljare, även om det inbegrep ett stort kringliggande område. Det tillhörde Palaestina Prima.
Det tycks alltså klart att ”nome” Arabia upphöjdes till provinsstatus när de två Egypten kom till. Eftersom det fanns en annan provins Arabia var det tydligt att denna måste särskiljas med adjektivet nova. Det andra Arabia på Veronalistan måste vara Arabia Nova och årtalet för detta bevis stämmer helt med årtalen för Jupiters och Hercules Egypten. Problemet med det andra Arabia kan kanske vara nära sin lösning.
Med upplösningen av den gamla provinsen Arabia och Diocletianus bundsförvant Imru’l-qais död tar det romerska Arabiens historia slut. Nu börjar en annan, rik och omväxlande, historia, det bysantinska Arabiens. Tre år innan Imru’l-qais lades till vila i Namara hade Konstantin flyttat romarrikets huvudstad. I Bysans, nu Konstantinopel och firat som det nya Rom, skulle hellenismens traditioner blomstra i nästan tusen år till. Under den nya ordningen skulle araber spela en allt viktigare roll i det bysantinska styret av Främre Orienten. Imru’l-qais var en förelöpare. Även om hans ättlingar skulle ta parti för perserna och lämna ett arv som skulle göra Tabari förvirrad, fanns det andra redo att fylla den lucka han lämnat i relationerna med den kejserliga centralregeringen. Utan arabernas medverkan kunde makten över de östliga provinserna inte upprätthållas. Tidigare hade Pompejus, Augustus, Trajanus, Septimius Severus och Diocletianus alla opererat under denna förutsättning. Deras klokhet bekräftades när den inte längre kunde tillämpas. På 600-talet samlades araberna under islams fana och skapade en oberoende och mäktig nation, rik på inre strider men enhetlig i sitt missionsnit. Bysans skyddslingar hade blivit dess rivaler.
Inbunden / 254 sidor
Övers. av Ulla Ericson
Fackgranskning av Ingvar Rydberg
Alhambra 2009
BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE
eller Mejla en rad till [email protected] och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer.
För priser och mer info se www.alhambra.se
Prolog till de sekteristiska furstarnas historia av Adonis
PROLOG
TILL DE SEKTERISTISKA FURSTARNAS HISTORIA
(1970)
TILL DE SEKTERISTISKA FURSTARNAS HISTORIA
(1970)
Tolkning av
Hesham Bahari & Ingemar Leckius
Jaffas ansikte är ett barn Kan det förtorkade trädet grönska på nytt? Kan jorden träda in i en jungfrulig bild? Vem skakar Österlandet?
Den vackra stormen har blåst upp, men den vackra förödelsen har uteblivit En irrande röst...
(Ett huvud yrade, hängav sig åt gyckelspel. Buret på höjda händer skrek det avhuggna huvudet: Jag är kalifen!).
De strök omkring, grävde en grop åt Alis ansikte
Det var ett barn, ett vitt eller svart barn.
Jaffa var hans träd, hans sånger... Och Jaffa...
De gaddade sig samman. De rev sönder Alis ansikte
Offrets blod i bägarna,
Säg: det är en kyrkogård
Säg inte: min dikt är en ros,
den har förvandlats till blod.
Mellan blodet
och rosen finns bara en tråd av sol. Säg: min aska är en boning.
Efter varje avhugget huvud slipar Ibn Abbad sitt svärd.
Ibn Djahwar är redan död.
I begynnelsen fanns bara
tårarnas rot mitt hemland, menar jag
och avståndet var min tråd Jag klipptes av och i den arabiska grönskan drunknade min sol Civilisationen är en bår, och staden
en hednisk ros -
ett tält.
Sålunda börjar eller slutar berättelsen.
Avståndet var min tråd Jag knöts ihop igen
som ett planetariskt öga,
och skrev ner staden
(när staden var ett flyttlass och gråten
dess babyloniska fästningsvall),
jag skrev ner staden
som om alfabetet svettades
inte för att hela såren
inte för att återuppväcka mumien
men för att återuppliva motsättningarna... (Blodet
förenar rosen med kråkan) ...för att spärra broarna
och två de sorgsna ansiktena
i seklernas utgjutna blod.
Jag skrev ner staden
som när profeten går mot döden jag menar mitt hemland,
mitt hemland eko,
eko, eko...
Ba' lyfter på hatten och Djim är en hårtofs,
försvinn försvinn
Alef är den första bland bokstäverna,
försvinn försvinn
Jag hör Ha' brista i gråt och ser Ra'
likt en sjunkande nymåne upplösas i sanden
försvinn försvinn,
o blod som levras och förirrar sig i ordens öken
O blod som väver olyckan eller mörkret,
försvinn försvinn
Din historias magi har brutits.
Begrav dess förödmjukade ansikte.
Förlåt oss, o gasellernas horn!
O antilopernas ögon, förlåt oss!
Jag vacklar, varje ögonblick ser jag dig, mitt hemland,
i en bild.
Nu bär jag dig på min panna, mellan mitt blod
och min död:
är du en grav eller en ros?
Jag ser dig som lydiga barn
släpande på sina inälvor, knäböjande inför kedjorna. De iklär sig en ny hud till varje piska... är du en grav eller en ros?
Du dräpte mig, dräpte mina sånger.
Är du ett slakthus
eller ett uppror?
Jag vacklar, varje ögonblick ser jag dig, mitt hemland,
i en bild.
Ali rådfrågar ljuset. Han går sin väg
bärande sin historias lik från hydda till hydda:
"De lärde mig att jag har ett hus i Jeriko
att jag har bröder i Kairo
att Nasarets gränser
ligger vid Mekka.
Hur förvandlades min kunskap till en boja
och avståndet till en belägringseld eller ett offer?
Är det därför som historien förkastar mitt ansikte?"
Om du bara visste! Vilken fars!
(Kalla den kalifens tal - eller karneval)
Den leds av två generaler
Den ene slipar giljotinen
och den andre biter i sanden...
Om du bara visste! Vilken fars!
Hur kunde du glida mellan offrets hals
och bödelns bila?
Vad, blev du mördad?
Se, du har försvunnit men farsen fortsätter.
Du dog som alla de andra
som tiden gråter i förfädernas lunga
som molnet bryter sönder sina regnbågsdörrar
som vattnet drunknar i sanden
eller evigheten halshugger sina begravda.
Du var som de andra, du försvann men farsen fortsätter.
Du var som de andra. Förkasta de andra!
Sådan var deras början. Börja du
från ett döende barn,
ett förfallet hus som koloniseras av andra hus.
Börja härifrån,
från gatornas klagan, från deras kvävande vind,
från ett land som förvandlas till en grav.
Börja härifrån
så som olyckan börjar eller åskvädret föds.
Är du död? Nu förvandlas du till tordön,
återskapas i åskans sköte.
Se hur du smälter, hur du återuppstår.
Du försvinner medan åskan fortsätter.
Din enda egendom var tältets skugga, och i tältduken fanns en reva, ibland gav man dig vatten, ibland bröd, och dina barn växte upp i en pöl.
Du förlorade aldrig hoppet, du reste dig, förvandlades till drömmen och
ögonen.
Du uppenbarar dig i en hydda vid Jordanstranden, i Gaza eller i Jerusalem.
Du stormar gatan, detta ändlösa liktåg, och lämnar den i bröllopsyra.
Din lockande röst är ett hav.
Ditt sprutande blod är ett berg.
Och när jorden bär dig till sin bädd
lämnar du till nästa älskare två bäckar
ur ditt två gånger utgjutna blod.
Jaffas ansikte är ett barn Kan det förtorkade trädet grönska på nytt? Kan jorden träda in i en jungfrulig bild? Vem skakar Österlandet?
Den vackra stormen har blåst upp, men den vackra förödelsen har uteblivit En irrande röst...
Det förflutna har gått under och går likväl inte under.
Dal är en gestalt nedbruten av sorg.
(Varför är det förflutna borta och ändå här?)
Qaf är närmare än ett pilskott.
Jag ber om vatten och han ger mig sand.
Jag ber om sol och jag får en grotta
Är du herre? Du kommer att förbli
herre. Slav? Slav kommer du att förbli.
Så lyder berättelsen: när jag ber om sol, ger han mig en grotta. Varför är det förflutna borta och ändå här? Varför denna jord som bara föder fram sorgliga dagar, denna enformiga jord?
Är du herre? Du kommer att förbli
herre. Slav? Slav kommer du att förbli.
Förvandla bilden om du vill.
Byt ut fanan.
Själv kommer du aldrig att förändras.
... På en karta som breder ut sig... etc. Härskaren som bor på sidan 1 kommer ridande på ett djur stort som galgen. Han förvandlas till en staty som uppfyller alla torg. (Härskarinnan höll på att tvätta sin ända, omgiven av kvinnor som grenslade spjuten och tuggade på slottets rökelse, medan männen inregistrerade deras hjärtslag i tiden, som skrynklades som en trasa mellan fingrarna...)
Kaf skälver under förnekelsens elektron,
djup som ljuset
Ta' en historia vars tak består av lik och rökelse
Alef galgens stolpe blöts ner av ett lerigt ljus
Ba' en kniv som flår människans hud och tillverkar skor åt ett par himmelska fötter på en karta som breder ut sig... etc.
Trädens frukter är förvandlingen och utvandringen i ljuset. De är rotade i Palestina och deras grenar är fönster Vi lyssnade till deras glädjerop och läste tillsammans om legendernas stjärna. Soldater och domare rullar benrangel och huvudskålar framför sig. Tryggt vilande som drömmen drivs de i landsflykt, tvingas de ut på irrfärd...
Hur börjar vi?
Varifrån, är havet i stånd till, kan solens ömhet?
(Jag nöjer mig med ett bröd, en hydda och solens hägn, jag är varken krigarens hjälm eller härskarens sköld, jag är floden Jordan, jag överraskar blommorna och förför dem rinnande blod jag döljer mig i min jord och mitt blod är dess vatten, det kommer att förbli jordens bräckliga väktare: virvlande damm som förenar den irrande älskaren med vinden, och bara saven återstår)
Ett barn mumlar: Jaffas ansikte
är ett barn Här föll upprorsmannen Haifa kvider i en svart sten och palmen som överskyggade Maria gråter Jag viskade: mina fötter hungrar och jorden skälver i mina handflator Vi avslöjade våra hemligheter (tårfläckarna är en väg).
Jag rör vid ljusets midja, känner hur det rycker upp öknen med rötterna och hur universum fjättras med ett rep av änglar Ser du spåren efter en planet? Planeten lyssnar till min röst. Jag har upprepat dess berättelse och skall upprepa den på nytt...
I askans tid kastade en människa sin historia i våra dagars eld och dog
(Så länge staten består kommer du inte att lära känna friheten.)
Kommer du ihåg? (Basen och
arbetarnas makt...) Vad tjänar det till?
Revolutionen degraderas till ett ord
efter hans namn, sträcker ut sig som ett bord.
Har du läst Bordets sura?
En feda'i ristade sitt brinnande namn i de nedisade struparna och dog
Den slaktade floden följer sitt lopp:
Varje vatten är Jaffas ansikte.
Varje sår är Jaffas ansikte.
Miljonerna som skriker ut sin vägran är Jaffas ansikte.
Jaffa är de älskande på terrassen, i kedjorna eller i graven.
Jaffa är blodet som strömmar från världens sida.
Detta är jag: Jag tillhör inte förfallets tidevarv.
Jag är hänryckningens våldsamma timme och de fria tankarnas jordskred.
Detta är jag - ett moln svepte förbi
havande med dårskapens virvelvind
och labyrinten växer framför mitt fönster,
medan de andra säger:
( - Han vallar sin hjord av ögonlock
Han förenar den främmande
med sitt främlingskap)
Detta är jag: Jag för främlingen till hans främlingskap
Jag skriver historien: över minareten
kretsar en måne som tyglar hästarna
och sover i händerna på en amulett.
Nederlaget har besudlat
seklernas kropp
Oran är Kazimiyahs syster.
Damaskus är Beiruts gumma.
En öken som slukar årstiderna, ett härsknande blod -
Symbolernas eld frambringar inte längre städerna och rymden.
Jag mindes att det som återstod bestod
av ett åldrat blod som dog som dog
och nederlaget har besudlat
seklernas kropp.
... På en karta som breder ut sig etc, där ordet förvandlas till en vävnad vars mellanrum genomkorsas av huvuden som luddig bomull Dagarna bär på genomborrade lår, som träder in i en historia tömd på allt utom naglarna. Trekanter med kvinnliga former lägger sig ner mellan blad och blad. Allting träder in i jorden genom ordets nålsöga: insekten guden poeten,
genom sömnlöshetens stygn och röstens hetta, genom skotten och tvagningarna, genom månen och Salomos myra, genom fält där skyltar spirar med olika inskriptioner: "Sökandet efter levebröd", "Sökandet efter en röv i hemlighet" och "Finns rörelsen i steget eller i vägen?"
Vägen är av sand. Luften välver sig över den och steget är en tidrymd slät som en sten på stranden...
Tiden höll på att tränga ut ur tiden och det man kallar hemland satte sig vid sidan om tiden. Och det var nära att falla. "Hur skall man rädda det?" frågade en fjättrad man och fick bara ett annat betsel till svar. En folksamling tät som sand började utsöndra ett avstånd lika stort som lam mim alef, eller som sad ain ya' ha' kaf, och så beträda det, vävande fanor, mattor och kupoler, byggande en bro från det hinsides till jordelivet...
En fluga passerade och slog sig ner på ordet. Inte en bokstav rörde sig. Då flög den sin väg igen och vingarna förlängdes. Ett barn kom förbi och frågade efter ordet. Taggar växte fram i hans strupe och stumheten spred sig på hans tunga...
På en karta som breder ut sig ...etc.
"Fienden anfaller och de själva förlorar terräng, fienden rycker fram och de själva skingras, fienden blir allt djärvare och de själva allt räddare, tills de återvänder till en flagga på halv stång och slocknade röster, och varje kung bemödar sig att fylla igen sina bräscher,
... och när de andalusiska furstarna står inför en katastrof och nödgas be kung Al-Salih om undsättning för att befria Algeciras ur spanjorernas våld, nöjer sig denne med att uttrycka sin sorg och betyga sitt deltagande. 'Krigets utgång är alltjämt oviss', säger han. 'Vi gläder oss åt att ni har undkommit',
... och fienden upphör inte att attackera dem och bekämpa dem och förgöra dem, tills de tvingas överge sina ställningar, berövas sina borgar och går sin undergång till mötes..."
På en karta som breder ut sig ...etc.
Den välkända historien som kokas över sultanens eld har vägrat nämna en poet... och fortsättningen följer
på en karta som breder ut sig... etc.
Det skall komma en tid
mellan askan och rosorna
när allting kommer att slockna
när allting kommer att börja
... Och jag besjunger min tragedi. Jag kan bara skymta mig själv i ett chiffer, i historiens utkanter Jag skall börja, men var? Varifrån? Hur skall jag göra mig förstådd, på vilka språk? Språket som ammat mig har förrått mig. Jag skall försköna det och fortsätta att leva på udden av en tid som dog, vandra på udden av en tid som inte kommit än
Fast jag är inte ensam
... Historiens gasell öppnar mina inälvor Slavarnas flod ryter. Det finns ingen profet som inte är trotsare, det finns ingen gud som... Vi närmar oss, vi upptäcker brödet Vi har upptäckt ett ljus som leder till jorden, upptäckt en sol som springer fram ur den knutna näven. Hämta era hackor! Vi bär Gud som en döende åldring, vi öppnar en annan väg för solen än minareterna, en annan bok för barnen än änglarna, ett annat öga för drömmaren än Medina och Kufa Hämta era hackor
Jag är inte ensam...
Jaffas ansikte är ett barn Kan det förtorkade trädet grönska på nytt? Kan jorden träda in i en jungfrulig bild? Vem skakar Österlandet?
Den vackra stormen har blåst upp, men den vackra förödelsen har uteblivit En irrande röst...
De trädde fram ur de uråldriga böckerna
där rötterna möglar.
De kom som årstiderna kommer.
Askan kramade sin motbild
och fälten vandrade mot fälten.
Nej, han tillhör inte förfallets tidevarv
Han är hänryckningens våldsamma timme
och de fria tankarnas jordskred.
Beirut, hösten1970
Utdrag ur "Detta är mitt namn" (Antologi). Boken kan beställas hos din bokhandlare eller lånas på bibliotek.
Tolkningar av Hesham Bahari, Sigrid Kahle, Ingemar & Mikaela Leckius och Ingvar Rydberg
Förord av Alain Jouffroy
Efterskrift av Sigrid Kahle
Häftad / Illustrerad / 302 sidor / Inkl. CD med Adonis egen uppläsning
Förord av Alain Jouffroy
Efterskrift av Sigrid Kahle
Häftad / Illustrerad / 302 sidor / Inkl. CD med Adonis egen uppläsning
Den vilda demokratin av Adonis
Bönen och svärdet
eller
Den ”vilda demokratin”
(1991)
av Adonis
översättning av Jan Stolpe
eller
Den ”vilda demokratin”
(1991)
av Adonis
översättning av Jan Stolpe
I
Inget av det som har hänt i arabvärlden den senare tiden borde förvåna oss. Det som visar sig idag på ett så iögonenfallande sätt visar ingenting som är nytt om man tänker på den situation som i tysthet har utvecklats i hela arabvärlden — med olika nyanser i olika länder — sedan andra världskrigets slut och sedan arabernas ”befrielse” från Västerlandets ok.
Tyvärr är det heller inget förvånande med att det återigen är människan som människa som var dag mördas eller fängslas i denna arabvärld i namnet av en internationell legitimitet vilken förblir främmande för henne, eftersom hon på sin egen jord är berövad sin rätt och sin frihet. Och det är heller inget förvånande med att denna internationella legitimitet kan ta formen av ett krig mellan regimer och stater för andra regimers och staters räkning. Allt detta kräver av oss araber, liksom av västerlänningarna, att vi på nytt tänker igenom arten av de förbindelser som finns mellan våra två världar, och att vi tänker igenom vilken typ av dialog som dessa förbindelser kräver.
II
Att diktaturerna, av vad slag de vara månde, inte fäster någon som helst vikt vid människan och friheten är ett odiskutabelt faktum. De flesta arabiska intellektuella är medvetna om den fördärvliga karaktären hos de diktaturer som finns i deras länder, och de bekämpar dem. Men varför har Västerlandet så sent blivit medvetet om denna sanning, som ändå har varit vitt spridd sedan lång tid tillbaka genom press och annan information? Varför har de flesta västerländska författare tigit om denna situation? Varför har Västerlandets samvete tigit inför de individuella och kollektiva massakrer som dessa diktatorer har begått mot sina folk? Vilka är de västerländska författare som har haft modet — eller klarsyntheten — att fördöma det stöd som vissa regimer har fått mot andra, särskilt genom försäljning av vapen och militära krediter, samtidigt som de mänskliga rättigheterna har förhånats överallt, när detta stöd enbart legitimerades i namn av Västerlandets ekonomiska och strategiska intressen? Vad fanns det för annat skäl att blunda för massakrerna, förstörelsen och tortyren i det ena landet och fördöma dem i ett annat — annat än den egoistiska hänsynen till dessa intressen?
Att försvara de mänskliga rättigheterna är en grundläggande princip som är grundvalen för all demokrati. Låt oss tacka Västerlandet för alla tillfällen då det har försvarat dessa rättigheter, men låt oss inte glömma bort att principernas etik är en och odelbar, att den inte skiljer mellan ett folk och ett annat, att den gäller människan som sådan. Annars fjärmas denna etik från sina mål och blir ett privilegium som bara vissa folk får komma i åtnjutande av, och då besmittas försvaret av de mänskliga rättigheterna av rasism och diskriminering. Tyvärr tvingas man konstatera att den västerländska diskursen ofta har intresserat sig för vissa människors rättigheter i vissa delar av världen och glömt bort dem eller struntat i dem i andra. Därmed har den ursprungliga oantastliga principen fått karaktär av en politisk bricka och upphört att vittna om en autentisk tro på det humanitära idealet.
Tacksamt måste man notera att det europeiska medevetandet har vaknat för respekten av de mänskliga rättigheterna i Afrika, Kina, Tibet och Sydamerika liksom Östeuropa. Och man måste notera en viss uppmärksamhet inför de problem som befolkningen står inför i dessa delar av världen. Men de länder som breder ut sig över två kontinenter och befolkas av dem man kallar araber, förtjänar de inte att omfattas av samma intresse?
Varför har det västerländska medvetandet inte försvarat kurdernas rättigheter, armeniernas och andra minoriteters som finns i arabvärlden? Varför har det inte ägnat sig åt palestiniernas öde när de lever i den svartaste misären — förstörda hus, ockuperade byar — sedan mer än ett halvsekel? Varför har de västerländska författarna inte solidariserat sig med sina arabiska bröder för att stödja det humanitära idealet genom ett försvar av de mänskliga rättigheterna för araberna i allmänhet, som nästan överallt saknar de mest elementära av dessa rättigheter? Och varför har de godkänt export av de mest sofistikerade vapen till förhärjade områden i stället för att hjälpa länderna att utveckla sina ekonomiska och kulturella möjligheter? Det västerländska medvetandet tycks inte alls syfta till att hjälpa araberna att erövra vetenskap, kunskap och frihet, bara att skaffa bomber, stridsvagnar och flygplan. Ja, västerlänningarna ger araberna intrycket att de står för allt det mest antidemokratiska och mest människofientliga, och att de alltid stöder de härskande arabiska regimerna, det vill säga förtrycket och tyranniet.
När de liberala judiska intellektuella själva till exempel fördömer statens politik mot palestinierna på de ockuperade områdena, bevarar den västerländska diskursen om denna konflikt enbart de argument som syftar till att stödja Israels nuvarande politik, utan att bekymra sig det minsta om historien om förhållandena mellan araber och judar. Ett sådant stöd gör det omöjligt att se någon möjlig gemensam framtid för de två lägren: som om man som fiende till araberna automatiskt vore vän till israelerna! Borde man inte i stället tänka att det enda riktiga stödet till Israel är upprättandet av en varaktig och rättvis fred? För detta krävs det att Västerlandets tänkare anstränger sig att komma ur konfliktens återvändsgränd och i stället rör sig mot ett ömsesidigt erkännande av de två lägren, mot en renässans för de historiska band som finns mellan judar och araber, i ett perspektiv som är civilisationens, inte enbart strategins.
Ingenting sådant har man ännu försökt. Tvärtom fortsätter Västerlandet att se en enda sak hos araberna, nämligen deras fientlighet mot Israel, och att se till sina egna möjligheter att sälja vapen. Vilken reaktion kan man under sådana förhållanden vänta sig bland araberna, som lever i förtryck på sin jord, inte bara i förtryck från regimerna i sina egna länder, utan också i förtryck från de västländer som stöder dessa regimer genom att förse dem med vapen?
Hur ska man kunna kritisera araberna om de uttrycker sin bitterhet mot Västerlandet, då de gör samma sak mot de regimer som de påtvingats — och att denna bitterhet ända tills nu tyvärr har förblivit tyst?
III
Att den ena eller andra diktatorn periodvis kan väcka en viss sympati i arabvärlden genom att påstå sig stå för det arabiska folket i dess helhet bör inte här tas med i beräkning. Det viktiga är att undersöka de underjordiska orsakerna till sådana rörelser. Under inga förhållanden styrs de som sympatiserar med sådana diktatorer i sitt handlande av någon rationell analys av fakta eller av någon klar politisk vision. I kriget mot Västerlandet ser de bara en revolt, för i tvåhundra år har detta Västerland struntat i deras rättigheter till frihet och demokrati. Det är enbart fråga om ett uttryck för deras förbittring och besvikelse, det är ett skrik av trots ur deras inre förtvivlan.
För min del vägrar jag att gå in i denna identifikationsprocess, och jag ansluter mig inte heller till den västerländska diskurs som är förhärskande i hela Europa. Jag fortsätter att se Västerlandet genom dess kreativitet och dess skapande människor, och jag hoppas att de europeiska tänkarna ska kunna se arabvärlden på samma sätt. Araberna kan inte reduceras enbart till en oljeresurs, lika litet som de bara är poliser vilka påtvingar folk till bön och lika litet som de kan identifieras med partier vilka påstår sig vara Guds försvarare. Araberna har också de sin kreativitet och sina skapande andar, bland dem finns det människor som kämpar för rättvisa och frihet i världen, och de har sin roll att spela i världscivilisationen och världskulturen. De låter sig inte luras av den ena eller andra tillfälliga diktaturen.
Det europeiska samvetet borde minnas att den horisont som öppnats av revolutionen i västvärlden, i första hand genom Franska revolutionen, inte bara gäller för den västerländska människan, utan omfattar hela mänskligheten. Européerna bör inte tappa ur sikte att religionen i de traditionalistiska samhällena inte så mycket är ett religiöst problem som en politisk och social fråga, eftersom den är ett hinder för förnuftets och tänkandets frihet och därmed också för framsteg. Här måste man erkänna att det europeiska medvetandet nu i slutet av 1900-talet tycks regrediera i förhållande till vad det varit under de två föregående seklerna. I stället för att fortsätta förnuftets revolution bidrar det genom sin kapitulation till att förstärka den revolution som håller på att fullbordas inför våra ögon och som pekar mot integrismens och obskurantismens seger.
IV
Kanske kräver jag mer av det europeiska medvetandet än det klarar? Har jag mer förtroende för det än man bör ha? Nyss sade jag att jag inte kan se något förvånande i det som nu händer i arabvärlden. Men jag måste tillägga att det är viktigt med självkritik; det är det alltid när man kritiserar den Andre. Alltså frågar jag: vad är grunden till problemet? Ligger felet hos den Andre eller hos oss araber?
Om vi vill befria oss fullständigt från den västerländska hegemonin; om vi verkligen vill bygga vårt liv, vår kultur, vår civilisation med våra egna krafter, hur ska vi då kunna förverkliga en sådan strävan, när våra regimer i allt väsentligt bygger på ställningstaganden som redan från början och i stor utsträckning legitimerar Västerlandets, särskilt Förenta staternas hegemoni? Lika litet som Orienten är Västerlandet ett; det finns flera Västerländer och flera Orienter. Vad jag menar här när jag säger Västerlandet är inte en totalitet, utan en politisk och ekonomisk makt; det hoppas jag läsaren förstår.
Vi lever i skuggan av regimer som isolerar sina folk och inringar dem, som fråntar dem deras rättigheter och enbart låter dem behålla plikten till lydnad och underkastelse. Dessa regimer föraktar den skapande energin, de omvandlar de intellektuella, konstnärerna, författarna till enbart funktionärer i maktens tjänst, och de förföljer dem som vägrar att vara enbart betalda agenter. De förvaltar sina folks och sina länders rikedomar enbart för att stärka sig själva och säkra sin egen kontinuitet i stället för att ställa rikedomarna i tjänst för social, ekonomisk och kulturell utveckling. De styr folk där majoriteten av individerna inte ser någon utväg, inte kan sätta in sina krafter i något arbete.
Sådana regimer frodas vid mötespunkten mellan två kontinenter, på de platser som är den mänskliga civilisationens vagga och där det idag bara är analfabetismen, misären och terrorn som härskar. De bygger på okunnighet och fattigdom: i dessa länder finner man nu mot slutet av 1900-talet inte en enda tidning som framlägger synpunkter vilka skiljer sig från den officiella och söker öppna horisonter utanför den kontroll som utövas av olika institutioner vilka är språkrör för makten. Dessutom: när dessa regimer vänder sig till Västerlandet är det enbart för att utnyttja vad Västerlandet har att erbjuda i fråga om teknisk, industriell och kommersiell modernitet — resultat av konsumtionssamhället.
Hur kan man under sådana förhållanden förvåna sig över att araberna ständigt drivs att inta ståndpunkter som leder dem till att förstöra sig själva, och att snart låta sig förstöras? Vilka spektakulära händelser som än inträffar på detta område så blir de aldrig annat än nya länkar i det skoningslösa maskineriets kedja.
V
Om arabvärldens främsta problem idag är att frigöra sig från Västerlandet måste denna frigörelse börja på arabisk mark, genom dialog och genom att man upprättar demokratin som livssystem. Det är den enda vägen för ett värdigt handlande: en total uppslutning kring principen om de mänskliga rättigheterna och kring respekten för friheterna. Parallellt krävs det att en ekonomisk ansträngning ger folken en känsla av att de existerar med egen rätt på sin jord och ger dem en verklig självförsörjning. Endast uppsvinget av en verkligt egen produktion kan ge dem känslan av att de inte alltid är beroende av Västerlandet. Det kan verka utopiskt idag, men det är inte otänkbart. Bara så kan araberna återvinna förtroende för sig själva, för sin styrka och sin bestämmelse; på så sätt kan de bli medvetna om att deras närvaro i världen inte är synonymt med krossande och ”anpasslighet”, utan tvärtom med utveckling, produktion, skapande och utstrålning, och att de har en oersättlig roll att spela i byggandet av människan och världen.
Jag, som bor på poesins mark, mellan orden; som bebos av mitt folk och av idén om människan; som är motståndare till krigets själva princip, jag kan inte föreställa mig hur någon mänsklig varelse, i synnerhet en poet, skulle kunna betrakta kriget som den bästa lösningen på något som helst problem. Poesin gör livet på jorden skönare, mindre efemärt och mindre eländigt. Kriget, en kollektiv kamp, hör samman med hjordandan och får människan att regrediera till barbari och omänsklighet.
Nu fruktar jag att den västerländska demokratin kommer att omvandlas till en ”vild demokrati”, för att använda ett uttryck av Claude Lefort. Jag fruktar att varje krig som Västerlandet för mot arabvärlden aldrig kommer att bli något annat än explosionen av ett historiskt och religiöst komplex som under lång tid trängts bort: ”Förinta Babylons söner, Orientens söner...” Och jag fruktar att den ömsesidiga oförståelse som utvecklats mellan arabvärlden och den västerländska världen leder oss mot en tid då det inte längre finns någon annan tröskel att passera för att gå in i framtiden än bönen och svärdet.
Utdrag ur "Bönen och svärdet - essäer om arabisk kultur" av Adonis, Alhambra. Boken kan beställas hos din bokhandlare eller lånas på bibliotek.
Utdrag ur "Motsägelser om 11 september" av David Ray Griffin
3
Hördes Dick Cheney bekräfta en order att inte ingripa?
Som vi såg i Norman Minetas vittnesmål inför 11 september-kommissionen den 23 maj 2003 i förra kapitlet, sade han att han anlände till PEOC, där vicepresident Cheney hade befälet, ”omkring kl. 9.20.” Under vittnesmålet berättade han om en episod som rimligen kan tolkas som Cheneys bekräftelse av en order till luftförsvaret att inte ingripa.
Minetas vittnesmål
I sitt vittnesmål inför kommissionen beskrev Mineta följande episod: Medan flygplanet närmade sig Pentagon kom en ung man in flera gånger och sa till vicepresidenten: ”Planet är 80 km borta. Planet är 50 km borta.” Och när det minskade till ”planet är 15 km borta”, sa den unge mannen också till vicepresidenten: ”Gäller orderna fortfarande?” Vicepresidenten vände sig om, knyckte på nacken och sa: ”Det är klart att orderna fortfarande gäller. Har ni hört nånting annat?”(1)
På fråga av kommissionsledamoten Timothy Roemer hur lång tid efter hans ankomst som denna replikväxling ägde rum, sade Mineta, som vi såg i förra kapitlet: ”Troligen cirka fem eller sex minuter.” Det torde, som Roemer påpekade, ha varit ”omkring 9.25 eller 9.26.”
Ett problem som Minetas vittnesmål skapade var att det innebar att Cheney och militära befattningshavare visste att flygplan närmade sig Washington omkring tolv minuter innan Pentagon träffades 9.38.
Detta motsäger direkt den officiella redogörelsen, enligt vilken militären inte visste att ett flygplan närmade sig Pentagon förrän 9.36, så att man med kommissionens ord ”som mest hade en eller två minuter på sig för att reagera på det oidentifierade plan som närmade sig Washington.”(2) Det påståendet är väsentligt för att förklara bl a varför Pentagon inte hade utrymts innan det träffades – ett faktum som resulterade i 125 döda. Rumsfelds talesman sade, när han tillfrågades varför denna utrymning inte gjordes: ”Pentagon visste helt enkelt inte om att detta flygplan var på väg mot oss.”(3)
Ännu mer problematisk är frågan om ”ordernas” karaktär. Mineta antog, sade han, att de var order om att skjuta ner planet. Men inget plan som närmade sig Washington sköts ner, enligt mångas förmenande. Ett annat problem med Minetas tolkning var att den gjorde episoden obegriplig. Hade Cheney givit den väntade ordern – att skjuta ner ett flygplan som närmade sig det strängt förbjudna luftrummet över Washington – skulle det inte, har kritiker hävdat, funnits något skäl för den unge mannen att fråga om orderna fortfarande gällde. Hans fråga var meningsfull bara om orderna var att göra något ovanligt – att inte skjuta ner planet. Det misstänktes därför att Mineta utan att inse det hade rapporterat att han hört Cheney bekräfta order att inte ingripa, innebärande order att frångå standardproceduren.
Misstanken undanröjs
Grunden för denna misstanke undanröjdes av de redogörelser för Cheneys handlande den morgonen som gavs av de flesta ledande media och senare av kommissionen. Medias berättelser publicerades alla innan Mineta vittnade inför kommissionen 2003. Men Mineta hade berättat om Cheney och den unge mannen i ett BBC-program, ”Clear the Skies”,(4) som sändes på första årsdagen av 11 september. Och han kan ha berättat det även tidigare. I den mån medias artiklar undanröjde grunden för misstanken att Mineta hörde Cheneys bekräftelse av en order att inte ingripa, kunde de därför ha varit reaktioner på Minetas berättelse, även om de publicerades före hans vittnesmål 2003 inför kommissionen.
Tiden ändras
Ett sätt att undanröja misstanken vore att helt enkelt säga att Cheney inte kom ner i PEOC förrän senare. Tre uppmärksammade TV-program på första årsdagen av 11 september – ett av CNN och två av ABC (5) – uppgav att Cheney kom ner i PEOC tillräckligt tidigt för att den av Mineta relaterade episoden kunde ha inträffat. De två ABC-programmen innehöll t o m Minetas bekräftelse. Men de flesta TV- och tidningsrapporter menade att Cheney kom för sent för att episoden skulle ha inträffat – antingen precis före attacken mot Pentagon,(6) precis efter den(7) eller, som Evan Thomas uppgav i Newsweek den 31 december 2001 (se föregående kapitel), inte förrän 9.58.(8) Fastän var och en av dessa tre redogörelser motsade de två andra, uteslöt de alla möjligheter av att Cheney efter att ha fått veta att ett plan närmade sig Pentagon omkring 12 minuter före attacken skulle blivit tillfrågad om ”orderna” fortfarande gällde.
Kommissionen gjorde sedan Evan Thomas uppgifter i Newsweek till den officiella ståndpunkten. Enligt dessa uppgifter anlände fru Cheney och mötte vicepresidenten i tunneln just som han ”fått veta att Pentagon hade träffats”, medan han talade i telefon med presidenten. Och sedan, sade Thomas: ”Strax före 10 leddes paret Cheney in i PEOC:s konferensrum... de tittade på TV-skärmarna. Det var 9.58.” Kommissionsrapporten säger: ”Det finns motstridande uppgifter om när vicepresidenten anlände till konferensskyddsrummet. Vi har dragit slutsatsen av tillgänglig bevisning, att vicepresidenten anlände till rummet strax före 10.00, kanske 9.58.”(9)
Intressant nog finns det föga samband mellan de olika nyhetsartiklarnas datum och tidpunkten till vilken de förlägger Cheneys ankomst till PEOC. Utifrån antagandet att de flesta av dessa artiklar grundades på intervjuer med och/eller andra uttalanden av Cheney själv, kunde man misstänka att ankomsttiden skulle ha förlagts senare och senare, så att ju senare artikeln var desto närmare skulle den stämma överens med kommissionens ståndpunkt 2004. Så var emellertid inte fallet.
I Evan Thomas’ intervju den 19 november 2001 med Cheney för artikeln i Newsweek uppgav denne mycket riktigt en senare tid för sin ankomst till PEOC än han gjort vid intervjun den 16 september på Meet the Press, då han påstod att han fått vetskap om attacken mot Pentagon efter ankomsten till PEOC, inte före. Annars finner man föga samband. Faktum är att de två artiklar som kom närmast den slutliga ståndpunkten var två av de tidigaste.
Den enda artikel som har med alla huvudpunkterna i den slutliga ståndpunkten – [Cheney] gick sent ner i korridoren, fick höra om attacken mot Pentagon i korridoren, kom inte till PEOC förrän strax före 10.00 – är Evan Thomas’ artikel i Newsweek, som kom ut den 31 december 2001.
Den artikel som näst bäst föregriper den slutliga ståndpunkten är den i Washington Post av Dan Balz och Bob Woodward, nämnd i förra kapitlet, som publicerades den 27 januari 2002, en knapp månad efter Thomas’ historia i Newsweek. I Balz-Woodwards artikel kom Cheney till PEOC 9.45, till skillnad från uppgiften i Thomas’ artikel. Men liksom i Thomas’ artikel fick Cheney reda på attacken mot Pentagon medan han ännu var i korridoren. Den hade också med en detalj i den slutliga ståndpunkten som inte finns med i Thomas’ historia: Cheney tittade på TV medan han var i korridoren.
Fastän dessa två artiklar föregriper den ståndpunkt som skulle bli kommissionens, uppgav de flesta andra nyhetsrapporterna – t ex en artikel i New York Times den 16 oktober 2001 (10) – att Cheney anlände till PEOC strax innan Pentagon träffades. Bland dessa artiklar finns ett NBC-program på första årsdagen av 11 september och ett BBC-program sänt tre dagar tidigare.(11) Dessa program, som förbigick påståendena i Thomas och Balz- och Woodwards artiklar med tystnad, verkar ha inspirerats av Cheneys uttalanden den 16 september på Meet the Press.
Vidare: de två ABC-program som sändes under veckan ett år efter den 11 september och som byggde på intervjuer gjorda av Peter Jennings, ignorerade Cheneys ståndpunkt i Meet the Press till förmån för Minetas ståndpunkt, enligt vilken Cheney kom till PEOC omkring 9.15. Dessa artiklar innehöll också Minetas redogörelse för samtalet mellan Cheney och den unge mannen. Det skulle vara intressant att veta, varför ABC, som i dessa program bekräftar Andrew Cards tillrättalagda framställning när president Bush lämnade klassrummet i Sarasota (som vi såg i kapitel 1), inte hade övertalats att bekräfta någon av Cheneys ändrade uppgifter om sin ankomst till PEOC. Kanske det var därför att Peter Jennings, som hade intervjuat Mineta direkt, fann hans historia trovärdig.
I vart fall sopades Minetas och Cheneys redogörelser i Meet the Press under mattan av kommissionens beslut att bekräfta den version som Cheney gett Newsweeks Evan Thomas. Fastän den stred mot Norman Minetas offentliga vittnesmål inför kommissionen och även mot Cheneys egen tidigare framställning för Tim Russert på Meet the Press, blev den den officiella versionen bara därför att den godkänts av kommissionen, trots att den fram till dess i hög grad varit en minoritets uppfattning. Faktum är, som påpekades i förra kapitlet, att utskriften av Cheney-intervjun i Newsweek är det enda dokument som kommissionen kunnat hänvisa till som stöd för sitt påstående att Cheney inte anlände till PEOC förrän strax före 10.00.
Inte desto mindre uteslöt kommissionen på det sättet den möjliga sanningen i Minetas farliga historia, för att få oss att tro att Mineta vittnade felaktigt om att Cheney bekräftade en order att inte ingripa.
Alternativa versioner
om det inkommande flygplanet i Washington
Ett annat sätt för nyhetsprogram och kommissionen att undvika denna tolkning var att servera en alternativ version av historien om ett inkommande flygplan. Åtminstone fyra sådana versioner dök upp.
En version, som avviker minst från Minetas historia, finns i Balz- och Woodwards artikel i Washington Post. Liksom Minetas egen historia nämner denna variant rapporterna om det inkommande planet och knyter den till Mineta: Minister Norman Y. Mineta... hade telefonkontakt med Federal Aviation Administrations ledningscentral, som övervakade Flight 77, när det rusade mot Washington med radarspår var sjätte sekund. Det kom rapporter om att planet var 80 km borta, 50 km borta, 15 km borta – tills bunkern fick höra att det hade inträffat en explosion vid Pentagon.(12)
Denna artikel knöt dessa uppgifter till Mineta, däremot inte till Cheney, som enligt Balz och Woodward fortfarande befann sig i korridoren vid den tidpunkten. Balz och Woodward skrev heller ingenting om några ”order”. Dessutom beskrev de dessa rapporter som så sena – just före attacken på Pentagon – att det inte skulle ha funnits tid att vare sig återkalla eller bekräfta några ”order”.
En annan version av historien om det inkommande flygplanet gavs i det CNN-program som sändes den första årsdagen av 11 september. Som nämnts tidigare sades i det programmet liksom i Clarkes och Minetas redogörelser, att Cheney fördes ner till PEOC kort efter att det andra tornet hade träffats. Programmet hade faktiskt rubriken ”Cheney minns när han tog befäl i bunkern”. Det nämnde emellertid inte Minetas historia om ett flygplan som närmade sig innan Pentagon träffades. I stället innehöll det en liknande historia om United Flight 93, berättad, med lite hjälp av Cheney, av Josh Bolten, som vid den tiden var Vita husets vice stabschef. Historien löd så här: Efter att planen träffade tvillingtornen flög ett tredje in i Pentagon. Cheney hörde sedan en rapport att ett plan över Pennsylvania höll kurs mot Washington. En militär adjutant bad Cheney två gånger om tillstånd att skjuta ner det.
”Vicepresidenten sa ja igen”, erinrade sig Josh Bolten, Vita husets vice stabschef. ” Adjutanten frågade då en tredje gång. Han sa: ’Är det en bekräftelse av tillstånd att ingripa, Sir?’ Och vicepresidenten – vars röst lät lite irriterad – svarade: ’Jag sa ja’.”
Det var en kort markering från en man som visste att det var han som angav tonen i Vita huset under krisen.
”Jag tror det fanns en underton av vrede där. Men det var mer en fråga om beslutsamhet. Man vill inte låta sin vrede fördunkla sitt omdöme i ett ögonblick som det här”, sade Cheney.
Denna historia har med två av huvudpunkterna i Minetas redogörelse: tre replikväxlingar mellan Cheney och en militär adjutant åtföljda av Cheneys bekräftande men arga svar i den tredje.
Men där fanns också tre avgörande skillnader: Replikväxlingarna kom efter, inte före attacken mot Pentagon; orderna var helt klart att skjuta ner ett plan i stället för att hålla dörren öppen för mer än en tolkning, och planet i fråga var United 93, inte American 77. Historien kunde därför tjäna som ett ”korrektiv” till Minetas berättelse och tala om för folk som hört den att, fastän en sådan episod faktiskt inträffat, så avsåg den Cheneys order att skjuta ner United 93, inte ordern att inte skjuta ner det plan som närmade sig Pentagon.
Fastän denna CNN-version uteslöt allt samband mellan det inkommande flygplanet och såväl Cheney som attacken mot Pentagon, var den emellertid inte användbar för kommissionen, eftersom denna valt ståndpunkten att Cheney inte kom till PEOC förrän nästan kl. 10.00 och inte, som diskuteras i nästa kapitel, gav något tillstånd om nedskjutning förrän efter 10.10.
En tredje version om det inkommande flygplanet berättades intressant nog av Balz och Woodward. Efter att ha lämnat den ovan diskuterade redogörelsen, som beskrev en episod som inträffade före attacken på Pentagon och inbegrep Mineta men inte Cheney, kom de med en annan variant av en episod, som sades ha inträffat efter 9.55. Då hade Cheney just fått presidentens bemyndigande att skjuta ner planet. Artikeln av Balz-Woodward, som kan ses som en syntes av Minetas och Bolten-CNN:s versioner, löd så här:
I Vita husets bunker kom en militär adjutant fram till vicepresidenten.
”Det finns ett plan 130 km bort,” sade han .”Det finns ett jaktplan i området. Ska vi ingripa?”
”Ja”, svarade Cheney utan att tveka.
Kring vicepresidenten fanns Rice, Vita husets vice stabschef Joshua Bolten och I. Lewis ”Scooter” Libby, Cheneys stabschef. De blev nervösa när adjutanten upprepade frågan, denna gången med ännu mer eftertryck. Planet var nu 100 km bort. ”Ska vi ingripa?” tillfrågades Cheney.
”Ja”, svarade han igen.
När planet kom närmare, upprepade adjutanten frågan. ”Gäller ordern fortfarande?”
”Det är klart den gör”, snäste Cheney av.
Efter att ha förtigit Cheneys roll i Minetas berättelse och reducerat den till en mening (”Det kom rapporter om att planet var 80 km bort, 50 km bort, 15 km bort”) förde Balz och Woodward flera detaljer från den berättelsen till en episod som ägde rum 30 minuter senare, när United 93 närmade sig Washington: en militär adjutant som informerar Cheney om läget tre gånger, frågan ”Gäller ordern fortfarande?” (nästan ordagrant som Minetas ”Gäller orderna fortfarande?”) och Cheneys förargade svar ”Det är klart den gör” (mycket likt Minetas ”Det är klart att orderna fortfarande gäller.”) Resultatet blev att centrala detaljer i Minetas berättelse, som avsåg ett plan som närmade sig Pentagon, nu hamnade i en historia som avsåg United 93.
Inte ens denna tredje version om det inkommande planet kunde utan vidare övertas av kommissionen eftersom den hävdade att Cheney inte kom till PEOC förrän nästan 10.00 och att militären inte visste om kapningen av United 93 förrän planet hade kraschat.
Därför presenterar kommissionens rapport en fjärde version av historien om det inkommande planet, vilken i stort är baserad på anteckningar av Lynne Cheney och Lewis ”Scooter” Libby.(13) Enligt denna version inträffade episoden ännu senare: Kl. 10.02 började signalisterna i skyddsrummet ta emot rapporter från Secret Service om ett ingående flygplan... Någon gång mellan 10.10 och 10.15 meddelade en militär adjutant vicepresidenten och andra att planet var 130 km bort. Vicepresident Cheney fick anhållan om tillstånd att ingripa mot planet... Vicepresidenten bemyndigade jaktplan att ingripa mot det ingående planet. Adjutanten återvände några minuter senare, troligen mellan 10.12 och 10.18, och sade att planet var 100 km bort. Han anhöll åter om tillstånd att ingripa. Vicepresidenten sade åter ja... Vita husets vice stabschef Joshua – ... hörde replikväxlingarna och... föreslog vicepresidenten att ta kontakt med presidenten och få ordern att ingripa bekräftad... Vicepresidenten noterades ha ringt presidenten 10.18 och fört ett två minuters samtal som utverkade bekräftelsen.(14)
Kommissionen skriver här att Cheney förvisso samtalade med en militär adjutant som upprepade gånger informerade honom om ett inkommande plan. I dess version går det emellertid inte att tolka episoden så att det avser antingen en order att inte ingripa mot ett plan som närmade sig Pentagon eller en order om nedskjutning som kunde ha resulterat i att United 93 störtat. Minetas farliga berättelse hade ersatts av en totalt harmlös version av historien om det inkommande planet.(15)
Slutsats
Det är tydligt att alla de alternativa redogörelserna inte kan vara sanna. Även om kommissionens historia om det inkommande planet skulle vara det enda alternativet man tar hänsyn till, kan den och Minetas redogörelse inte båda vara sanna.
Det finns i själva verket tre skäl att misstänka att den korrektaste redogörelsen är den som Mineta gett. För det första hade han inget klart motiv att ljuga. För det andra har han nyligen bekräftat sin redogörelse och förklarat att vicepresidenten (tillsammans med fru Cheney) redan var där när han (Mineta) anlände till PEOC omkring 9.20 och förklarat att samtalet mellan Cheney och den unge mannen definitivt ägde rum före attacken mot Pentagon. För det tredje verkar de olika alternativa redogörelserna i första hand ha tillkommit för att förta intrycket av att Cheney bekräftat ordern att inte skjuta ner ett flygplan som närmade Pentagon, ett intryck som den av Mineta rapporterade episoden utan tvivel gav.
Kongressen och pressen måste avgöra om Minetas framställning verkligen är sann och, om den är det, varför och av vem de osanna redogörelserna fabricerats.
◊◊◊
* Andreas von Bülow, f.d. teknik- och forskningsminister i Västtyskland (“CIA och 11 september: Den internationella terrorismen och säkerhetstjänsternas roll”)
* Eric Laurent, f.d. utrikeskorrespondent för Le Figaro (“Gåtorna kring 11 september” & “Bushs okända värld”)
* David Ray Griffin, professor i religionsfilosofi och teologi med över 40 vetenskapliga publikationer på sin meritlista (“WTC 7 och dess mystiska kollaps”, “Motsägelser om 11 september” och “Usama bin Ladin: död eller levande?”)
Böckerna kan beställas hos din bokhandlare eller lånas på bibliotek.
* Eric Laurent är en av Frankrikes mest kända journalister (Le Figaro) och en bästsäljande författare vars böcker om Bushdynastin filmatiserades och till och med visades på svensk teve, dock utan att nämna att böckerna fanns utgivna på svenska!
* Andreas von Bülow är före detta teknologi- och forskningsminister under Schmidts regering i dåvarande Västtyskland samt ledamot för socialdemokraterna i tyska riksdagen under 25 år och en stor auktoritet på underrättelsetjänster.
* David Ray Griffin är professor i teologi och religionshistoria med ett fyrtiotal vetenskapliga publikationer bakom sig. Bland annat “Physics and the Ultimate Significance of Time”, “The Reenchantment of Science”, och “Religion and Scientific Naturalism: Overcoming the Conflicts”. Tio av hans böcker har handlat om 11 september. “The New Pearl Harbor Revisited: 9/11, the Cover-up and the Exposé”, valdes till “Pick of the Week” av Publishers Weekly i november 2008.
BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE
eller Mejla en rad till [email protected] och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer.
För priser och mer info se www.alhambra.se
Nomadens ode över livets flyktighet
Arabisk poesi och samhälle
före islam
före islam
Araberna, liksom vikingarna, lärde sig dikta innan de lärde sig bokstäverna. En poet var en analfabet. Hans styrka låg i hans verbala kraft, hans muntliga framträdande, som kunde förtrolla hans åhörare. Långt innan Koranen dikterades, hade de arabiska stammarna utvecklat en avancerad poetisk tradition som användes för att cementera solidariteten inom den egna stammen. En stam utan poet var som ett träd utan frukt, en steril mänsklighet. Stampoeterna var lika viktiga som stammens krigare, ibland ännu viktigare, ty deras ord gick inte att utplåna ur kollektivets minne.
Före Koranen var arabiskans poetiska alster helt och hållet muntliga. De överfördes från generation till generation och det arabiska språket hade blott en runliknande skrift med magiska förtecken som få behärskade. Den arabiska skriftens historia börjar först med Koranen. Boken hade så att säga ena foten i den muntliga kulturen, där den lästes upp (Qur’án betyder just “uppläsning”) och den andra i den skriftliga kultur som såg till att utveckla det arabiska alfabetet och teckna ner verserna från denna “uppläsning” för att göra dem åtkomliga för alla och se till att de inte förvrängdes eller förfalskades.
Detta betyder att den förislamska poesin först kunde skrivas ned efter Koranen, vilket fick en del forskare att betvivla dess äkthet. Oavsett kronologin förblir denna poesi mer arkaisk i sitt språk och sina teman än allt som skrevs ner på arabiska efter Koranen. På så vis var den verkligen en spegel av stammarnas leverne, deras seder och bruk, och deras tro under tiden före islam. Man räknar uppemot hundratals kända poeter. Av vissa finns det tusentals verser bevarade och samlade i antologier som tecknades ned under islams guldålder mellan 700- och 900-talen. En samling med de sju mest uppskattade dikterna kom att bli känt under namnet al-mu’allaqát, eller “de upphängda”.
Enligt sägen tecknade man ner dessa sju dikter med förgyllda bokstäver på läderbitar och hängde dem på Ka’bans väggar. Bland de "upphängda" odenas skalder finner man irrande furstar, kloka hövdingar, ambulerande hovpoeter, vinälskare, en tapper och modig slav och så den unge Tarafa, vars långa dikt och korta men stormiga liv boken "Nomadens ode över livets flyktighet" handlar om (Alhambra, 2011). Tarafa blev 26 år gammal, innan han avrättades av kungens guvernör.
Ett förislamiskt ode består av 3 distinkta delar. Den börjar alltid med en nasíb, en kärleksförklaring till en älskad kvinna med varierande erotiska motiv. Därefter följer en rahíl, eller uppbrott, resa. I Tarafas dikt ägnas det långa rahíl-avsnittet hans kamelsto, som beskrivs ingående och i de mest arkaiska och tekniska ordalag. För Tarafa ter sig kamelstoet som en abstraktion av all rörelse, men också en räddningslina undan döden. Efter rahíl-avsnittet avslutas odet med det tredje momentet som ägnas självberöm och tankar som avslöjar Tarafas livsfilosofi.
Tarafa kämpar mot den dödsdom han tilldömts av överheten för sina bitande satirer. Han kämpar mot sin klans ovilja att ställa upp på hans sida när han själv visat sitt mod varje gång man behövde hans hjälp, vare sig det handlade om svärdet eller orden, och han berättar glatt om sin trefaldiga tro på livets goda: först kommer vinet, sedan förmågan att hjälpa de nödställda och så kvinnorna. För den unge Tarafa finns det inget liv efter detta. Han tror på en gud, men denna gud är till för de levande. Hans fiender har ingenting att frukta efter döden och hans vänner ingenting att hoppas på. Så väsensskild från Koranens budskap man kan komma, och ändå handlar det om ett och samma språk!
Tarafa kunde ha räddat sig, vilket framgår av de utdrag ur hans biografi som återges parallellt med dikten, men han vägrade. “Att fly”, sa han, “vore detsamma som att erkänna sig skyldig.” Han fick välja sättet han skulle dö på, och valde att dricka sig full på vin innan man skar av hans halspulsåder. Mordet på Tarafa var ett hedersmord, och dikten det försvarstal som placerade honom bland arabernas sju odödliga.
Bild: Tommy Wiberg
Utdrag ur Tarafas ode
(Ur "Nomadens ode över livets flyktighet", Alhambra 2011)
På vår klans marker strövar en välskapt gasell,
med två gröna ränder längs ryggen.
En smiterska i en brokig flock som betar i grönskande nejder
och drar över sig grenar, fulla med frukt, som klädnad.
Hon ler ett leende så brunt, som när krypväxterna
med sina prunkande ljus lägger sig över daggsmekta dyner,
som om solen hade lånat henne sitt ljus, och det mörka tandköttet
ej behövde färgläggas med kohl. Ett ansikte mantlat av solstrålar
och den rena hyn fri från klössår.
För att jaga bort bisterheten
rider jag min vaggande passgångare
från afton till gryning.
Hon är lika säker som gravens bärande balkar
när jag sporrar henne på vägens randiga mantel.
De smala benen slår som trumpinnar på den nedtrampade vägen.
Våren har hon tillbringat på de två kullarna
med andra djur vars juver har skrumpnat.
Tillsammans betar de nu i hemliga trädgårdar
som grönskat efter årets andra regnskur.
Hon lystrar till lockropet och vänder sig om.
Med svansen värjer hon sig mot den rödsvarte
hannens nersmetade, klibbiga päls.
Revbenen buktar sig som skeppets bågar,
och halsen är fast rotad och stadig mot bringan.
Hennes skrev liknar busksnår fulla av byten
och hennes sidor sväller från en mäktig ryggrad.
Spåren av tygelremmarna på hennes revben liknar
uttorkade strömfåror med slipade stenar i.
De samlas och förgrenas likt flikar av ljus
mot vävens mörka botten,
vilka sakta växer medan morgonen gryr.
Hennes resliga hals blir vassbåtarnas roder
uppför Tigrisfloden, en vaken utkiksvakt.
Kinderna: syriska pergament
prydda med skönaste handskrift.
Och hennes läppar: jemenitiskt felfritt skuret läder.
Hennes ögon är djupa speglar i steniga hålor
där två porlande brunnar sjunger.
Allt lystrar hon till på den nattliga färden,
ett kvävt ljud, en stigande röst.
Hon hör lika skarpt som Hawmals ensliga bufflar.
Lättskrämd, irrande, spänd som yxan
när den slår mot stenen.
Tolkning från arabiska av Hesham Bahari
Utdrag ur "Kriget mot Iraks kultur"
Att göra slut på den irakiska staten
av Raymond W. Baker, Shereen T. Ismael och Tareq Y. Ismael
av Raymond W. Baker, Shereen T. Ismael och Tareq Y. Ismael
Den kulturella ödeläggelsen
Vi har nu granskat de ideologiska motiven för att krossa den irakiska staten. Vi kan nu gå vidare och se på denna politiks kulturella och mänskliga kostnader, som de återspeglas i fakta på marken. Ödeläggelsens omfattning och systematiska karaktär gör att den omöjligen kan ses som en rad oförutsedda, osammanhängande och/eller tragiska missöden. Enligt vår uppfattning härrör dödandet och ödeläggelsen från det politiska målet att helt omgestalta Irak snarare än att reformera det. I denna boks kapitel granskas detaljerna noga på område efter område. Läsare kommer där att finna att möjliga skyddsåtgärder aldrig sattes i verket. Än mer slående är de dokumenterade fall där ockupanterna själva underlättade eller medverkade till en välberäknad förstörelse av Iraks kultur och decimering av den intelligentsia som bar upp den. I samtliga fall kan läsare se att i inget fall har brotten på allvar undersökts eller de ansvariga straffats. Vi anser därför att en närmare blick på bevisen talar för att krossandet av Irak inneburit en medveten kulturell ödeläggelse.
Enligt den libanesiska arkeologen Joanne Farchakh, som deltog i sökandet efter de stulna historiska skatterna efter invasionen, ”kan Irak snart stå där utan historia”.40) Sedan väl statens skydd och sköld avlägsnats och den bildade eliten undertryckts har Iraks ojämförliga kulturella rikedomar blivit ett lätt byte. De USA-ledda styrkornas förintelseoffensiv mot den irakiska staten och det irakiska samhället, som redan försvagats av tolv års ekonomiska sanktioner, har sammanfallit med en kulturell rensning på flera plan. En sådan rensning började redan under invasionens första dagar med en omfattande plundring av allt som symboliserade Iraks historiska och kulturella identitet. Museer, arkeologiska fyndorter, palats, moskéer, bibliotek och sociala centra utsattes för skövling och ödeläggelse. Och detta skedde mitt framför ockupanternas ögon. De amerikanska styrkorna i Bagdad nöjde sig med att vakta oljeministeriet, som satt på alla oljedata, och inrikesministeriet, som rymde den ba’thistiska säkerhetsapparatens dokument, och det mycket noga.
Vi vet nu att tusentals kulturföremål försvann under operation ”Iraks frihet”, medan amerikanerna bara tittade på. Det var fråga om inte mindre än 15.000 ovärderliga föremål från Nationalmuseet i Bagdad och många andra från de 12.000 arkeologiska fyndorterna, som ockupationsstyrkorna till skillnad mot Saddams despotiska regim lämnade obevakade. Medan museet plundrades på sina historiska samlingar, ödelades Nationalbiblioteket, som representerat mycket av den irakiska historiens kontinuitet, genom anlagd brand. Som Nabil al-Tikriti framhåller i kapitel 5, kände irakiska och internationella experter väl till de viktigaste platserna och underrättade ockupationsmyndigheterna om deras exakta läge. Men när plundrandet kom i gång, vidtogs inga effektiva åtgärder för att skydda dem.
Ca 4.000 historiska artefakter har kommit till rätta, ibland på finurliga sätt, som när shi’itiska präster uppmanade kvinnor att inte ligga med sina män, om plundrade föremål inte återlämnades.42) Men många skatter smugglades ut ur landet och auktionerades bort utomlands. Dessa stölder begicks ofta av utlänningar, som anlände med ockupationsstyrkorna. Journalisten och mellanösternexperten Joseph Braude, arresterades på New Yorks JFK-flygplats med väskorna fulla med mesopotamiska antikviteter.43) Han dömdes till sex månaders husarrest och två år villkorligt. Ovärderliga föremål kan också ha auktionerats bort på Internet, som antropologiprofessorn Michael Smith vid Arizona State University slagit larm om.44) Den 18 december 2007 rapporterade BBC att en tysk arkeolog lagt märke till stulna irakiska antikviteter på en schweizisk eBay-sajt. Utgångsbudet var USD 360. 45) Enligt senaste uppgifter, nyligen framlagda av en expert på Iraks arkeologi, Francis Deblauwe, saknas inte mindre än 8.500 föremål fortfarande, förutom de 4.000 som ska ha påträffats utomlands men ännu inte återlämnats till Irak.46)
Under kriget mellan Irak och Iran som rasade i åtta år, besköt ingendera sidan avsiktligt motpartens arkeologiska fyndorter eller kulturtillgångar. Den senaste amerikanskledda invasionen har lett till en helt annan, fasansfull ödeläggelse. USA:s envisa försummelse att skydda Iraks kulturskatter står i direkt strid med Genèvekonventionens stipulation om att en ockupationsarmé skall använda alla medel som står till buds för att bevara den besegrade statens kulturella arv.47) I stället sågs ”horder av antikvitetsplundrare” dyka upp, som upprättade smugglingsnätverk med pansarbilar, lastbilar, flygplan och båtar för att frakta iväg Iraks plundrade historiska arv till USA, Europa och Gulfområdet.48)
De USA-ledda styrkornas attityd till denna plundring var i bästa fall likgiltighet. 2003 fnös Donald Rumsfeld åt rapporter om utbredd plundring och sade bara att ”sånt händer” i krig. Han avfärdade det med att den störtade regimens hatade symboler var begripliga mål.49) Som svar på journalisternas frågor om det destruktiva kaoset sade Rumsfeld: ”mycket ofta är det personer som ger sig på regimens symboler, palats, båtar, Ba’thpartiets högkvarter och platser som har varit en del av förtrycket… Och även om ingen tar lätt på plundring, kan man å andra sidan förstå de uppdämda känslor som en följd av årtiondens förtryck. Människor som har förlorat sina nära och kära får utlopp för sina känslor.” 50)
När Rumsfeld framställer plundringen, bränderna och förstörelsen av Iraks arv som ”begriplig” och nästan ”naturlig” och oundviklig under ”de rådande förhållandena”, motsägs det av att ”kännare av Iraks antika historia flera månader före Irakkrigets utbrott gång på gång talade med representanter för amerikanska regeringen om denna risk. Enskilda arkeologer såväl som representanter för Archeological Institute of America träffade tjänstemän på utrikesdepartementet och Pentagon. Vi visade långa listor över arkeologiska fyndorter och museer över hela Irak med deras koordinater på kartan. Vi inrättade en särskild webbsida som gav samma information. Vi sade alla att det första och viktigaste var att säkerhetsvakter omedelbart placerades ut vid alla museer och arkeologiska fyndorter. Amerikanska regeringstjänstemän påstod sig vara synnerligen uppmärksamma på nödvändigheten att skydda det kulturella arvet. Likväl valde de att inte följa våra råd… Ja, sedermera förlades amerikanska trupper direkt på [arkeologiska] fyndorter och vanställde dem.” 51)
2006 skar den irakiska regeringen ned sitt anslag till antikvitetsdepartementet trots rapporter om ett budgetöverskott det året och problem med att använda pengarna. Departementets lilla personal undanhölls pengar för att köpa bensin till sina patrullbilar. Nedskärningen betydde att dess utryckningsstyrka från sin bas försökte bekämpa plundringar som ägde rum på 800 arkeologiska platser (bara i provinsen Dhi Qar).52) När upprörda irakier larmade amerikanerna och talade om att Saddam-regimen utmätt dödsstraff på sådan plundring, fick de det ovidkommande svaret att ”vi kan väl inte skicka upp helikoptrar över de här platserna och skjuta på folk.”53) Vad folk ville var ju inte att amerikanerna skulle använda Saddams metoder utan att de skulle ta det ansvar som internationell lag kräver. Men alla sådana vädjanden föll på döva öron.
Sommaren 2004 började den allmänna upprördheten världen runt över plundringen av Iraks kulturskatter allvarligt solka Bushadministrationens internationella image. Då startade USAID ett program, lett av professor Elizabeth Stone från Stony Brook University, att ge irakiska arkeologistudenter modern utrustning och undervisa irakiska specialister i de senaste metoderna på området, som de förhindrats lära känna under de tolv åren av angloamerikanska sanktioner. Flera irakiska studenter reste sålunda till USA. Men ett år senare avbröts programmet.54) USA hade tydligen råd med att göra av med en miljard dollar per dag på sin militärmaskin i Irak men inte avsätta några miljoner för att hjälpa irakiska studenter och lärare att restaurera Iraks kulturella arv.
Dessa underlåtenhetssynder har förvärrats av ett skandalöst agerande som svårt skadat detta arv. Sedan invasionen 2003 har USA-ledda styrkor förvandlat åtminstone sju historiska platser till militära baser och läger. Dessa vanhelgade platser innefattar Ur, en av världens äldsta städer, där Abraham, de tre monoteistiska religionernas urfader, ska ha fötts. Ziggurat-templet i Ur, som irakierna med sådan nationell stolthet bevarat, håller på att skadas av militära installationer och truppers känslolösa behandling. När Abbas al-Hussaini, dåvarande chefen för Irakiska styrelsen för arv och antikviteter och författare till kapitel 4 i denna bok, ville inspektera platsen 2007, släppte den amerikanska militären inte in honom. Ett liknande öde har drabbat det berömda Babylon. Där har ett amerikanskt militärläger irreparabelt förstört den antika staden. Dessa historiska platser är inte sunnitiska, shi’itiska, kurdiska eller kristna – de är alla irakiers historiska arv.55)
En sådan massiv kulturell förstörelse har verkat utarmande på två nivåer. För det första drabbas hela mänskligheten på grund av Iraks innehav av kulturskatter, som ger en känsla av den mänskliga civilisationens kontinuitet med få motstycken. För det andra berörs det irakiska folket och dess distinkta historiska identitet, som är beroende av att det förstår sin egen historia. Minnet i alla dess former, personliga, kognitiva och sociala, ger den individuella och kollektiva föreställningsförmågan en infrastruktur.56) Minnet framkallar emotionellt laddade bilder, som förbinder det förflutna med framtiden genom ett nu som tolkas i erinringens ljus. Men minnet är förgängligt på två sätt: det dör med kroppen och det kan försvinna genom glömska. Därför behöver minnet, särskilt folkens, hållas aktivt för att ge samhällstolkningen en kontinuitet. Bevarandet av minnet är museers och historiska monuments funktion. Museer samlar historiska lämningar. De håller samhällets minne vid liv, återkallar gångna händelser i tanke och fantasi. Monument vittnar om historiska erfarenheter. På dessa olika sätt var Bagdadmuseet inriktat på att bevara minnen av civilisationens vagga i Mesopotamien men också från senare tider. Dess föremål och artefakter var framsatta för att frammana ”minnen som blivit identitetens beståndsdelar.”57) Utan en ram har det kollektiva minnet inget sätt att artikuleras. Det individuella minnet kräver ett samband med en gruppidentitet, som varit oskiljaktig från den historia och de kulturföremål, som Irakiska museet, Bagdads centralbibliotek och monumenten bevarade.58) Där avslöjas också ockupanternas egentliga avsikter. Den politik som faktiskt följts i Irak efter invasionen kan, som Nabil al-Tikriti framhåller i kapitel 5, bara kallas en förstöring av det kulturella minnet.
Skändningen av det förflutna och undermineringen av den moderna tidens sociala landvinningar förmörkar nu i högsta grad Iraks framtid. Landet utlämnas åt sektpolitikens och regionalismens upplösande krafter. Irakierna har berövats sitt gemensamma arv och lever idag på ruinerna av de moderna samhällsinstitutioner, som upprätthöll ett sammanhållet och enat samhälle. Det ödeläggs av inbördeskrig, primitiva sociala och religiösa krafter och en omfattande brottslighet. Den irakiska nationalismen, som tog form genom en lång process av statsbyggande och social interaktion, förtalas nu rutinmässigt. Dominerande berättelser hävdar falskeligen att sektvälde och etnisk chauvinism alltid präglat det irakiska samhället. De upprepar den seglivade, destruktiva myten om urgamla konflikter utan lösning, för vilka erövrarna inte bär något ansvar.
Förstörelsen av samhällsinstitutioner
Parallellt med ödeläggelsen av så många av Iraks historiska skatter har en gradvis förstörelse av Iraks sociala och kulturella institutioner ägt rum. Iraks undervisningssystem, tidigare lovprisat som det mest avancerade i den arabiska östern, har utsatts för en ihärdig utnötnings- och förstörelseprocess. Enligt en rapport från FN:s universitet för internationellt ledarskap (UNU) i Jordanien har: ”ödeläggelsen av Iraks högre undervisningssystem glömts bort bland andra katastrofala resultat av kriget. Men den är en viktig följd av stridigheterna, de ekonomiska sanktionerna och den pågående oron i landet… Iraks vetenskapsakademi, grundad 1948 för att befrämja det arabiska språket och arvet, har fått nästan hela sitt digitala och tryckta bibliotek ödelagt genom krigshändelserna. Det skulle behöva reparationer för närmare en miljon dollar för att återhämta sig som ett ledande forskningscentrum.”59)
Enligt UNU:s chef Jairam Reddy ”har 84% av Iraks högre läroanstalter bränts, plundrats eller förstörts. Cirka 2.000 laboratorier behöver återutrustas och 30.000 datorer anskaffas och installeras i landet.60)
Genast efter ockupationen av Irak genomdrev de amerikanska myndigheterna en ny läroplan, som avlägsnade varje kritik av den amerikanska politiken i Mellanöstern, liksom varje referens till 1991 års krig eller Israels politik i de ockuperade områdena. USAID gav uppskattningsvis 62 miljoner USD till Creative Associates Int. och 1,8 miljarder till Bechtel i april 2003 för återuppbyggnad av Iraks infrastruktur, inklusive skolor och högre läroanstalter. Men dessa satsningar har undergrävts av korruption och bristande intresse, som kan ses på den otillräckliga infrastrukturen, underlåtenheten att ersätta föråldrad utrustning och de ideliga översvämningarna av skolor med avfallsvatten. De snabba försämringarna och det fullständiga misslyckandet att vidmakthålla ett fungerande undervisningssystem har framkallat ett elevbortfall på upp till 50%. Iraks akademiska institutioner, en gång ledande bland arabiska universitet och forskningscentra, bidrog till att skapa en stark irakisk nationell identitet efter år av kolonialvälde. Det höggradiga sammanbrottet för Iraks undervisningsväsen har förstört det redskap som bidragit till att förankra en enande historia i det allmänna medvetandet.
Den massiva utvandringen efter invasionen har undergrävt den nationella sammanhållningen på ännu direktare och mer förödande sätt. Mellan januari och oktober 2007 drev kriget i Irak nästan en miljon irakier till Syrien, förutom de nästan 450.000 som flytt 2006. Flyktingarna kommer i oproportionerlig grad från den utbildade medelklassen, som förkroppsligade denna mödosamt vunna känsla av nationell sammanhållning. Läs- och skrivkunnigheten bland flyktingbarnen avtar snabbt, vilket bådar illa för nästa generation. Unga irakiska kvinnor tvingas av sina familjers utarmning till organiserad prostitution.62)
Ända från början dök något mer olycksbådande upp än bara emigration till följd av krigskaoset. En mordkampanj som har alla tecken på att vara organiserad håller på att utplåna Iraks bildade klass, som Max Fuller och Dirk Adriaensens berättar om i kapitel 7. De uppehåller sig mest vid de akademiska institutionerna men betonar att offensiven riktar sig mot Iraks hela yrkesutbildade medelklass, läkare, advokater, domare och politiska och religiösa ledare. Över 400 professorer har dödats av yrkesmördare, vilket klart visas av tillvägagångssätten och tidpunkterna. 2006 hade 2.500 fakultetsmedlemmar dödats, kidnappats eller under hot tvingats lämna landet. Hittills har ingen systematisk undersökning av detta fenomen gjorts av ockupationsmyndigheterna. Inte en enda arrestering har företagits i samband med denna terrorisering av de intellektuella, som Dirk Adriaensens visar i kapitel 6. Tendensen att bagatellisera denna offensiv ligger i linje med ockupationsmakternas allmänna strävan att topphugga det irakiska samhället. Den exemplifieras bäst av Paul Bremers avba’thifieringspolitik, som haft till följd att de yrkesutbildade kadrerna på de politiska, ekonomiska och militära områdena avlägsnats. Få känner till att denna byråkratiska utrensning har utsträckts till undervisnings- och kulturområdena med förfärande följder. Som Dahr Jamail rapporterar i kapitel 8, har resultatet av ba’thistutrensningen blivit en nästan fullständig och helt uppenbart medveten förstörelse av Iraks mänskliga kapital. I ett parallellt resonemang analyserar Philip Marfleet i kapitel 9 utvandringen från Irak och drar slutsatsen att den starkt tyder på en medveten offensiv mot institutionerna och de ideologiska resurserna i Irak som nationalstat. Denna förlust av ett intellektuellt kapital håller på att beröva Irak de yrkeskadrer som en återuppbyggnad skulle kräva.
Det är helt enkelt lögn att krigsplanerarna inte kunde ha insett det väldiga ansvar som ockupationen skulle medföra, vad som skulle krävas för att upprätthålla lag och ordning och skydda mänskliga och kulturella tillgångar. Militära kännare hade gjort helt klart att de trupper som fått till uppgift att upprätthålla ett ansvarigt styre i Irak efter invasionen var helt otillräckliga. General Eric Shinseki har mest uttryckligt nämnt de plikter som ockupanterna åtog sig genom invasionen – i framträdanden inför några kongressutskott. Det mest uppseendeväckande i Shinsekis yttranden var hans bestämda uppfattning att trupperna som avdelats för att hålla kontroll över Irak efter invasionen omöjligen kunde sköta den roll de tilldelats. ”Akta er för att ge en 10-divisonsarmé en strategi som kräver 12 divisioner!” varnade Shinseki. I en kommentar till senator Carl Levin i februari 2003 sade han att ”flera hundra tusen man” skulle behövas som ockupationsstyrka. Han varnade för att de etniska spänningarna kunde leda till inbördeskrig. Två dagar senare viftades Shinsekis 38-åriga militärerfarenhet och två Purpurhjärtan undan i en förlöjligande reaktion av Paul Wolfowitz, själv helt utan någon militär bakgrund. Vice försvarsministern sade att Shinsekis siffror var ”helt oriktiga”. Denne ställdes åt sidan, tills president Obama utnämnde honom till hedersposten som minister för veteranangelägenheter.63)
Det stämmer inte heller att planerarna inte hade förnuftigare eller humanare alternativ till det katastrofala förlopp som blev följden. Det glöms alltför ofta bort att Paul Bremer inte var USA:s förste prokonsul. Inte heller var den destruktiva politik han förde den första som antogs. Det fanns alternativ till det framprovocerade kaos, den strukturella destruktion och kulturella rensning som Bremer ledde. I början av april 2003 utnämnde Pentagon den pensionerade generalen Jay Garner till chef för Byrån för återuppbyggnad och humanitärt bistånd i Irak (ORHA). Han anlände till Bagdad den 20 april och gjorde upp en ”Enhetlig uppgiftsplan” som siktade till att minimera den amerikanska inblandningen. Grunden för hans plan vilade på ett tydligt engagemang för att upprätthålla en säker och stabil miljö av lag och ordning från första dagen. Garner uppsatte som omedelbart mål att se till att förnödenheter nådde de 60% av irakierna som var beroende av Olja-mot-livsmedel-programmet, som gav ett minimistöd åt de irakier för vilka det var livsnödvändigt. Mer allmänt ansåg Garner att oljan skulle stanna i irakiska händer, polisofficerare på lägre nivåer skulle avlönas och förbli i aktiv tjänst och de större byråkratiska, teknokratiska och juridiska institutionerna skulle stå kvar för att fylla grundläggande samhällsfunktioner.64) Kort sagt ville Garner använda de statliga institutionerna och Iraks oljerikedomar för att ge folket säkerhet. Men han avskedades efter några veckor.
Hans efterträdare Paul Bremer förkastade helt Garners stabiliseringspolitik. Den 10 maj 2003 utarbetade Bremer ett memorandum till förmån för att upplösa elva viktiga institutioner, däribland nationalförsamlingen med därmed sammanhängande organ, alla militära organisationer och de större militära industrierna. Med uttrycklig välsignelse från Pentagon upplöstes dessa i hans två första dekret, den 16 och 23 maj.65) Enligt dekret nummer 1 skulle alla Ba’thpartimedlemmar, inte bara ledarskiktet, avskedas från sina tjänster. I praktiken innebar det att större delen av Iraks arbetskraft avskedades utan lön. I Saddams Irak var staten den viktigaste arbetsgivaren. Man måste bli medlem i den härskande Ba’thpartiet för att komma i fråga för tjänster. Medlemskapet i partiet hade mindre med ideologisk övertygelse eller stöd åt Saddam att göra än med behovet av att tjäna sitt levebröd. För regimen var partiet framför allt ett verktyg för kontroll. Bremers avba’thifiering berövade de kvalificerade yrkena, industrin och de sociala programmen deras erfarna och yrkeskunniga personal. Många verksamheter kollapsade bara, medan andra hankade sig fram med mycket nedskuren kompetens. Bremers dekret nummer 2 upplöste armén och dess civila bihang, också utan utbetalning av lön. I båda fallen berövades även de berörda sektorernas pensionärer sin inkomst. Vad som står klart i termer av uttalad avsikt och observerbara resultat är att Bremers politik gick ut på att eliminera landets styrande elit och upplösa de viktiga statliga institutionerna. Bremers totalt 97 dekret krossade helt den medelklass som höll ihop det irakiska samhället och gjorde 15.500 forskare, vetenskapsmän, professorer och lärare arbetslösa. Ordern att upplösa armén ledde till att cirka en halv miljon män med militär erfarenhet blev utan jobb.
Som man kunde förutse vände sig denna väldiga reserv av arga, utarmade irakier till den framväxande upprorsrörelsen för att vinna upprättelse. Ockupationsstyrkorna svarade med urskillningslösa kollektiva bestraffningar som antog karaktären av ännu en shock and awe-offensiv, som överväldigade irakierna och lämnade dem hjälplösa och förtvivlade. När väl statens skyddande sköld avlägsnats, ryckte kriminella element in och gav sig på den försvarslösa, desorienterade befolkningen. Det irakiska folket med sitt utomordentliga kulturella arv lämnades oskyddat och sårbart. Nedmonteringen av staten ledde till den förutsägbara och helt medvetna kulturella rensningen av landet.
Kapitlen som följer tar upp den kulturella förstörelse och de riktade mord som ägt rum i Irak sedan invasionen. Författarna framlägger noggrant belagda fakta om fattade politiska beslut, som skapat ett tillstånd av accelererande kaos och laglöshet, om passivitet inför attacker mot kultur och intelligentsia när handling ännu var möjlig. De belägger aktioner av ockupationsstyrkorna själva som fått ödesdigra mänskliga och kulturella följder. I många fall krävde vårt arbete först en elementär dokumentering av vad som faktiskt inträffat.
Ockupationsmakterna och de irakiska regeringar som de installerat har inte visat något intresse att hålla reda på dessa fakta. De har varit ännu mindre benägna att undersöka brotten och ställa förövarna inför rätta. Detta välkalkylerade ointresse, noga dokumenterat i kapitlen som följer, är i sig avslöjande.
Vi rapporterar också om tillfällen när officiella talesmän eller företrädare gett öppet uttryck för ockupanternas tendens att betrakta kaos och laglöshet som ”kreativa” i betydelsen att de gör det möjligt att dra ett streck över det förflutna, skapar nya betingelser och ger chans att börja om från noll. Denna släpphänta attityd till förstörelse har rättfärdigats av visionen om ett nytt Irak som under amerikanskt och brittiskt beskydd skulle resa sig ur det gamla Iraks ruiner. Plundring tolkas där som ”privatisering” med direkta, kollektiva medel inom en sådan ”ideologis” ram. Förstörelsen av kulturella föremål och byggnader framställs som en konstruktiv utrensning som banar vägen för något nytt. Det finns rentav antydningar om att undanröjandet av den gamla intelligentsian öppnar väg för en ny generation irakier med ”rätta” värderingar och sociala lojaliteter.
Den hänsynslösa ödeläggelsen av Iraks en gång lovprisade undervisnings- och hälsovårdssystem ger enligt samma logik möjligheter att börja om på nytt. Det frigörs från band med den gamla ordning som gett service på de områdena. Ockupationsmyndigheterna har, som Nabil al-Tikriti visar i kapitel 5, visat en häpnadsväckande nonchalant attityd till den medvetna förstörelsen av Iraks infrastruktur och de mänskliga resurser som fordrats för att sköta den. Efter de svepande privatiseringarna kallade Bremers ekonomiske rådgivare Peter McPherson demonteringen av den offentliga sektorn som en ”bantning”.66) John Agresto, som ledde den högre undervisningens återuppbyggnad, beskrev ödeläggelsen av Iraks skolor och universitet som ett ”tillfälle till en nystart”.67)
Vad gäller den kulturella rensningen kan vi inte peka på ett speciellt direktiv eller policy-uttalande i stil med Bremers första dekret mot Ba’th. För att belägga statsförstörelsens kulturella dimension har vi istället lämnat en noggrann dokumentering av händelse för händelse. De bildar enligt vår åsikt ett tydligt mönster, som möjliggör en klar och logisk bedömning. Vi dokumenterar hur dessa villkor och den påföljande laglösheten välkomnades och rationaliserades med att de låg i det framtida Iraks intresse. Kaoset frigjorde våldsamma krafter och impulser. När de väl frigjorts, kunde de inte längre styras. Det destruktiva beteendet blev alltmer oberäkneligt. ”Kreativiteten” har inte så mycket legat i en avsiktlig förstörelse som i avlägsnandet av alla hinder – politiska, ekonomiska, kulturella och mänskliga – för den irakiska statens sönderfall.
Tidigare irakiska stater och regimer lyckades trots brister och begränsningar under långa tider hålla samman en mångskiktad och kulturellt rik nation, som Mokhtar Lamani förklarar i kapitel 10. Irak var en otroligt komplex men skör mosaik. Det bestod inte bara av de tre stora etniska och konfessionella grupper, som ockupationsstyrkorna främst intresserade sig för, utan också av ett otal minoriteter. Under förhållanden av framprovocerat kaos revs denna intrikata väv som fortlevt i tusentals år sönder och förstördes kanske för alltid. De stora etnisk-religiösa grupperna skildes medvetet åt. I och med att de nationella banden försvagades har de kunnat spelas ut mot varandra. De små och sårbara minoriteterna har slukats upp i virvlarna.
För att omgestalta Irak till en nyliberal modell för Mellanöstern var det först nödvändigt att undergräva Iraks nationella identitet och de samhällskrafter och kulturella uppfattningar som gav uttryck för den. Ockupanterna agerade på ett sätt som klart visar att de inte alls betraktade denna försvagning av den kollektiva identiteten och decimering av en intelligentsia länkad till det gamla Irak som någon förlust. Det var i deras ögon snarare en chans. Uppgiften underlättades i hög grad av att de som fick ansvaret för Iraks öde hade liten eller ingen kunskap och erfarenhet av landet. Okunnighet om det förflutna och det moderna irakiska samhällets invecklade struktur gjorde det lätt att tro att det bara var att vända ett nytt blad.
Irak var ju när allt kommer omkring en ”terroriststat”. På något sätt lyckades man förvandla detta misshandlade folk med sitt lysande kulturella arv till ett existentiellt hot mot västerlandet eller rentav civilisationen. Det var i ett sådant klimat Iraks kultur förhärjades och dess intellektuella klass höggs ned. Förnuftiga människor kan svårligen se på det på något annat sätt, när de väl konfronterats med de fakta som framläggs i följande kapitel. Mönstret av en kulturell rensning finns inetsat i marken i form av plundrade museer, nedbrända bibliotek och en systematisk likvidering av intellektuella, ofta de mest prominenta och produktiva. Ockupanterna har inte visat någon villighet att skydda kulturella och mänskliga resurser. De har därmed flagrant kränkt internationella och humanitära lagar. Ännu värre är att de i kritiska ögonblick väsentligen bidragit till ödeläggelsen, som genom att stationera ockupationsstyrkor mitt i några av nationens viktigaste arkeologiska fyndområden och därmed tillfogat dem stor skada, som Abbas al-Hussainy dokumenterar i kapitel 4. Detta har inte varit tragiska, oavsiktliga följder, är vi övertygade om. Kulturen som drabbats var, som Zainab Bahrani förklarar i kapitel 3, ett unikt irakiskt kulturarv, förstört i ett ockuperat land mitt framför ögonen på ockupanterna. De intellektuella, som mördats och vilkas likvidering fram till idag inte utretts, hörde till de mest kreativa inom den irakiska intelligentsian, som Dirk Adriaensens, Max Fuller och Dahr Jamail i detalj dokumenterar i kapitel 6, 7 och 8. De hade utbildats och anställts av den irakiska staten. De var dess mänskliga personifikation och därför ett lockande byte. De dödades i första hand inte av sektmässiga skäl, även om sådana fall förekommit, utan därför att de var de bästa irakiska hjärnorna, vilket en noggrann granskning av statistiken visar. Elimineringarna har haft som syfte att utplåna Iraks kollektiva minne, en väsentlig förutsättning för att göra slut på staten. Vi anser det står klart att dessa förödelser är både direkta och indirekta följder av en ideologisk helhetssyn. Och den är: Att göra slut på en stat kräver inte bara en demontering av politiska och ekonomiska strukturer. Den kräver också ödeläggelsen av dess kulturella och mänskliga reserver, allt i en framfantiserad omgestaltnings intresse.
Krigsplanerarna har framhållit att krigets våldsamhet 2003 i själva verket var en gåva till irakierna: Målet var att göra slut på diktaturen och öppna väg för en befrielse från den stat som terroriserat Iraks folk. Kritiker har ända från början avvisat dessa förklaringar och energiskt betonat att invasionen siktade till herravälde. Idag förs en självupptagen debatt i USA och Storbritannien om de amerikanska och brittiska politikernas motiveringar: Syftade invasionen till att omgestalta Irak för att bringa frihet till Irak och övriga Mellanöstern, som de nykonservativa hävdar, eller var syftet imperialistiskt herravälde, som kritikerna med kraft framhåller? Tyvärr gör denna upptagenhet med ideologiska motiveringar att den förödelse som drabbat irakierna hamnar i skymundan, oavsett vilken position man intar. Blickarna börjar flacka när siffror om irakiska civila offer diskuteras. När Bagdads museer plundrades och dess bibliotek brändes ned, hajade världen till, men inte länge. Plundringarna i Bagdad var dock bara toppen av isberget. Abbas al-Hussainy gör en översikt över Iraks kulturella arv i kapitel 4 och noterar att det finns ca 12.000 registrerade arkeologiska skatter inom Iraks gränser. Han påpekar att ingen annan nations kulturarv i modern tid drabbats i samma fruktansvärda grad. Men ockupanterna och deras hemmapublik har aldrig hyst något intresse för den irakiska kulturens öde, trots att det i hög grad hade varit befogat. Som Zainab Bahrani visar i kapitel 3, har den verkligt katastrofala kulturella förstörelsen ägt rum efter 2003. Den har till slut omfattat hela landet. De pågående plundringarna har mötts med en anmärkningsvärd tystnad och passivitet.
Iraks oskyddade kulturella och sociala institutioner har i många fall irreparabelt skadats eller förstörts. Irak har sålunda på några få år berövats både sitt historiska förflutna och de senaste decenniernas sociala landvinningar. Iraks moderna institutioner, särskilt dess en gång lovprisade hälsovårds- och undervisningssystem finansierad av den nationella oljeindustrin, ödelades genom kriget och den påföljande oordningen i samhället. Dahr Jamail dokumenterar i kapitel 8 de förödande konsekvenserna och framhåller att många medicinska och pedagogiska inrättningar knappt fungerar. De går på sparlåga med rudimentär personal och litet understöd. Mödosamt vunna sociala landvinningar, bland de mest avancerade i arabstaterna, undergrävdes sedan ytterligare av en hafsig privatisering och de självutnämnda härskarnas reformplaner.
Dessa mänskliga och kulturella följder har i första hand drabbat irakierna och deras framtidsutsikter. Men de spelar också en roll för amerikaner och britter, som vill förstå hur och varför våld utövades i deras namn och vilket ansvar de bär för dess resultat. Fokuseringen på befrielsen från en diktatur undanskymmer det faktum att våldsamma metoder användes för att göra slut på en stat, vad motivet än må har varit. Nationsbyggande implicerar, som Glenn Perry framhåller i kapitel 2, en föregående process av förstörelse, som vi gärna bortser från, även när vi betraktar vår egen västliga historia. Imperier har alltid varit medvetna om att en försvagning av folks kollektiva identitet gör dem mer tillgängliga för ockupation, kolonisering och ännu värre ting. Förstöringen av arkiv och historiska monument, så som skedde i Irak, har alltid hört till imperiers krig. Överallt i den moderna världen finns det en stark och invecklad koppling mellan intelligentsia och stat. Philip Marfleet förklarar i kapitel 9 att försvagandet eller brytandet av den kopplingen och utrensningen av intelligentsian i Irak banar väg för en ny stat uppritad av stormakter. Bara när den fulla innebörden härav ignoreras går det att lättvindigt påstå, att den fruktansvärda förstörelse som ägt rum i Irak sedan 2003 varit ett resultat av slump och brist på förutseende.
Slutsatser
Invasionen och ockupationen av Irak och den destruktiva framfarten mot Iraks kulturella integritet, politiska enhet och ekonomiska kapacitet har ödelagt en stat som stått för arabisk nationalism och motstånd mot israelisk expansionism. Likväl är det idag inte lika klart att den nya situationen kommer att bli så lätthanterlig för amerikanska och israeliska intressen som de nykonservativa och deras israeliska bundsförvanter drömde om. De har förvisso slagit ut Irak som en arabisk makt som stod för en trovärdig arabisk utmaning av den israeliska dominansen. Men när det gjort så, har de frigjort krafter under ytan, som nu visar sig vara betydligt svårare att kontrollera än ideologerna föreställt sig.
Klart står att Irak som nationellt projekt förlorat sina historiska, intellektuella och kulturella grundvalar. Det en gång stolta Irak riskerar att bli föga mer än ett konglomerat av etniska och religiösa förläningar, utsatta för alla slags utländska krav och intrång. Krig och ockupation har för överskådlig framtid gjort slut på alla irakiska aspirationer att bibehålla en autonom ledarroll i arabvärlden.
I november 2007 undertecknade USA:s regering och Iraks marionettregim en ”principdeklaration”, som gick ut på ett amerikanskt militärt engagemang i Irak och därmed i Persiska viken på obestämd tid. Höga tjänstemän i Bushadministrationen, särskilt vicepresident Dick Cheney och vice försvarsminister Paul Wolfowitz, hade från början velat ha permanenta militärbaser i Irak. Men irakierna visade sig motspänstigare mot sådana intrång än väntat. Ett år senare, den 17 november 2008, undertecknade Iraks utrikesminister Hoshyar Zebari och amerikanske ambassadören Ryan Crocker ett avtal om militärstyrkor (Status of Forces, SOF) som i § 24 stipulerar att alla amerikanska styrkor skall dra sig tillbaka från ”irakiska städer, byar och lokaliteter” senast den 30 juni 2009. Paragrafen stipulerar likaså att ”alla amerikanska styrkor skall dra sig tillbaka från allt irakiskt territorium senast den 31 december 2011.” Denna bestämmelse tycks utesluta att USA behåller några baser på lång sikt. Men när dessa rader skrivs, kvarstår ännu tvetydigheter. Förordet till SOF-avtalet antyder att inte alla kryphål har tillslutits. Det talar om att USA och Irak skall ”stärka sin gemensamma säkerhet… bekämpa terrorismen i Irak och samarbeta på säkerhets- och försvarsområdena.” Det blev Obamaadministrationens uppgift att närmare definiera de långsiktiga säkerhetsrelationerna mellan USA och Irak.68)
Det står dock redan klart att det amerikanska målet att i Irak skapa en proamerikansk modell för regionen och ett bålverk mot antiamerikansk aktivitet lett till raka motsatsen. Iraks nederlag antogs skrämma områdets s k ”skurkstater”. I stället har den politik som de nykonservativa, oljekonglomeraten och Israel drivit ironiskt nog stärkt Iran, den regionala makt som bäst förmått motstå påtryckningar. Irans regionala ställning har stärkts på ett sätt som varit omöjligt att föreställa sig utan denna misslyckade imperialistiska politik. Israel har lett kören för regimförändring i Teheran. Obamaadministrationen har varit tvetydig i sina uttalanden om Iran, även om det hörts positiva signaler. I samband med det persiska nyåret, den 19 mars 2009, efterlyste president Obama en ”diplomati som tar hänsyn till alla frågor och knyter an till konstruktiva förbindelser mellan USA, Iran och det internationella samfundet.” Hur relationen med Iran än utvecklas, har debaclet i Irak för lång tid stämplat USA:s missionering för demokrati som blott och bart en täckmantel för en särdeles våldsam och destruktiv strävan efter stormaktsherravälde. USA:s och Israels sorgliga reaktion på valet av Hamas till regeringsmakten i Palestina har ytterligare visat att kampen för demokratins principer i området bara är en grym chimär. Den aggressiva politiken att vinna inflytande över regioner genom att slå sönder stater har säkert inte upphört med Bushadministrationen. Vårt behov att till fullo förstå innebörden och implikationerna av denna politik, så som den förverkligats i Irak, är tyvärr lika tvingande som någonsin.
Översättning av Ingvar Rydberg
Boken kan beställas hos din bokhandlare eller lånas på bibliotek.
Alhambra 2011 / Hft / 312 s.
Några sidor ur "Geväret och olivkvisten" av David Hirst
Några sidor ur David Hirsts klassiker om hur Palestina blev Israel, "Geväret och olivkvisten", utgiven första gången av Faber&Faber 1977, återutgiven 1984 och 2003 med en kraftig ökning och aktualisering av innehållet. Nu finns den att läsa (hft. 520 s. Alhambra 2011) i svensk översättning av Ingvar Rydberg och Ulla Ericson och kan beställas eller lånas på bibliotek. Boken täcker över 100 år av den s.k. Palestina/Israel-konflikten och räknas till de bästa och utförligaste som skrivits i frågan. Den utmärker sig genom att lika utförligt redogöra för hur palestinierna upplevt denna konflikt som judarna alltsedan 1800-talets slut. Boken har utmanat konventionella uppfattningar i Västvärlden.
Författaren David Hirst, född 1936 i England, har varit The Guardians korrespondent i Beirut 1963-97. Han har författat bl.a. ”Oil and Public Opinion in the Middle East” (1966), ”Sadat” (1981), och ”Beware of Small States: Lebanon, Battleground of the Middle East” (2010).
Ett
Konfliktens upprinnelse, 1882—1920
Herzl lugnar araberna
”I Guds namn, lämna Palestina i fred!” Den som mottog denna vädjan var Zadoc Khan, Frankrikes överrabbin. Författaren var Yusuf Zia al-Khalidi, borgmästare i Jerusalem och före detta deputerad i det osmanska parlamentet. Den skickades från Konstantinopel i mars 1889 och kom i slutet av ett långt och omsorgsfullt argumenterande brev, som en ”helig samvetsmaning” hade förmått honom att skriva. I teorin, skrev han till sin vän i Paris, var det sionistiska idealet ”fullkomligt naturligt, skönt och rättmätigt”. ”Vem kan bestrida judarnas rätt till Palestina? Det ska Gud veta, historiskt sett är det förvisso ert land!” Men i praktiken var idealet ogenomförbart. Verklighetens ”brutala kraft” måste beaktas. Al-Khalidi påpekade att Palestina nu var en oskiljaktig del av det osmanska riket, det var redan bebott. Han varnade för att om sionisterna framhärdade i sina strävanden skulle de mötas av en folklig resning som inte ens turkarna, hur välsinnade de än var mot dem, skulle kunna slå ner. De borde därför söka sig ett hemland på annat håll.
Zadoc Khan överlämnade omedelbart brevet till en av sina personliga vänner, Theodor Herzl. Denne, en judisk journalist och dramatiker, var sionismens fader och hans bok ”Judestaten” dess bibel. Den ”politiska sionism” som han predikade var lösningen på den så kallade judefrågan, som hade anfäktat den kristna civilisationen i århundraden. Den var hans svar på antisemitismens uråldriga förbannelse, som han ställts inför i all dess vederstygglighet i sitt hemland Ungern, där pogromer och rättegångar om ritualmord fortfarande levde kvar. Även om det inte var lika illa i Wien, huvudstaden i det ålderdomssvaga österrikisk-ungerska riket där han börjat sin bana, var det ändå en svår nackdel för en ambitiös och lysande begåvad ung man som Herzl att vara jude. Hade det inte varit för att hans far skulle ta anstöt, skulle han gladeligen ha konverterat till kristendomen. Men 1891 utnämndes han efter flera års kamp till Pariskorrespondent för den berömda Wientidningen Neue Freie Presse. I den franska huvudstaden bevakade han Dreyfusaffären: komplotten mot den judiske officer som anklagats för att ha överlämnat hemliga papper till tyskarna, den på förhand uppgjorda rättegången och den fällande domen. Och han såg vilka djupt rotade fördomar som fortfarande förekom även i frihetens, jämlikhetens och broderskapets förlovade land. Han visste också att i antisemitismens traditionella bastioner, Ryssland och Östeuropa, utsattes judarna för förnyad och grym förföljelse. Den Herzl som tidigare lekt med tanken på full assimilering i samhället som svar på den allmänna judiska frågan återgick nu till övertygelsen att antisemitismen var en obotlig sjukdom bland ickejudar. Han beslöt att leda sitt folk ut ur detta ”evigt fientliga territorium”. Judarna borde ha en egen nationalstat.
Herzl själv skulle ha varit beredd att överväga vilket territorium som helst för detta syfte, men de flesta sionister tyckte att Palestina var det enda möjliga. Det var deras förfäders land och tanken på att återvända till Sion, ”nästa år i Jerusalem”, hade hållits levande genom långa århundraden av landsflykt och lidande. Endast ”denna mäktiga legend” förmådde elda de judiska massorna. Tanken på ett återvändande hade med tiden fått en väsentligen andlig innebörd; den innebar försoning, ett återvinnande av Guds nåd. Dessutom var det etniska sambandet mellan 1800-talets europeiska judar och de gamla hebréerna en myt. Men Palestina var så djupt rotat i det judiska kulturella och känslomässiga arvet att det inte var svårt för de ”politiska sionisterna” att ge återvändandet en sekulär, rent fysisk innebörd. 1897 antog de således vid sin första kongress i Basel ett formellt program vars syfte var ”att upprätta ett hem för det judiska folket i Palestina, tryggat genom offentlig rätt”. Den första och viktigaste punkten på programmet skulle vara ”att efter lämpliga riktlinjer främja Palestinas kolonisering med hjälp av judiska åkerbruks- och industriarbetare”.
Al-Khalidi fick ett mycket lugnande svar från sionismens grundare. Det fanns ”absolut ingenting att frukta” från den judiska immigrationen, försäkrade han, eftersom ”judarna inte har någon krigsmakt i ryggen, inte heller är de själva stridslystna till sitt väsen. De är ett alltigenom fredligt element och helt nöjda om de lämnas ifred.” Vad beträffar araberna i Palestina, ”vem skulle komma på tanken att skicka bort dem? Det är deras välfärd och personliga rikedom vi vill öka genom att överföra vår egen dit. Tror Ni att en arab som äger mark blir arg över att se priset på den på kort tid stiga, se det stiga fem eller tio gånger på kanske några få månader?” Nej, araberna skulle få ”utmärkta bröder” i judarna och den turkiska sultanen ”goda och trogna undersåtar”. Palestina skulle dra nytta av judisk klokskap, företagsamhet och ekonomisk skarpsinnighet och blomstra till allas gagn. Några månader senare började Herzl skriva en roman, Altneuland, och ge sin vision av Palestina som det genom sionistisk kolonisering kunde bli på bara tjugo års tid. Vid en punkt i berättelsen presenteras förtjusta besökare i denna judiska utopi för en framstående arab, som medan han visar dem runt i en välmående, förnöjsam by, talar om den kärlek som hans landsmän hyser till de judiska bröder de har så mycket att tacka för.
Men al-Khalidi hade rätt och det visste Herzl. När man letar efter förmildrande omständigheter ska man komma ihåg att Herzl var ett barn av sin tid. Det var den europeiska imperialismens blomstringstid. Europa var en tekniskt avancerad, dynamisk kontinent som tävlade om att erövra och tränga in i underutvecklade länder. Våld i civilisationens tjänst framstod inte som så förkastligt som det gör idag. Och vad var Palestina enligt Herzls mening, om inte ett ”pestsmittat, härjat hörn av Orienten,” till vilket judarna ”som den västerländska civilisationens representanter” skulle ”föra västs renlighet, ordning och förfinade seder och bruk”? Men när Herzl antog Basel-programmet visste han att verklighetens ”brutala kraft” skulle förstöra Altneulands idyll och framkalla den resning som al-Khalidi varnade för. Han visste — ja, han hade ju själv skrivit — att immigration till ett redan befolkat land snart skulle vända de som bodde där mot nykomlingarna och framkalla just den antisemitism som han ämnade bekämpa. ”En infiltration är dömd att sluta illa. Den fortsätter till det oundvikliga ögonblick då den infödda befolkningen känner sig hotad och tvingar regeringen att stoppa ett fortsatt inflöde av judar. Därför är immigration meningslös om den inte är baserad på säkerställd överhöghet.” Och det kunde enbart uppnås genom att judarna fick en egen stat.
Våld var således inbyggt i sionismen från början. Redan sionismens profet förutsåg att tvång och fysiskt våld var oundvikliga. Det var inte en olycklig nödvändighet som oförutsett tvingades på hans efterföljare. I sina dagböcker, som publicerades först 26 år efter hans död, avslöjade Herzl vad han i sina offentliga tal varit noga med att utelämna: att militär makt var en väsentlig del av hans strategi och att idealet vore att sionisterna genom vapenmakt kunde erövra det land de valt ut. Judarna hade visserligen inga egna militära medel, men Herzl försökte värva en sponsor bland tidens imperiemakter. De metoder som han rekommenderade för att uppnå detta var att utnyttja judiskt inflytande i press- och finansvärlden, underblåsa motsättningar och exploatera rivaliserande koloniala strävanden. Han sökte injaga fruktan för judarna hos icke-judar, för deras inflytande och särskilt deras revolutionära läggning. Han utmålade sina trosfränder som tio miljoner hemliga agenter. Han försökte konfrontera europeiska statsmän med ett dilemma: sionism eller judestödd revolution. Alla som inte ville att ”judarna skulle fördärva allting” borde stödja sionismen. Ett nytt europeiskt krig kunde inte skada sionismen utan enbart driva den framåt, hävdade han.
Vad Palestinas invånare beträffar skulle de nya bosättarna ”milt” lägga beslag på deras egendom och ”försöka få den utfattiga befolkningen över gränsen genom att skaffa sysselsättning åt den i transitländerna och samtidigt förvägra den sysselsättning i vårt eget land. Fastighetsägarna kommer att gå över till vår sida. Både exproprieringen och förflyttningen av de fattiga måste utföras diskret och försiktigt. Låt ägarna av fast egendom tro att de lurar oss och säljer saker till oss för mer än de är värda! Men vi tänker inte sälja någonting tillbaks till dem.” Innan den gav sig iväg, skulle den lokala befolkningen dock sättas i arbete med att utrota vilda djur, till exempel ormar, som judarna inte var vana vid. Bosättarna skulle betala ”höga belopp för ormskinn och likaså för deras ägg.”
1901 anlände Herzl till Konstantinopel för att försöka vinna sympati för upprättandet av ett judiskt-osmanskt koloniseringsföretag i Palestina. Artikel tre i utkastet härtill skulle ha gett judarna rätt att deportera urbefolkningen.
”Qui veut la fin, veut les moyens” (”Den som vill uppnå ett mål vill också komma över medlen”) är ett ordstäv som Herzl citerade med gillande. Men genom att föreslå ett sådant mål — en judisk stat i Palestina — och sådana medel utsatte han sin rörelse för den senare anklagelsen att sionisterna var de ursprungliga angriparna i Mellanöstern, de verkliga våldspionjärerna, och att det arabiska våldet, hur grymt och fanatiskt det så småningom än kunde bli, var en ofrånkomlig reaktion på deras. Kanske var det så att en del av hans anhängare verkligen inte visste vad som väntade dem i Palestina, verkligen trodde att det var mer eller mindre obebott, att det — i Israel Zwangwills försåtliga epigram — faktiskt var ett ”land utan folk som väntade på ett folk utan land”. När de insåg sanningen kanske de först bragtes ur fattningen. När Max Nordau, en av Herzls tidiga lärjungar, gjorde det, kom han springande till sin mästare och utropade: ”Detta visste jag inte — men då begår vi ju orätt.” Men det tycktes tills vidare inte oroa dem. Nordau själv hjälpte till att utveckla två inslag i den sionistiska tankegången: nödvändigheten av fysiskt tvång och hyckleri, som Herzl först hade förordat. Han återspeglade den tyska tidsanda som många tidiga sionister var djupt genomsyrade av, när han manade till ”en muskulös judendom” av ett slag som gått förlorad under arton seklers exil och vandringar. Sionismen skulle väcka judarna till nytt liv,” lärde han, ”moraliskt genom förnyandet av ett nationellt ideal, materiellt genom fysisk fostran”. Modern judisk ungdom borde ta gamla judiska hjältar till förebilder, Bar Kokhba, ”som vägrade godta nederlag och, när segern blev omöjlig att nå, visste att dö”. Nordau citerades av poeter och teoretiker som i sin idealisering av krigiska dygder revolterade mot två tusen år av judisk pacifism.
Liksom Herzl, som han överlevde med nitton år, försökte Nordau lugna Palestinas invånare — detta medan han privat ville få det systematiska dubbelspel som detta medförde erkänt. Istället för en judisk stat hade Basel-programmet infört uttrycket ”ett hem tryggat genom offentlig rätt”. Detta uttryck var avsiktligt tvetydigt. Tjugotre år senare skrev Nordau att det var han som valt termen ”hemland” (Heimstätte):
”Jag gjorde mitt bästa för att övertyga förespråkarna för en judisk stat i Palestina att vi skulle kunna hitta en omskrivning som uttryckte allt vi menade, men sade det på ett sätt som undvek att provocera de turkiska härskarna. Jag föreslog ’Heimstätte’ som en synonym för ’stat’… det är det mycket kommenterade uttryckets historia. Det var dubbeltydigt men vi förstod alla vad det betydde… för oss betecknade det ’judisk stat” och det gör det nu också…”
Efter Basel-kongressen blev det medveten politik att förneka att det fanns eller någonsin funnits någon avsikt att upprätta en judisk stat. Exempelvis öppnade den sionistiska rörelsens president fjorton år senare den tionde kongressen med ett tal där han indignerat förklarade att ”bara de som är grovt okunniga eller drivs av illvilja kan anklaga oss för att vilja upprätta ett självständigt judiskt rike”. Och ändå hade Herzl efter den första kongressen, den 3 september 1898, skrivit i sin dagbok:
Om jag skulle sammanfatta Basel-kongressen i ett ord, som jag ska akta mig för att uttala offentligt, är det detta: I Basel grundade jag den judiska staten… Om jag sade detta högt idag, skulle jag mötas av allmänt skratt. Kanske om fem år och säkert om femtio kommer alla att veta det.
Det var knappast någon gudainspirerad profetia som al-Khalidi gjorde. Förebuden om en kommande revolt var redan lätta att urskilja. Om det är möjligt att fastslå ett år då det stora sionistiska äventyret enligt tidigast möjliga beräkning började skulle det vara 1882. Uppenbarligen är detta innan Herzl formulerade sin politiska sionism. Men det är det år som sionistiska historiker nu anger för den första immigrationsvågen till landet Israel. Vid den tiden fanns det ca 24 000 judar, mestadels immigranter, i Palestina. Under en stor del av 1800-talet hade Yishuv, som det judiska samhället kallades, förblivit detsamma till sin karaktär. De hade huvudsakligen kommit till Jerusalem, liksom till Hebron, Safed och Tiberias, i religiöst syfte: att sluta sina dagar i en av dessa heliga städer. De var ofta gamla och många tillbringade sin tid med att studera Talmud. De flesta levde i stor fattigdom. Nykomlingarna var annorlunda: de kallade sig ”Sions trogna”, de emigrerade till Palestina för att etablera jordbrukskolonier där. Men deras politiska idéer var fortfarande vaga: de hade inga klart formulerade stora planer i stil med Herzls. De sökte skydd undan östeuropeisk och rysk antisemitism, de sökte efter den värdighet som ligger i hårt arbete och kulturell såväl som nationell pånyttfödelse. Deras antal var litet; på trettiotvå år, fram till 1914, hade de ökat den judiska befolkningen till 85 000. Som ett resultat av första världskriget föll totalsumman till bara 56 000 år 1918. Vid den tiden hade immigranterna lyckats förvärva ca 162 500 tunnland, vilket innebar omkring 2% av Palestinas landområde.
Deras antal må ha varit litet och deras politiska ambitioner begränsade, men redan från början fanns det en arabisk reaktion mot det hot som Sions trogna verkade stå för. Den kom inte så mycket från eliten, från det palestinska ledarskapet, som från den fattigaste delen av det palestinska samhället, bönderna, som var de första som verkligen upplevde hotet. Vid den tiden var gott och väl 75 % av palestinierna bönder, djupt fästa vid sin jord. Samtida europeiska resenärer talade om hur skickligt och strävsamt de skötte sina åkrar och fruktträdgårdar trots primitiva resurser och politiskt och socialt förtryck. Jaffa-apelsinerna hade blivit berömda i hela Europa. Bönderna var de första som förlorade mark och livsuppehälle till bosättarna. De kände intuitivt hotets yttersta konsekvens. ”Är det sant att judarna vill ta tillbaka det här landet?” Denna naiva fråga från illitterata bybor antecknades av Albert Antebi, ämbetsman i det Judiska kolonialförbundet, redan före sekelskiftet.
BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE
Se även
Blommor i Galiléen
av Israel Adam Shamir
Alexandrias Antika Bibliotek
Mostapha el-Abbadi and the Ancient Library of Alexandria
En av Egyptens stora humanister berättar om
Alexandrias antika bibliotek och det nya Bibliotheca Alexandrina
Utdrag ur boken "Alexandrias antika bibliotek"
av Mustafa el-Abbadi
Alexanders plötsliga död ledde till att hans rike delades upp bland hans generaler. Var och en av dem blev en ”satrap”, den persiska titeln för en vicekung över en provins, under en centralregering. Ända från början stod det klart att generalerna inte var nöjda med sin ställning som satraper och var och en förde en självständig politik. 306 f.Kr. utropade de sig till kungar över sina olika provinser. Ptolemaios, son till Lagos, upprättade sin egen dynasti i Egypten som skulle härska i tre århundraden.
Kung Ptolemaios I var, som Tacitus uppger, ”den makedonier som började bygga upp Egyptens rikedom, när han i det just grundlagda Alexandria lät bygga fästningsmurar och tempel och införa nya kulter.”(24) Dessa var antagandet av Sarapis som dynastins skyddsgud(25) och av Alexander som stadens skyddshelgon. Den senare är knuten till det ståtliga mausoléet känt som Soma eller Sema.(26) Ptolemaios vidtog också åtgärder för att bygga den berömda fyren på Faros(27) och forskningscentret känt som Mouseion samt det kungliga biblioteket.(28) Både Soma och Mouseion (med dess bibliotek) var en del av Basileia, det kungliga palatsområdet, som enligt Strabon utgjorde en fjärdedel eller rentav en tredjedel av stadens yta.(29)
Uppförandet av de monument som påbörjades av Ptolemaios I tog mer än ett eller två decennier och fullbordades inte förrän under hans son, Ptolemaios II Filadelfos regering (285-246 f.Kr.). Därför tillskriver traditionen ofta sonen snarare än fadern denna försköning av Alexandria.(30)
Den tredje ptolemeiske kungen, Euergetes I (246-221 f.Kr.) gjorde också ett betydande tillägg till Alexandrias byggnadsverk. Han återuppbyggde Sarapeion i den egyptiska stadsdelen och införlivade däri en avdelning av det förnämliga kungliga biblioteket.(31) Det nya Sarapeion med sitt bibliotek blev ett viktigt landmärke i stadens liv.
Det intrycket vi har är att Alexandria nådde kulmen av sin storhet och berömmelse som världshuvudstad på 200-talet f.Kr. Filadelfos regering i synnerhet skildras bäst i den tidsålderns litteratur. Poeten Theokritos hyllar hans makt över främmande områden och folk(32) och Herodas berättar i en av sina mimer hur en gammal käring frestar en ung kvinna att ta sig en ny älskare. Hennes nuvarande skulle snart glömma henne, eftersom han hade farit till Egypten där allt upptänkligt kunde påträffas: ”rikedom, idrottsplatser, makt, välstånd, ära, prål, filosofer, guld, ungdom, Adelphois tempel, en generös kung, Mouseion, vin, alla goda ting man kan önska sig, och kvinnor talrikare än himlens stjärnor som tävlar i skönhet med de gudinnor som utbad sig Paris dom.”(33) En kombination av lockelser, nog för att förvrida huvudet och hjärtat hos vilken man som helst.
Möjligheterna att få arbete och vinna rikedom och ära attraherade sålunda invandrare från länderna runt Medelhavet och Asien. Mest var det grekisktalande grupper och judar som bildade ett stort samfund från 200-talet och framåt. Stadens egyptiska befolkning mer än fördubblades tack vare de omfattande byggnadsprojekten, ”hus efter hus”(34) för att citera Strabon som citerar Homeros. I en skämtsam passage i en välkänd dikt av Theokritos beskriver skalden ett möte mellan greker som talar olika dialekter på Alexandrias gator en festdag. En man hånar två kvinnor genom att härma deras tal. De brusar upp mot honom och skryter stolt med att de är från Syracusa, korintier till börden ”som Bellerofon själv” och att deras tal är peloponnesiskt. Sedan vänder de sig till de kringstående och frågar harmset: ”Får inte dorer tala doriska eller vad?”(35)
Det finns vittnesbörd om att kontakter ägt rum med så avlägsna länder som Indien, som t ex när ambassader utväxlades mellan kung Asoka och Filadelfos. Efter sin omvändelse blev Asoka buddhismens kunglige apostel och gjorde Gautamas lära till en världsreligion som han anmodade alla länder att anta. Mer än trettio inskrifter, kända som Klippförordningarna, har upptäckts i Indien där Asoka förkunnade Buddhas lära. Den trettonde Klippförordningen i Girnar vänder sig uttryckligen till fem hellenistiska kungar, däribland Turamaya, d v s Ptolemaios II.(36) Inte bara buddhistmunkar med sin flärdfria enkelhet syntes på gatorna i 200-talets Alexandria utan vi får också veta att stadsborna, i en kunglig procession med pompa och ståt omkring 270 f.Kr., kunde se ”indiska kvinnor, indiska hundar och tjugosex helt vita indiska kor.”(37)
Alexandrias ställning som världshandelns centrum lockade utländska köpmän och affärsmän att sätta upp sina kontor i staden. Den uppmuntrade också bildandet av internationella bolag för att sköta de mer komplicerade och kostsamma transaktionerna. En papyrus från mitten av 100-talet f.Kr. ger ett unikt exempel på ett sådant bolag.(38) Det är ett maritimt lånekontrakt gällande import av parfymer från det ”rökelsedoftande landet”, ett område söder om Röda havet, välkänt i den faraoniska historien som Punt (nuvarande Somalia). Papyrusen är i tämligen dåligt skick, men av det som återstår kan vi notera att man bland de tolv personerna involverade i en transaktion kan urskilja minst sju olika nationaliteter: två från Messalien, en från Thessalonika, en från Lakedaemonia, en från Elea, en från Kartago och en bankir, troligen romare. Alla utom bankiren har grekiska namn. Det är intressant att notera hur olika yrkeskategorier drogs in i den kommersiella och finansiella världen i Alexandria, som personerna från Thessalonika, Elea och Kartago, vilka kom från flottan eller armén.
Vid 100-talets mitt torde skillnaderna i ursprung, även om de noggrant nämndes i officiella dokument, inte ha varit alltför tydliga för en utländsk besökares flyktiga blick. Sålunda indelade Polybios, när han besökte staden omkring 145 f.Kr., befolkningen i enbart tre grupper: egyptier, legosoldater och Alexandriabor.(39)
Det torde ha varit lätt att urskilja dessa tre kategorier. Legosoldaterna var enklast att känna igen i sina militära uniformer. De var huvudsakligen greker eller invånare i de helleniserade delarna av Medelhavet, eftersom det lättaste sättet för unga män från Egeiska havet att få anställning och god lön var att ta värvning i den ptolemeiska armén. När Theokritos söker beskydd hos ”den bäste skattmästare en fri man kan få, kung Ptolemaios”, skrattar han åt sig själv när han föreslår att om hans dikter inte vinner uppskattning kan han alltid ”svepa in sig i krigarens mantel och grensle på hästen ge sig av till Egypten för att möta den djärve fiendens anfall.”(40) Dessa legoknektar, bofasta i Egypten, och deras ättlingar fortsatte att göra tjänst i hären. Ty så sent som 48 f.Kr. skriver Caesar att den ptolemeiska armén inkluderade ”åtskilliga tjuvar och stråtrövare från Syrien, Cilicien och grannländerna, vartill kom brottslingar och landsförvisade. Ty alla våra förrymda slavar fann en säker tillflykt och ett bekvämt liv i Alexandria om de tog värvning.”(41)
Ett annat iögonfallande inslag i Alexandrias befolkning var egyptierna. De utgjorde ända från början den största enskilda kolonin, eftersom de stod för den nödvändiga arbetskraften. De bodde huvudsakligen i den södra delen av staden, kring Sarapeum i det som förr var byn Rhakotis. De bar vanligtvis sina egna dräkter och höll sig till sitt eget levnadssätt. Men en del av dem som tillhörde medelklassen och ville förbättra sin samhällsställning blev gradvis helleniserade genom att anta grekiska namn, grekisk klädedräkt och det grekiska språket. Mot slutet av 200-talet f.Kr., när flödet av legoknektar utifrån upphörde, måste ptoleméerna förlita sig på egyptiska rekryter.
Vändpunkten för egyptierna kom när deras soldater vann slaget vid Rafia (217 f.Kr.) för Ptolemaios IV. Med Polybios ord: ”Egyptierna var så segerstolta att det blev uppror bland den inhemska befolkningen som pågick i flera år. När upproret slutligen undertrycktes hade det egyptiska inslaget säkerställt sin makt och kunde inte längre ignoreras.”(42) Under Ptolemaios V Epifanes (205-180 f.Kr.) möter vi två egyptier, Horus och Tearos, som innehade de viktiga posterna som befälhavare för den exklusiva kungliga livvakten.(43) Senare, under Ptolemaios VI Filometors regering (180-145 f.Kr.), omtalas Dionysios Petoserapis vars dubbelnamn avslöjar hans egyptiska ursprung; han hade en hög ställning vid hovet. Han blev så populär bland egyptier i och utanför Alexandria att han ledde en nationell revolt som dock misslyckades.(44)
Den sista gruppen Polybios nämner är den han klumpade ihop under namnet ”Alexandriabor”. Han noterar att de ”är ett blandat folk” men tillägger att de ”är greker till börden”.(45) Det behövde inte vara fallet. Han dömde bara efter utseendet, ty många var helleniserade asiater och inte minst judar. Det är här viktigt att precisera vad det innebar att vara Alexandriabo. Det betydde att man hade alexandrinskt medborgarskap, som kungen beviljade ett antal personer, företrädesvis greker. Bara de kunde betecknas som Alexandriabor (Alexandreis). Alla andra, vare sig de var greker, egyptier, judar eller medlemmar av någon annan koloni, var inte medborgare utan bara bosatta i Alexandria.(46)
Med undantag av majoriteten egyptier var praktiskt taget alla andra kolonier i Alexandria i hög grad helleniserade vid 100-talets mitt. Även om ptoleméerna inte bedrev någon systematisk helleniseringspolitik, främjade likväl vissa åtgärder den processen. Att grekiskan var regeringens officiella språk ledde till att den blev nybyggarnas gemensamma språk. Utöver stadens främsta gymnasion, som Strabon ansåg vara den vackraste offentliga byggnaden i stadens centrum, byggdes många andra privata gymnasia, skolor som erbjöd den nödvändiga grundutbildningen i den grekiska undervisningstraditionen.(47) Det var då inte så underligt att det grekiska språket dominerade. Inom ett och ett halvt århundrade försvann alla dialekter från Alexandrias gator och staden verkade ha fått en ny egen karakteristisk dialekt. Vi får veta att Demetrios från Adramyttion i mitten av 100-talet f.Kr. skrev en bok om Alexandrias dialekt.(48) När Polybios kallade Alexandriaborna greker, betraktade han dem troligen ur kulturell synvinkel, så som de tedde sig för honom.
Likaledes torde judarna inte ha tett sig annorlunda för Polybios än stadens helleniserade massor i övrigt. De utgjorde ett stort inslag och upptog ett helt distrikt i staden (Deltat). Deras snabba kulturella assimilering gjorde fram på 200-talet en grekisk översättning av Torah, kallad Septuaginta, nödvändig. Grekiskan ersatte hebreiskan och arameiskan som ett gemensamt språk. Rent judiska namn blev sällsynta i olika dokument, medan namn som Alexander, Ptolemaios och Helenos var mer gängse.(49)
Att så många raser levde samman i samma stad kunde svårligen undgå att leda till daglig irritation och ibland öppna stridigheter. Ptolemaios I var mycket medveten om denna fara och förde en upplyst politik som uppmuntrade ömsesidig förståelse och tolerans mellan befolkningens båda huvudelement, grekerna och egyptierna. Belägg för denna politik finns i de arkeologiska lämningarna och de bevarade historiska skrifterna från den tidiga ptolemeiska perioden.
Ett grundläggande problem som Ptolemaios I måste ta itu med var valet av skyddsgud för sin nya dynasti. Beslutet var inte lätt eftersom det måste vara godtagbart för både egyptier och greker. Det måste bidra till att förena hans rikes olika element. Valet fick inte dröja länge, samtidigt som försiktighetsåtgärder måste vidtas för att inte kränka de ömtåliga religiösa känslorna hos Ptolemaios grekiska och egyptiska undersåtar. Det fanns otvivelaktigt skillnader mellan de båda gudavärldarna men också vissa likheter, som kunde framhävas i händerna på experter. Därför sökte Ptolemaios råd hos egyptier och greker med erfarenhet av religiösa angelägenheter. Hans främsta rådgivare, får vi veta, var två präster, egyptiern Manetho, förtrogen med sitt fosterlands kultur, och atenaren Timotheos från en prästsläkt som var knuten till Demeters och Persefones mysterieriter. Han hade förstahandskunskap om de grekiska helgedomarna i Eleusis och Delfi.(50)
Deras diskussioner koncentrerades på den lokala kulten av Apistjuren i Memfis, som på sätt och vis var en motsvarighet till Osiriskulten. I den egyptiska teologin uppfattades Osiris som gud som härskade över de dödas rike och samtidigt som iakttagare av livet på jorden, inte oförenligt med den förra uppfattningen. Han framställdes därför som solens allseende ögon, återfödd varje dag som Osiris och i denna egenskap identifierad med livets herre Osiris-Ptah i Memfis.(51) Vad beträffar hans anknytning till Apistjuren uttrycks den bäst i Herodotos ord i beskrivningen av hans obefläckade avlelse. ”Denna Apis är en ung kalv, född av en ko, som därefter är oförmögen att föda annan avkomma. Egyptierna säger att det kom ner eld över kon från himlen och därmed avlades Apis.”(52) Sålunda mirakulöst avlad ansågs Apis vara en inkarnation av livets herre Osiris-Ptah. Med andra ord representerade den levande tjuren livets naturliga och fysiska krafter. Och efter sin död förenades han med Osiris och dyrkades under namnet Osiris-Apis eller Osorapis. Han hölls inte bara högt i ära av egyptierna. I Memfis hade han anhängare bland icke-egyptier, speciellt bland greker som slagit sig ned där alltsedan Psammetiks I:s och Amasis tid.(53)
...
Ett annat slående grekiskt intrång i den egyptiska miljön i Memfis är den välkända halvcirkelformade byggnaden som innefattar sju hellenistiska statyer av grekiska skalder och visa män. Statyerna är mestadels stympade, men man har lyckats identifiera dem med hjälp av fragment av inristade namn och tillbehör. Homeros står i mitten, till höger flankerad av filosoferna Thales, Protagoras och Platon och till vänster av poeterna Hesiodos, Pindaros och troligen Demetrios från Faleron som lutar sig mot en herm (pelare med manshuvud) av Sarapis.(61) Om identifieringen med Demetrios stämmer, skulle det vara en stark indikation på att hela byggnaden var Ptolemaios I:s verk.(62)
Den oväntade upptäckten av detta rent världsliga grekiska monument i Sarapeions förhärskande religiösa begravningsmiljö förbryllade Mariette avsevärt, som Lauer anmärker. Det förbryllar fortfarande moderna arkeologer och historiker. Dess läge vid en vägkorsning mellan slutet av den egyptiska sfinxallén och början av den grekisk-egyptiska dromos väcker många frågor. Kan det vara en hellenistisk grav med tanke på återgivningen av berömda personer? Var det en offergärd för att pryda processionsvägen? Var det ett monument helgat åt Dionysos? Var det ett grekiskt konstgrepp för att hos besökare konkretisera de kulturella förändringar som skett och som Sarapis bara var den andlige representanten för? Eller var det bara ett tecken på att det fanns ett Sarapeion-bibliotek liksom det i Alexandria?(63) Inget tillfredsställande svar har ännu givits. Hursomhelst stod detta monument som en symbol för det grekiska kulturarvet som den nya regimen representerade. Det lugnade säkert de talrika greker som tidigare hade slagit sig ner i Memfis.
Vi har alltså sett att kulten av Sarapis framgick ur den av Osorapis i Memfis. Sedan den antagits av Ptolemaios I överfördes dess huvudhelgedom till Alexandria, uppenbarligen samtidigt som kultstatyn från Sinope sattes upp. Ingenting finns emellertid kvar av denna tidiga period. Våra tidigaste arkeologiska vittnesbörd om den nya kulten hör till det tempel som uppfördes av Ptolemaios III Euergetes.(64) Tyvärr har bara några lämningar påträffats och hur överbyggnaden såg ut vet man inte längre, men utan tvivel fanns även där en kombination av grekiska och egyptiska element liksom de vid dromos i Memfis. Men med tanke på att Alexandria var landets grekiska stad par excellence, är vissa egyptiska drag hos dess Sarapeion beaktansvärda: a) Det byggdes i det egyptiska distriktet i Rhakotis; b) På de tvåspråkiga grundläggningsplattorna återges namnet Sarapis i den egyptiska formen Osor-Hapi; c) Två obelisker sägs ha stått där vid sidan om två sfinxer i röd granit, som finns kvar på platsen, och d) Det fanns en Apistjur i svart granit, numera i Alexandrias museum.(65) Att dessa inslag återfanns i templet helgat åt ptoleméernas officiella skyddsgud avslöjar än en gång den grundläggande politik som dynastins grundare bedrev: att förena de två viktigaste befolkningselementen.
Ett annat sätt att uppnå detta mål var att ”skriva om” historien så att den tjänade hans syfte. Man ska komma ihåg att Ptolemaios I var en mycket slug och praktisk politiker men också en bildad man som skrev ett historieverk om Alexander, som vann efterföljande författares respekt. Han var säkert bekant med Herodotos och Platons skrifter, där de uttryckte stor beundran för Egyptens förflutna. På hans egen tid företräddes denna tankeriktning bäst av Hekataios från Abdera, som Ptolemaios II uppmuntrade att bosätta sig i Egypten och skriva en ny Aegyptiaca (egyptisk historia).(66) Men Ptolemaios nöjde sig inte med en åsikt om historien, i detta fall den grekiska: även egyptiernas version av sin egen historia måste läggas fram och detta uppdrag gavs åt Manetho.
Aegyptiaca finns tyvärr inte kvar i sin helhet men viktiga utdrag återfinns hos Diodoros. Dessa ger intrycket att Hekataios hade ett syfte med sitt verk: att ständigt kontrastera egyptiska traditioner och bedrifter med grekernas, ganska ofta till de senares nackdel. Han betonar deras tacksamhetsskuld till egyptierna: ”I allmänhet... lägger grekerna beslag på de mest berömda egyptiska hjältarna och gudarna.”(67) Avsikten är uppenbar. Lika talande är de ämnen som Hekataios valde att skriva om, vilket framgår av kvarvarande utdrag. Dessa är att finna under två huvudrubriker: teologi och nomima (d v s seder och bruk).
I teologin följde han en tradition som tidigare utvecklats av Herodotos för att identifiera de viktigare grekiska gudarna med deras egyptiska förebilder: Dionysos — Osiris, Demeter — Isis, Apollo — Horus, Zeus — Amon, Hermes — Thoth, Hefaestos — Ptah, Pan — Min. T o m de nio muserna var Osiris nio jungfrur, skolade i de olika konsterna. Hekataios får sina egyptier att uttrycka skepsis mot gudarna, vilket han hade hämtat från sin lärare Pyrrhon: ”Det finns gudar, säger de, som var jordiska och hade varit dödliga en gång men som på grund av sin klokhet och de goda tjänster de gjort människosläktet uppnått odödlighet. En del av dem hade t o m varit kungar i Egypten.”(68)
Så långt är ingen ptolemeisk politik i detta avseende uppenbar. Men när Hekataios ger en detaljerad redogörelse för Osiris levnadsbana och välgärningar, blir hans motivation tydlig. Han berättar att då Osiris ”tillträdde kungavärdigheten, samlade [han] en stor här för att besöka hela den bebodda världen och lära människosläktet odla vin och så vete och korn.” Tillsammans med honom fanns män ”förfarna i åkerbruk” och även ”musiker”. ”Många människor tog emot honom som en gud på grund av hans välgärningar... Han grundlade även många städer och lämnade sedan kvar män för att styra landet och driva in skatter.” Hekataios skriver därefter att inskriften på Osiris stele lydde: ”Jag är kungen Osiris, som drog i fält till alla länder ända bort till Indiens obebodda trakter.” Han slutar med att säga att Osiris vid sin återkomst till Egypten fick odödlighetens gåva.(69) Det som tas upp i denna berättelse tjänar mer än ett syfte. Genom att glorifiera Osiris ger Hekataios hans hellenistiska avbild Sarapis sin hyllning. Det finns vidare en uppenbar likhet mellan Osiris expeditioner och Alexanders som man inte kan ta miste på. På samma sätt är betoningen av Osiris mänskliga natur och hans efterföljande förgudning ett argument för upprättandet av en Alexanderkult i Alexandria, vilket kan betraktas som en förberedelse för upphöjningen av Ptolemaios själv till gud med tillnamnet Soter (räddare, frälsare).
En aspekt av den egyptiska religionen, som kunde verka stötande på grekerna och därför måste försvaras eller åtminstone bortförklaras, var dyrkan av heliga djur. Hekataios gör detta genom att lägga fram en rationell förklaring baserad på två kompletterande resonemang som han säger sig ha hämtat från egyptiska källor. För det första förknippar han de olika områdenas djur med Osiriskulten på följande sätt. Efter mordet på och stympningen av sin make samlade Isis ihop hans kroppsdelar utom könsorganen. Av varje del tillverkade hon av kryddor och vax en mänsklig gestalt ungefär lika stor som Osiris. Sedan begravde hon varje figur i olika distrikt och uppmanade de lokala prästerna att hedra honom som en gud och helga ett av de djur som hörde till trakten åt honom, detta under dess livstid så som de tidigare hedrat Osiris. Vid dess död skulle de ge det samma begravning som de gett honom.(70) Vad beträffar de heliga Apistjurarna ”infördes en gudsdyrkan av dem allmänt bland egyptierna, eftersom dessa djur mer än några andra hade hjälpt dem att upptäcka nyttan med säd i samband med frösådden och allt annat jordbruksarbete som människosläktet drar nytta av.”(71)
I sitt andra resonemang behandlar Hekataios de tjänster som de heliga djuren gör samhällslivet och mänskligheten. Hunden är nyttig för jakten och skyddet av människan. ”Han var Osiris och Isis livvakt.” Katten är nyttig mot huggormar och andra reptiler. Ibisfågeln skyddar mot ormar, gräshoppor och larver. Försvaret för den heder han tillskrev sådana djur som vargen och krokodilen hör mer hemma i mytens värld.(72)
När Hekataios vänder uppmärksamheten från gudarna till människorna intar han samma attityd av beundran för egyptiska seder och bruk (nomima). Av särskild vikt för Ptolemaios var att ställa monarkin som styrelseform i ett mer gynnsamt ljus än andra styrelseformer som var kända i grekiska städer. Än en gång finner vi att Hekataios helt och fullt agerar i enlighet med situationens politiska krav. Sålunda skildrar han i sin framställning av de egyptiska kungarna dessa som varken autokratiska eller släpphänta. Alla deras handlingar dikterades av lagarnas bestämmelser, inte bara i deras styrande funktioner utan också i deras dagliga privata liv. ”Ty det fanns bestämda tider inte bara för hans audienser eller avkunnande av domar utan även för hans promenader, bad och umgänge med hustrun och, med ett ord, för varje handling i hans liv.”(73)
Hekataios tar upp andra ämnen av intresse, som rättskipningen och arbetarklassystemet. Men kanske höjdpunkten är hans redogörelse för forskningen och vetenskapliga landvinningar. Han skriver om Ramesseums ”heliga bibliotek” i Thebe och berättar att thebanerna anser sig vara ”de allra äldsta människorna och det folk hos vilket filosofin och den exakta vetenskapen om stjärnorna upptäcktes.”(74) Sedan räknar Hekataios upp ett antal greker som vunnit ryktbarhet för sin vishet och lärdom och som besökt Egypten i forna tider för att bekanta sig med dess seder och bildning.(75) Efter att ha nämnt några legendariska personer berättar han om skalden Homeros, de visa männen och lagstiftarna Lykurgos, Solon och Platon, som införlivade många egyptiska seder i sina lagar. Sedan citerar han Pythagoras som ”av egyptierna lärde sig sin lära om guden, sina geometriska satser och sin talteori såväl som hur själen tar sin boning i varje levande varelse.” Vidare nämns Demokritos, som tillbragte fem år bland egyptierna och undervisades i många ting som hade med astrologin att göra, samt Oenopides, som också vistades en tid bland Egyptens präster och astrologer och bl a lärde sig solens kretslopp och att den hade en skev bana.(76)
Utdrag ur "Alexandrias antika bibliotek" av professor Mustafa el Abbadi
översättning av Ulla Ericson och Ingvar Rydberg
Inb / 200 s. / Illustr.
Inb / 200 s. / Illustr.
Boken kan beställas hos din bokhandlare eller lånas på bibliotek
Förordet till "CIA och 11 september" av Andreas von Bülow
CIA och 11 september
Den internationella terrorismen och säkerhetstjänsternas roll
Den internationella terrorismen och säkerhetstjänsternas roll
av Andreas von Bülow
Förord av Ingvar Rydberg
Inbunden 256 s.
Inbunden 256 s.
Andreas von Bülow hör inte till den vanliga gruppen skribenter som spekulerar kring illa belysta, av myndigheter helst hemlighållna förhållanden i världspolitiken. Född 1937 var han 1969-94 socialdemokratisk ledamot av förbundsdagen, 1976-80 parlamentarisk statssekreterare i västtyska försvarsministeriet och 1980-82 forsknings- och teknologiminister i Helmut Schmidts sista regering. Sedan 1994 arbetar han som advokat i Bonn.
Inkörsporten till den hemliga politikens värld för hans del var medlemskapet i det förbundsdagsutskott, som efter Berlinmurens fall fick till uppgift att undersöka det östtyska valutaanskaffningsorganet Kommerzielle Koordinierungs halsbrytande affärer. Då DDR fått allt sämre avsättning för sina varor på världsmarknaden till kostnadstäckande priser, skapade Stasi detta organ, förkortat KoKo, för att med alla medel, inte minst ekonomisk brottslighet utövad med en modern säkerhetstjänsts alla metoder, komma över västvaluta och på så vis hålla det östtyska statsskeppet flytande.
Östtyska vapen fann vägen till Panamas president Noriega, känd som en stor droghandlare och penningtvättare, vilken tidigare avlönats av CIA med uppåt 200.000 dollar per år. KoKo skaffade sig också förbindelser på bl a Antillerna, Bahamas, i Hongkong och Beirut.
Denna aktivitet kan knappast ha försiggått utan att västliga underrättelsetjänster kände till det. De hade nämligen agenter i de firmor som DDR gjorde affärer med. Indicier pekar på att de i många fall rentav underlättade KoKos verksamhet för att komma underfund med motsidans personal, metoder och kontaktvägar, vilket för dem var viktigare än att slå ned på olagligheter, inklusive brott mot USA:s officiella förbud mot export av högteknologi till östsidan, s k Cocom-varor.
Uppseendeväckande blev det när von Bülow förstod att DDR utan svårighet kunde komma över sådan teknologi, om än till saftiga överpriser. De västliga säkerhetstjänsterna, främst CIA och BND, värvade rentav firmor som erbjöd sådan. Det var därför inte underligt att västs officiella försök att hermetiskt avstänga sådan handel misslyckades.
Redan på ett tidigt stadium hade von Bülow märkt att det förbundsdagsutskott han ingick i hade mycket svårt att få tillgång till känsligt material. Detta kunde annars ha blivit ett utmärkt tillfälle att röja upp i det kalla krigets bråte och vinna full klarhet nu när demokratin gick segrande fram. Men parollen verkade lyda att ondskan bara kunde finnas i öst.
Von Bülow började forska på egen hand, efterhand också i USA, och han kunde här efterhand kartlägga en skrämmande värld, där de organ som skulle ha till uppgift att insamla information att tjäna som underlag för demokratiska staters politik lösgjort sig från sina uppdragsgivare. CIA och dess systerorganisationer visade sig vara invecklade i allahanda operationer för att skaffa sig resurser långt utöver vad staterna officiellt beviljar dem utan att underrätta sina regeringar, detta för att bedriva en egen politik eller åtminstone på omvägar påverka sina och andra regeringar. Det gäller narkotikaaffärer – som i själva verket innebar kontroll över större delen av narkotikaproduktionen och -handeln i världen – nära förbindelser med den organiserade brottsligheten och på ett mer politiskt plan stöd åt och manipulering av terrorismen.
Allt detta gav von Bülow underlag för en väldig bok som 1998 kom ut på Pipers förlag i München, ”Im Namen des Staates – CIA, BND und die kriminellen Machenschaften der Geheimdienste” (I statens namn – CIA, BND och underrättelsetjänsternas brottsliga manipulationer), bestående av 500 sidor text och 150 sidor noter. Den nämndes dock bara sporadiskt i tyska media, och då negativt. Der Spiegel beställde en artikel av honom där han fick sammanfatta sina rön, men den stoppades i sista stund ”av platsbrist”. Trots det sålde boken ganska väl, i över 30.000 exemplar, och kom också ut som paperback. I utlandet uppmärksammades den veterligen inte alls. Jag försökte i några anmälningar väcka intresse för den i Sverige men utan att vinna gensvar eller väcka någon debatt.
Det är givet att von Bülow haft sällsynt goda förutsättningar att bidra med ett både originellt och sakligt perspektiv på en sådan händelse som 11 septemberdåden i New York och Washington, vilket också kommer till synes i hans nya bok. Det är en framställning med maximalt kritisk distans till den officiella version som portionerats ut av Bushadministrationen och lydigt upprepats av nästan samtliga media, i varje fall i västvärlden. Jag behöver inte här föregripa huvudpunkterna i hans kritik, som han vältaligt utvecklar redan i den här bokens förord. Den tyska boken, som utkom i slutet av förra sommaren, blev snabbt en bestseller och har nu inför pocketbokutgåvan sålt i ca 100.000 exemplar. Som han berättar i sitt nyskrivna efterord till denna, återgivet i slutet av den här svenska upplagan, väckte boken redan efter några veckor bestörtning i medieetablissemanget och han kom snabbt att gälla som ”konspirationsteoretiker” tillsammans med några andra författare som framförde liknande teser i samma veva. Men han visar att de största konspirationsteoretikerna är USA:s ledare själva, som byggt upp en pyramid av obekräftade påståenden som den lyckats hamra in i den övriga världens medvetande, detta för att rättfärdiga en aggressiv politik som formulerades flera år före september 2001. Sanningen betjänas inte av bestickande påståenden som stämmer så väl överens med en konventionell hotbild om den islamska fundamentalismens ondska och oemotståndliga makt, till vilken nu kommit dess adepters fabulösa skicklighet att hantera modernaste teknik, t ex att manövrera jumbojetplan och redan vid första flygförsöket prickflyga in i skyskrapor.
Von Bülow aktar sig numera från att göra fler besök i USA. I ett telefonsamtal med mig nyligen sade han att han inte gärna ville hamna i Guantanamo! Jag vet inte riktigt hur allvarligt det var menat. Han skulle annars ha deltagit i en stor debatt i San Francisco i slutet av mars tillsammans med en lång rad amerikanska kritiker av den officiella framställningen av 11 september. De kommer annars främst till tals i den kanadensiska tidskriften Global Outlook, utgiven av Centre for Research on Globalization (www.globalresearch.ca), där redan under 2002 en intensiv och mycket detaljerad kritik av standardversionen av 11 september började komma till uttryck. Den har sedan dess ingalunda avtagit.
Men varken denna vitala kritik eller von Bülows mästerliga syntes av den alternativa versionen har satt några spår i den svenska debatten. Det är på tiden att den blir känd och tagen på allvar även här. Då inser många förhoppningsvis att vad de hittills mer eller mindre tanklöst varit övertygade om huvudsakligen bygger på en ström av torftigt belagda uttalanden av den amerikanska administrationen och dess exegeter i ledande media, som därefter gentagits av den övriga världen.
φ
911: Michael Meacher and Andreas von Bülow / Part 1 of 2
Michael Meacher (Former Secretary of Health, former Secretary of Commerce, UK) and Andreas von Bulow (Former Minister of Technology and Research, Germany) discuss their concerns regarding the events of 911.
Excerpts from a Dutch TV Special.
http://www.ae911truth.org/
Excerpts from a Dutch TV Special.
http://www.ae911truth.org/
911: Michael Meacher and Andreas von Bülow / Part 2 of 2
◊◊◊
* Andreas von Bülow, f.d. teknik- och forskningsminister i Västtyskland (“CIA och 11 september: Den internationella terrorismen och säkerhetstjänsternas roll”)
* Eric Laurent, f.d. utrikeskorrespondent för Le Figaro (“Gåtorna kring 11 september” & “Bushs okända värld”)
* David Ray Griffin, professor i religionsfilosofi och teologi med över 40 vetenskapliga publikationer på sin meritlista (“WTC 7 och dess mystiska kollaps”, “Motsägelser om 11 september” och “Usama bin Ladin: död eller levande?”)
Böckerna kan beställas hos din bokhandlare eller lånas på bibliotek.
* Eric Laurent är en av Frankrikes mest kända journalister (Le Figaro) och en bästsäljande författare vars böcker om Bushdynastin filmatiserades och till och med visades på svensk teve, dock utan att nämna att böckerna fanns utgivna på svenska!
* Andreas von Bülow är före detta teknologi- och forskningsminister under Schmidts regering i dåvarande Västtyskland samt ledamot för socialdemokraterna i tyska riksdagen under 25 år och en stor auktoritet på underrättelsetjänster.
* David Ray Griffin är professor i teologi och religionshistoria med ett fyrtiotal vetenskapliga publikationer bakom sig. Bland annat “Physics and the Ultimate Significance of Time”, “The Reenchantment of Science”, och “Religion and Scientific Naturalism: Overcoming the Conflicts”. Tio av hans böcker har handlat om 11 september. “The New Pearl Harbor Revisited: 9/11, the Cover-up and the Exposé”, valdes till “Pick of the Week” av Publishers Weekly i november 2008.
Böckerna kan beställas hos din bokhandlare eller lånas på bibliotek.
Storm över berget
Några utdrag ur Mikhayil Mishaqas bok
"Storm över berget - Libanons historia på 1700- och 1800-talen"
i översättning av Ulla Ericson och Ingvar Rydberg (Alhambra, 2012)
Erfarenheten har visat att världsliga affärer som religiösa ledare blandar sig i ofelbart slutar illa. Det är fel att säga att dessa ledare har onda avsikter eller motiv. Långt därifrån. Vi kan jämföra dem med en juvelerare som inte vet hur man gör träkol och schabblar om han försöker. Om jag vill halvsula mina skor, konsulterar jag inte en urmakare utan en skomakare som vet mer om saken än en urmakare. Om det är en andlig angelägenhet, litar jag på prästerskapets råd, om det är en fysisk vänder jag mig till dem som behandlar kroppen. Om man undersöker orsakerna till kaos i världens olika länder, finner man sällan andra orsaker än religiösa ledares inblandning i världsliga angelägenheter. En klok man täpper till öronen och lyssnar inte på vad prästerna har att säga om världsliga ting, liksom han inte bör lyssna till vad världsligt folk har att säga om andliga ting. Detta, tror jag, håller alla med om utom de som är blinda. (Mikhayil Mishaqa)
ω
När man ser anhängare av olika religioner hata varandra för någon trosavvikelse, står det i strid med förnuftet. Trons vinster och förluster tillfaller enbart den som tror och det inte skadar någon annan, eftersom det hör till livet efter detta. Om X för det kommande livet väljer den väg han anser bäst, varför skulle det angå Y som går en annan väg? En längre diskussion härom finns det inte plats för här. Jag säger bara att i världsliga angelägenheter bör vi respektera nationer allt efter deras beteende mot oss. Vi bör inte se med hat på dem, därför att de skiljer sig från oss i andliga ting, ty detta berör inte oss på något sätt. Vi bör arbeta sida vid sida med dem till ömsesidigt gagn, erbjuda dem kärlek och aktning och betrakta dem och oss själva som en enda familj. Det räcker med att säga att de är annorlunda. Det ligger i bägge parters intresse att leva i endräkt och harmoni. (Mikhayil Mishaqa)
Utdrag ur förordet
av Wheeler M. Thackston, Jr.
Mikháyil Misháqa föddes i Rishmayyá, en liten by på Libanon-berget, den 20 mars 1800. Han växte upp i Dayr al-Qamar, då säte för Libanon-bergets styrande emirer, och dog i Damaskus 1888. Hans far Jirjis var skatteuppbördsman hos Libanons emir Bashír II Shiháb. Mikháyil följde i sin fars fotspår och utnämndes till skatteindrivare för emirerna av huset Shiháb i Hásbayyá. Efter att Shihábemirerna förlorat sin makt 1841, var han verksam som läkare i Damaskus och innehade posten som USA:s vicekonsul. Hans omvändelse från grekisk-katolicismen till protestantismen var otvivelaktigt i viss mån orsaken till denna utnämning.
Till stor del självlärd och uppfostrad, som han säger, i en stad där multiplikation och division var okända, sökte han redan som helt ung lärare texter i astronomi, matematik, musik och medicin. På alla dessa områden uppnådde han en viss färdighet utöver i de yrken han motvilligt sattes i lära i av sin far. Som en föregångare till de religiösa och pedagogiska modernisterna i slutet av 1800-talet har han beskrivits av Jurjí Zaydán på följande sätt: ”Bland de mest märkliga och lovvärda av hans karaktärsdrag var att han inte såg eller hörde någonting utan att bli nyfiken på det för dess egen skull. Han hade så stor tilltro till sin intellektuella förmåga att han trodde han kunde lära sig allt han ville.”
I dessa memoarer, skrivna när han var 73 år på anmodan av en släkting, följer Misháqa regionens historiska utveckling från tiden för hans farfar, Ibráhím Misháqa, skatteförpaktare under den beryktade Ahmad Pasha al-Jazzár, fram till de massakrer som är kända som ”1860 års händelser” i Damaskus och Libanon. Mycket utrymme ägnar han den interna politiken och maktkampen i huset Shiháb, som både han och hans far var nära förbundna med, och Shiháb-emirernas ostadiga relationer med sina osmanska länsherrar. Under denna period, vari man kan se början till det moderna Libanon framträda, fick Libanon-berget tillsammans med sina grannregioner, Beirutkusten, Saydá, Akká, Tripoli och Damaskusprovinsen, genomlida diverse omvälvningar under en rad osmanska pashor, av vilka inte alla var välvilliga i sitt styre. Det invaderades av Egypten och bevittnade de europeiska stormakternas ökande inflytande och intervention i området.
Mot bakgrund av historiska händelser tar Misháqa med skisser och anekdoter i sin berättelse som ger läsaren en sällsynt inblick i periodens vardagsliv: Músá Rizqs upptäckt av dolda skatter (s. 38-40), hur Shaháda Farhí överlistar en bedräglig shejk och hur en klipsk judisk skattmästare gäckar Shaykh al-Isláms fiende (s. 78-79), Sulaymán al-Hakíms mordförsök på shejk Bashír Jumblát och emir Bashír (s. 91-93), Zakhkhúr al-Sham'únís gräsliga bedrifter (s. 100-104), hur Ghálib Abí-'Ikr utses till att strypa fångar (s. 127) och undersökningen av mordet på kapucinpatern Toma (s. 211), en internationell cause célèbre. Alla dessa historier återspeglar något av för området karakteristiska personliga relationer, förhållandet godsherre—bonde och regent—undersåte, mikrokosmiska inblickar i samhället som endast sällan förekommer i historiska krönikor. Hur Misháqa själv med knapp nöd undkom med livet under Damaskusmassakern 1860 är fortfarande den enda förstahandsberättelsen om denna händelse på arabiska och är lika värdefull som historiskt dokument som den är fängslande att läsa.
Utdrag ur boken
Vad som hände författaren under upproret
(1860 års massakrer på de kristna i Damaskus)
av Mikhayil Mishaqa
(Emir Abd al-Qádir som nämns i denna berättelse är den nordafrikanske hjälten som fransmännen utvisade till Syrien. Han var en av de första stora antikoloniala kämparna i arabvärlden och därtill erkänd sufimästare och författare. En pennans och svärdets muslim som försvarade de kristna i Damaskus under deras prövning mot den rasande pöbeln.)
Eftersom den som anmodade mig att skriva detta arbete bad mig att särskilt ta upp vad som hände vår familj, bör jag här nämna vad jag råkade ut för under Damaskushändelserna. Måndag eftermiddag den 10 juli 1860 låg jag och sov. Man väckte mig och talade om att muslimerna i staden hade rest sig mot de kristna. Just då var ingen av mina män eller vuxna söner hemma. Násif var hos den brittiske konsuln Brant som han arbetade för i kansliet och Salím var i den ortodoxa patriarkskolan och lärde sig turkiska. Jag gick till ytterdörren för att se vad som pågick och fann att folk sprang omkring som galna. Jag fick höra att muslimerna hade vänt sig mot de kristna, så jag låste dörren. Jag väntade på att konsulns kavass skulle anlända, när två av distriktspolisens assistenter kom hem till mig med en av mina män. Han var kristen och hade tagit sin tillflykt hos polisen, som skickat honom till mig. En stund senare anlände den muslimske kavassen och jag skickade honom till emir Abd al-Qádir för att anhålla om män som eskort dit. Han kom tillbaka ensam och sade: ”Emiren var ute. Men han kom just hem och gav mig sex av sina män. Men de kunde inte ta sig hit eftersom de var obeväpnade och gatorna är fulla av upproriska. De kan inte skydda er utan vapen.” Då önskade jag att de skulle beväpna sig och komma. Jag hade några vapen, och om de bara hade kommit skulle jag ha gett dem åt dem.
Medan jag väntade blev mitt hus attackerat av en mobb. När de inte kunde få upp dörren började de slå med yxor på den. De bröt sönder den och kom in i den yttre delen av huset och trädgården som omges av valv med järngaller. De sköt genom dem in i den inre delen av huset och började slå in innerdörren. När jag förstod vilken fara jag löpte och då emir Abd al-Qádir män ännu inte hade kommit till undsättning, gav jag mig iväg genom bakdörren med lite kontanter att användas i nödfall. Jag tyckte inte det var någon bra idé att vara beväpnad. Det skulle bara förbittra de upproriska. Den muslimske kavassen följde efter mig med sitt svärd och min nioårige son Ibráhím och hans sexåriga syster följde också med. Jag satte kurs mot gatan som ledde till emir Abd al-Qádirs hus. Men där stötte jag på en grupp muslimer, som sprang mot mig och svingade sina vapen. Jag kastade en handfull pengar till dem. De slogs för att få tag i dem. Jag undkom genom att återvända till gatan som ledde till polisposteringen. Innan jag hann fram möttes jag av en annan grupp beväpnade män som rusade på mig. Jag gjorde som tidigare och distraherade dem genom att kasta pengar i deras väg. Sedan vände jag om, med döden bakom och framför mig.
Jag kom in i ett eländigt område, som man kunde gå genom ut till emirens hus. Jag hoppades att männen i det området hade gett sig av för att utkämpa heligt krig i de kristnas distrikt och på de stora gatorna och inte skulle vara hemma. Men jag tog fel. Männen hade återvänt för att hämta sina vapen och där stod de framför mig. Jag hade ingenstans att fly. De omringade mig för att döda och plundra mig. Min son och dotter skrek: ”Döda oss istället för vår far!” En av dessa uslingar slog min dotter i huvudet med en yxa. Han får stå till svars för hennes blod. En annan besköt mig på sex stegs avstånd och missade. Men jag sårades i högra tinningen av ett yxhugg och högra sidan av ansiktet och armen slogs sönder av en klubba. Det var så många som trängdes runt mig att det var omöjligt att skjuta utan att träffa andra. Jag försökte lura dem och sade: ”Jag var på väg till beyen i ett viktigt ärende, men jag kunde inte komma fram i all den här kalabaliken. För mig till honom!” I hopen fanns några män som kände mig och de sade: ”Vi för honom till beyen.” Och efter att ha plundrat mig på alla pengar jag hade kvar, stulit min klocka och t o m min huvudbonad förde de mig dit, följda av en stor folkmassa.
Längs vägen anslöt sig en dervisch med grön turban, långt hängande hår och målade ögon. I handen hade han en lång stav. Fäst i toppen var en stor skära, som han sträckte ut över männen som stirrade på mig för att hugga huvudet av mig, men det lyckades han inte. När jag kom fram nära distrikspolisens postering vid Báb Túmá-korsvägen, mötte [polisofficeren] mig, tog mig i handen och uttryckte sitt beklagande över mitt sorgliga tillstånd. Han körde iväg männen och förde mig in i ett av sina mäns hus där det bara fanns en gammal kvinna, hyresvärdinnan. Jag skickades tillsammans med kavassen till övervåningen som vette mot gatan.
Det var tre timmars dagsljus kvar. Jag började tänka på min familj och vad som hänt den. Vem skulle ge dem mat om de var hungriga? Jag visste inte ens om mitt hus stod kvar obränt så att de kunde söka skydd i det. Vilken säng skulle de sova i? Vad skulle de skyla sig med? Plundrarna hade kommit in i huset innan jag slapp ut. Mina små barn hade varit med mig men jag hade inte sett dem igen. Jag visste inte vad som hänt dem, särskilt min sårade dotter som inte kunde veta hur man förbinder ett sår. Fanns det någon bland alla dessa grymma människor som skulle tycka synd om henne och hjälpa henne? De hade sårat henne innan de sårade mig. Och min fru och hennes spädbarn, hennes mor och moster som jag hade lämnat kvar hemma — vad hade skett med dem? Hade kvinnorna fallit offer för mobben eller fanns det fromma muslimer som haft misskund med dem? Jag undrade vad hade blivit av av mina äldre söner. Levde de än? Sådana tankar avhöll mig från att tänka på mina egna plågor. Gevärseld, plundring och nerbrännandet av de kristnas hus fortgick. Muslimer och druser fortsatte att strömma in från byarna.
Jag tittade ut genom fönstret ner på gatan och såg kristna med sina familjer komma till polisen. Jag tänkte: hur kan mannen ha placerat mig på det här undangömda stället och inte i sitt eget hus, när han tar in dem som inte har högre rang än jag där? Sedan kom jag fram till att han tänkte göra slut på mig men inte kunde göra det öppet. På natten skulle han skicka folk att döda mig och även kavassen som var hos mig, så att ingen skulle få veta vem mördarna var. Jag kunde inte dölja mina tankar, eftersom jag fruktade att han skulle dödas på grund av mig. Jag sade honom vad jag tänkte: att han skulle lämna mig och rädda sitt liv.
”Och vad tänker ni göra?” frågade han.
”Förlita mig på Gud”, sade jag. ”Jag väntar tills det blir mörkt då det nog inte är så mycket folk på gatan. Jag går till polisens hus där det finns många muslimer och kristna. Han kan inte göra mig något inför dem. Huset ligger bara trehundra steg härifrån. Jag kan nå det på ett par tre minuter. Om Skaparen låter mig komma fram välbehållen tänker jag genast kalla till mig män från emir Abd al-Qádir som kan föra mig till honom.”
”Det är en klok tanke”, sade han. ”Om polisen vill döda er, skickar han ingen förrän det är riktigt mörkt och tomt på gatan, så att ingen ska veta vem som gjorde det. Men jag vill inte lämna er. Jag avvaktar tills ni kommer till polisens hus, då går jag till emiren. Om jag går ut nu, är jag rädd att de tvingar mig att tala om var ni är.”
Jag väntade på att det skulle bli mörkt. Gatan fylldes av folk som strömmade in från byarna, inställda på att döda och plundra. När skymningen föll såg jag sju män närma sig husets dörr. De knackade på och den gamla kvinnan öppnade.
”Var är Mikháyil Misháqa?” frågade de.
”Han är i övervåningen”, sade hon. I det ögonblicket betraktade jag mig som förlorad.
”Rädda dig!” sade jag till kavassen. ”Klättra uppför murarna. Då blir det åtminstone känt vem som kom och frågade efter mig.”
Då ropade en av männen: ”Mikháyil, kom ner! Det är din vän Sayyid Muhammad al-Sawtarí. Jag har kommit med emir Abd al-Qádirs män för att hämta dig. Var inte rädd!”
Jag gick ner till dem. De hade med sig en nevö till distriktspolisen. De satte på mig en nordafrikansk burnus och jag följde med dem. Vi fick kliva över döda kroppar i gränderna tills vi kom fram till emirens hus. Området runtom var fullpackat med kristna som han och hans följeslagare hade samlat ihop. I åtta dagar hade han varken lagt ifrån sig sina vapen eller sovit i sin säng utan bara tagit korta vilopauser på en halmmatta vid porten till sitt palats när han övermannades av trötthet. Eftersom jag var sårad, frågade Sayyid Muhammad al-Sawtarí emiren om han fick föra mig till vila i sitt eget hus som låg i närheten. Tillstånd gavs och han förde mig hem till sig och frågade var min familj var, så att han kunde hämta dem. Jag sade att jag inte visste vad som hänt dem. Två av barnen hade följt med mig men vi hade blivit skilda åt. Det fanns ett spädbarn med sin mor och en yngling i den ortodoxa skolan. Den äldste var på brittiska konsulatet.
”Det brittiska konsulatet är det enda som inte har blivit skadat”, sade han. ”Var inte orolig för din son där. Nu går jag och söker upp de övriga i din familj och för hit dem. Men de kanske är rädda för att följa med mig eftersom de inte känner mig, så kavassen måste komma med mig för att lugna dem.” De gav sig av tillsammans och sökte tills de fann min familj och förde den till mig, alla utom min son Salím. Sayyid gick tillbaka för att leta efter honom men kunde inte hitta honom eller få något besked om honom. Vi antog att han var bland dem som hade blivit dräpta.
Sedan frågade jag Sayyid hur han tagit reda på var jag var. Han berättade att när de fått veta vad som pågick i Báb al-Baríd, hade de trott att det var en lokal orolighet och att myndigheterna skulle hindra att den spreds. De stängde Mazz al-Qasab-portarna som ledde in till det kristna distriktet för att hindra folk där att ansluta sig till mobben. Sedan kom en skara kurder från Sálihiyye och slog in porten. Eftersom Sayyid ängslades för mitt hus gick han dit och fick höra vad som hade hänt mig och att jag hade gått till distriktspolisen. Han gick dit och frågade efter mig, men [polisofficeren] förnekade att han visste något om mig. Han återvände till emir Abd al-Qádir och talade om vad som hänt. Emiren gav honom sex beväpnade nordafrikaner för att hämta mig från distriktspolisen. Han och nordafrikanerna kom och satte press på polisofficeren som blev tvungen att skicka sin brorson för att visa dem var jag var.
Samma natt kom den brittiske konsuln för att fråga efter mig och ge lugnande besked om min son Násif. Men i tre dagar fick vi inget veta om min son Salím. Han hittades dock inte bland de döda på gatorna eller bland ruinerna. Det utfärdades en varning till muslimerna att om de höll kristna gömda hemma hos sig och inte utlämnade dem, skulle deras hus brännas. Då kom en turkisk muslim till brittiske konsuln och berättade att han var gift med Alí Ághá Khazína-Kátibís dotter som hyrt ut den yttre delen av sitt hus till hr Robson, en brittisk missionär som de var rädda att mobben skulle anfalla. Hos dem fanns också Misháqas son Salím, som hans fru hade tagit in och gömt. Min son Násif skickade bud och talade om var hans bror befann sig. En nordafrikansk soldat hade gått för att ta honom till konsulatet. Då kunde jag andas ut.
Men jag var fortfarande rädd för en attack på emir Abd al-Qádir, ty pöbeln var uppretad över att han skyddade kristna. Jag skickade min son Ibráhím till hans bröder på brittiska konsulatet, som var fullt av kristna och européer som sökt skydd där, när de såg att det respekterades av mobben. Konsuln hade inte försummat att vidta åtgärder. Han hade tillkallat soldater från myndigheterna och emir Abd al-Qádir som vakter.
Jag var upptagen med att se till mina sår och de skador som vållats av klubbslaget. Dessutom var jag utan pengar och ekonomiska tillgångar för att kunna köpa ens de nödvändigaste kläder. Vägarna var blockerade och det var omöjligt att få tag i vad jag behövde. En frejdad álim gav mig en mantel (min egen var indränkt i blod) plus några rialer, som jag skattade till det dubbla eftersom mitt behov var så stort. Jag köpte det jag bäst behövde. Min son Násif skickade mig också de pengar han hade på sig. Inte förrän Mu'ammar Pasha kom och proklamerade amnesti, vågade jag mig ut på gatorna för att skaffa pengar utifrån, så att jag kunde köpa de kläder jag och mina familj behövde.
Jag stannade en månad hos Sayyid Muhammad al-Sawtarí tills mina sår hade läkts. Mitt hus hade inte blivit nerbränt, eftersom det var omgivet av muslimska hus. Men de hade avlägsnat träet och tegelpannorna, knäckt träden och åstadkommit all skada de kunde. Det var omöjligt att bo i. Sharíf Mahmúd Efendí Hamza, som nu är muftí av Damaskus, utrymde sitt ytterhus och inbjöd mig att bo i det. Jag flyttade in med min familj tills utrikesministern Fu’ád Pasha kom och gav mig ett hus att bo i, tills det som förstörts i mitt hus var lagat.
En sak som tröstade mig i min bedrövelse var att medan jag vistades i Efendíns hus kom en av de förnämsta shí'a 'ulamá, Sayyid Muhammad Amín, muftí av Bshára, och frågade hur det stod till.
”Käre vän”, sade han, ”vad har hänt med dig?”
”Som du ser”, svarade jag.
”Ditt blod har spillts, dina kvinnor förbannats och ditt hus förstörts av några muslimer i Damaskus”, sade han. ”Var det inte mer?”
”Är det inte tillräckligt?” frågade jag.
”En klok människa söker tröst i andras bedrövelse”, sade han. ”Jag har läst i islams historia att de som dödade profetens barn, förbannade hans kvinnor och förstörde den ädla Ka'ba var muslimer från Damaskus. Trösta dig med hur de hemsöktes av dessa muslimer!”
BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE
eller Mejla en rad till [email protected] och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer.
För priser och mer info se www.alhambra.se
